Alf Mork: Skrytbil?

Kntnts återkommande krönikör Lars Falk, själv stor reklamman, skriver denna gång om Alf Mork, norrmannen som blev en av de stora förnyarna av den svenska reklamformen under 1960- och 70-talen, och vinnare av totalt elva guldägg.1

Lars Falk
29 januari 2014

Nyligen var jag på en liten till­ställ­ning tilläg­nad Alf. Hans efter­namn var Mork och han var art director på en byrå som het­te Arbmans.

Idag är det som hän­de där histo­ria, beva­rad av ett allt fär­re antal vitt­nen. Vi som var med, som under­teck­nad, för­sö­ker min­nas. Men sam­ta­len gli­der ut, blir allt mer anek­do­tis­ka. Snart finns ing­en som för­står var­för det som hän­de just där skul­le vara värt att beva­ra. Eller något sär­skilt att berät­ta om.

Anledningen till till­ställ­ning­en var att Alf nu postumt utkom­mer med en sam­lings­box där fort­sätt­ning­en på Uppfinnaren finns med. Manuset har legat i låda i många år. Först nu vil­le och orka­de hans familj ta itu med det. Kanske för att man fann en för­läg­ga­re som fort­fa­ran­de tror mer på inne­håll än på yta (omslag med dags­ak­tu­ellt blin­kan­de namn).

På Atlantis gav vi ut hans två and­ra. Den förs­ta kal­lad Uppfinnaren är en säll­sam bok om en säll­sam värld där det absur­da snubb­lar olid­ligt nära grän­sen till san­ning­en. En anek­dot från den tiden: Alf och Leon (Nordin om nu någon minns honom) var inte läng­re vän­ner, vil­ket fram­går av boken. Ove (Pihl) och jag satt på Operabaren. In kom­mer Leon, hårt åtgång­en i boken och väl med­ve­ten om vil­ka för­rä­da­re som givit ut den, går fram till oss och säger; Jag hör att Affe har skri­vit nån jäv­la bok om Arbmans, vem fan ger ur sån skit?

Kulramen räckte inte till

Alf var en egen­sin­nig reklam­man, och just där­för en av de all­ra bäs­ta vi någon­sin haft. Hans reklam var intel­li­gent men inte för myc­ket. Provocerande men ald­rig bort­om den tun­na gräns bakom vil­ket plum­pen bor. Nyskapande men inte för att vara först. Den sål­de t.ex. Flora, Pripps, Renault (skryt­bi­len) och SE-Banken så att kul­ra­mar­na knappt räck­te till.

Alf gjor­de som han vil­le. Han gjor­de, vil­ket stö­ter många som ald­rig för­stått reklam­kre­a­tö­rers san­na väsen, reklam för sin egen skull. Den san­ning­en är svår att utta­la inför sit­tan­de kund. Men allt jag vet om hur bra reklam kom­mer till bott­nar i det­ta; ing­en annan är så krä­van­de som du! Efter att ha för­stått pro­ble­met gäl­ler det att stänga dör­ren, bok­stav­ligt. Alf gick läng­re än så. Han hade behov av att stänga in sig i sin egen bubb­la så till den grad att han inte ens sa hej när man möt­tes i kor­ri­do­ren. När man såg vad som kom ut för­stod man bubb­lans vär­de.

Vi är många som vet att reklam­konst inte är något man dis­ku­te­rar fram. Prata kan, och bör, man göra innan, men när bebi­sen skall ut kan bara en eller två i sym­bi­o­tisk för­e­ning för­lö­sa den. Idéer kan många ha, men exe­ku­tio­nen av dem kan bara utfö­ras av en stund­tals myc­ket ensam art director och en stund­tals ännu ensam­ma­re copy­wri­ter.

Det arbets­sät­tet har all­tid varit säll­synt. Idag är det som bortso­pat av dagens vind, kal­lad Consensus. Ett och annat egen­sin­ne står pall. Jag tän­ker på till exem­pel Roy Andersson. Och på hur en tav­la av Damien Hirst kom­mer till. Inte är det via kom­mit­té­ar­be­te som han gör konst av dödskal­lar. Samma med Alf som gjor­de ”reklam” av döds­an­non­ser (kam­panj mot nar­ko­ti­ka).

I kons­tens värld är beho­vet av att hål­la and­ra ifrån sig själv­klar. I rekla­mens tycks man tro att ju fler som hjäl­per till desto bätt­re blir det. Märkligt med tan­ke på att utan­för dör­ren står kra­ven och sär­in­tres­se­na på rad; sto­ra peng­ar kopp­la­de till risk för miss­lyc­kan­de med allt vad det inne­bär för pre­stige och kar­riär. Numera är reklam­kons­ten ett ämne även för pro­fes­so­rer och sak­kun­ni­ga i de mest skil­da disci­pli­ner. Snart styrs den, är jag rädd, helt av veten­skap­li­ga model­ler. Som dessvär­re många i bran­schen kom­mer att kas­ta sig över. Tänk att slip­pa alla des­sa vild­hjär­nor och virr­pan­nor som dess­utom inte ens kan för­kla­ra vad man kom­mit fram till så att and­ra för­står. Tänk så myc­ket skö­na­re (mer lön­samt) det vore om vi kun­de säl­ja vetan­de istäl­let för tro och tyc­kan­de.

Reklam är i till­bli­vel­se­fa­sen det osäk­ras konst. Inte bara för att kons­ten att kom­mu­ni­ce­ra är så svår att det mesta som sägs anting­en inte upp­märk­sam­mas alls eller oin­tres­se­rar eller till och med miss­för­stås. Utan för att reklam dess­utom görs med tio­tals mil­jo­ner kro­nors krav från and­ra stå­en­de utan­för dör­ren. Pengar som sat­sas av folk som läg­ger sitt huvud på fat för det okän­da, otryg­ga, opre­ci­sa tyc­kan­det och tro­en­det. Det vill säga i någ­ra vild­vux­na kre­a­tö­rers hän­der; folk som inte ens pas­se­rat grund­kur­sen på Handels.

Den som vill ägna sig åt reklam­kons­ten har tre vägar att gå. Den enk­la, bre­da: Gör som kun­den säger (impli­cit menar) och för­vän­tar sig, och det må gå dig väl i hän­der­na. På det har många byrå­er fått ett långt och här­ligt liv. Den and­ra går ut på att kom­pro­mis­sa och lju­ga lite. Säg att du hör och för­står, men gör efter eget huvud, lär dig argu­men­te­ra för den upp­kom­na skill­na­den. På det kan man ock­så bli lyck­lig som reklam­man, men inte för­stådd. Den tred­je är den som Alf tog.

Visst hade Alf (och vi and­ra) tiden på vår sida. I den moder­na svens­ka rekla­mens barn­dom (60- och 70-talen) var reklam fort­fa­ran­de ett erkänt trol­le­ri. Även kun­den hop­pa­des, och trod­de till viss del, på att und­ret skul­le drab­ba just honom (de var få hen­ne på den tiden). Även medi­a­bil­den stöt­ta­de den som vil­le göra sto­ra, svår­glöm­da, och där­med bil­li­ga, intryck snabbt. En enda helsi­da på sidan 3 i DN kun­de räc­ka. Men und­rar man då: om det är den annorlun­da medi­a­bil­den som idag för­flac­kar, ger inte just det en sådan som Alf ännu stör­re möj­lig­het att bry­ta sig för­bi tristes­sen, tram­set och det slent­ri­an­mäs­si­ga zap­pan­det, och kom­ma in med något spän­nan­de, intres