Alf Mork: Skrytbil?

Kntnts återkommande krönikör Lars Falk, själv stor reklamman, skriver denna gång om Alf Mork, norrmannen som blev en av de stora förnyarna av den svenska reklamformen under 1960- och 70-talen, och vinnare av totalt elva guldägg.1

Nyligen var jag på en liten tillställning tillägnad Alf. Hans efternamn var Mork och han var art director på en byrå som hette Arbmans.

Idag är det som hände där historia, bevarad av ett allt färre antal vittnen. Vi som var med, som undertecknad, försöker minnas. Men samtalen glider ut, blir allt mer anekdotiska. Snart finns ingen som förstår varför det som hände just där skulle vara värt att bevara. Eller något särskilt att berätta om.

Anledningen till tillställningen var att Alf nu postumt utkommer med en samlingsbox där fortsättningen på Uppfinnaren finns med. Manuset har legat i låda i många år. Först nu ville och orkade hans familj ta itu med det. Kanske för att man fann en förläggare som fortfarande tror mer på innehåll än på yta (omslag med dagsaktuellt blinkande namn).

På Atlantis gav vi ut hans två andra. Den första kallad Uppfinnaren är en sällsam bok om en sällsam värld där det absurda snubblar olidligt nära gränsen till sanningen. En anekdot från den tiden: Alf och Leon (Nordin om nu någon minns honom) var inte längre vänner, vilket framgår av boken. Ove (Pihl) och jag satt på Operabaren. In kommer Leon, hårt åtgången i boken och väl medveten om vilka förrädare som givit ut den, går fram till oss och säger; Jag hör att Affe har skrivit nån jävla bok om Arbmans, vem fan ger ur sån skit?

Kulramen räckte inte till

Alf var en egensinnig reklamman, och just därför en av de allra bästa vi någonsin haft. Hans reklam var intelligent men inte för mycket. Provocerande men aldrig bortom den tunna gräns bakom vilket plumpen bor. Nyskapande men inte för att vara först. Den sålde t.ex. Flora, Pripps, Renault (skrytbilen) och SE-Banken så att kulramarna knappt räckte till.

Alf gjorde som han ville. Han gjorde, vilket stöter många som aldrig förstått reklamkreatörers sanna väsen, reklam för sin egen skull. Den sanningen är svår att uttala inför sittande kund. Men allt jag vet om hur bra reklam kommer till bottnar i detta; ingen annan är så krävande som du! Efter att ha förstått problemet gäller det att stänga dörren, bokstavligt. Alf gick längre än så. Han hade behov av att stänga in sig i sin egen bubbla så till den grad att han inte ens sa hej när man möttes i korridoren. När man såg vad som kom ut förstod man bubblans värde.

Vi är många som vet att reklamkonst inte är något man diskuterar fram. Prata kan, och bör, man göra innan, men när bebisen skall ut kan bara en eller två i symbiotisk förening förlösa den. Idéer kan många ha, men exekutionen av dem kan bara utföras av en stundtals mycket ensam art director och en stundtals ännu ensammare copywriter.

Det arbetssättet har alltid varit sällsynt. Idag är det som bortsopat av dagens vind, kallad Consensus. Ett och annat egensinne står pall. Jag tänker på till exempel Roy Andersson. Och på hur en tavla av Damien Hirst kommer till. Inte är det via kommittéarbete som han gör konst av dödskallar. Samma med Alf som gjorde ”reklam” av dödsannonser (kampanj mot narkotika).

I konstens värld är behovet av att hålla andra ifrån sig självklar. I reklamens tycks man tro att ju fler som hjälper till desto bättre blir det. Märkligt med tanke på att utanför dörren står kraven och särintressena på rad; stora pengar kopplade till risk för misslyckande med allt vad det innebär för prestige och karriär. Numera är reklamkonsten ett ämne även för professorer och sakkunniga i de mest skilda discipliner. Snart styrs den, är jag rädd, helt av vetenskapliga modeller. Som dessvärre många i branschen kommer att kasta sig över. Tänk att slippa alla dessa vildhjärnor och virrpannor som dessutom inte ens kan förklara vad man kommit fram till så att andra förstår. Tänk så mycket skönare (mer lönsamt) det vore om vi kunde sälja vetande istället för tro och tyckande.

Reklam är i tillblivelsefasen det osäkras konst. Inte bara för att konsten att kommunicera är så svår att det mesta som sägs antingen inte uppmärksammas alls eller ointresserar eller till och med missförstås. Utan för att reklam dessutom görs med tiotals miljoner kronors krav från andra stående utanför dörren. Pengar som satsas av folk som lägger sitt huvud på fat för det okända, otrygga, oprecisa tyckandet och troendet. Det vill säga i några vildvuxna kreatörers händer; folk som inte ens passerat grundkursen på Handels.

Den som vill ägna sig åt reklamkonsten har tre vägar att gå. Den enkla, breda: Gör som kunden säger (implicit menar) och förväntar sig, och det må gå dig väl i händerna. På det har många byråer fått ett långt och härligt liv. Den andra går ut på att kompromissa och ljuga lite. Säg att du hör och förstår, men gör efter eget huvud, lär dig argumentera för den uppkomna skillnaden. På det kan man också bli lycklig som reklamman, men inte förstådd. Den tredje är den som Alf tog.

Visst hade Alf (och vi andra) tiden på vår sida. I den moderna svenska reklamens barndom (60- och 70-talen) var reklam fortfarande ett erkänt trolleri. Även kunden hoppades, och trodde till viss del, på att undret skulle drabba just honom (de var få henne på den tiden). Även mediabilden stöttade den som ville göra stora, svårglömda, och därmed billiga, intryck snabbt. En enda helsida på sidan 3 i DN kunde räcka. Men undrar man då: om det är den annorlunda mediabilden som idag förflackar, ger inte just det en sådan som Alf ännu större möjlighet att bryta sig förbi tristessen, tramset och det slentrianmässiga zappandet, och komma in med något spännande, intressant, utmanande. Publiken är inte dum. Den vill lägga till själv och luktar sig blixtsnabbt till det den hört och sett förut, det som bara är gammal vanlig reklam.

Ger man allt når man långt

I jakten på skatten, där insatsen ger hundrafalt igen, sökte sig på vår tid de mest våghalsiga köparna av reklam till de mest omvittnat kreativa begåvningarna. Gav dem stort förtroende och fick i gengäld några som gav allt, bokstaverar allt . Ger man allt når man längre, ibland högre än den himmel man själv ser. Det märkliga, för de som tror att konsten att göra bra reklam kan fångas i modeller, är att när kreatören sätter sig själv som ”köpare” – då säljer reklamen som bäst!

Något för någon att forska i? Det kanske pågår, vad vet jag.

Ger man omvänt det kunden, samhällslivets alla tyckare och reklamens teoretiker förväntar sig – bidde det en tumme, någon gång en vante, ytterst sällan mer än en väst. Det är därför vi så lätt fryser när vi idag vandrar mediagatan fram.

Sista gången jag träffade Alf var på en lunch för Platinaakademin – sponsrad av Reklamförbundet, vars vd på den tiden (Anne Looström) märkligt nog ansåg att det vore sällsynt dumt om alla nya reklamkreatörer måste börja om från början. Om inte de som redan mött hundratals kunder och gjort ”tusen annonser” redan lyft på stenar som nya generationer inte behöver lyfta på igen. Eller är alla nya i just vår del av kommunikationsbranschen, som många även branschens eget förbund numera tycks tro, en utvecklad art som intet behöver lära av till exempel en sådan som Alf.

Nåväl där satt han plötsligt – han hade hållit sig borta en tid – i blå kavaj, vit skjorta med scarves i halsen och matchande duk i bröstfickan och luktade gott. Vi hamnade bredvid varandra och jag sa lite lätt generad, eftersom jag fortfarande var höggradigt aktiv och han redan en legend som ingen vågade ringa, men många ändå förstod att han skulle ha uppskattat om någon gjort: ”Jag borde ha ringt dig tidigare, vore kul att få jobba ihop”.

”Ja det borde du ha gjort”, sa han. Något år senare fick jag skriva hans nekrolog. Kassetten som nu utkommer heter rätt och slätt bara Mork och delarna Uppfinnaren, Visionären och Det är bara reklam. Förlaget heter Lux.

Foto: © pkbg/iStockphoto


  1. Vill du höra Alf Mork själv berätta om sitt liv skall du lyssna på hans Sommar-program från 1990. Lyssna också på Ernst Hugo Järegård när han läser Alf Morks Uppfinnaren. Andra har också skrivit om Alf Mork. Till exempel Tobias Rasmusson och Carin Fredlund. 
Lars Falk

Författare: Lars Falk

Lars Falk tillhör den lilla grupp kreatörer som från tidigt 1970-tal i mer än två decennier dominerade den svenska reklamscenen. Där var han sällan primadonnan, snarare då dramaturgen. Som stilist är han en av landets mest erkända copywriter. Mer om Lars liknande tankar kring reklam, kommunikation och copywriting ofta förklädda till händelser ur ett rikt yrkesliv, återfinns på hans egen blogg: Bara Ord.

Läs mer av Lars Falk

1 Kommentar

  1. Frederik Pedersen den 30 januari 2014 kl 10.29

    Boken Uppfinnaren är fantastisk och rekommenderas varmt. Dessutom är det en av de roligaste böcker jag någonsin läst. Ser fram emot de ”nya” delarna.



elit. velit, efficitur. ut mi, ut nunc
Kntnts nyhesbrev

Kntnts nyhesbrev

Gör som 2200+ kollegor.

Fyll i din epostadress och få ett mejl varje fredag med veckans innehåll.

You have Successfully Subscribed!

Pin It on Pinterest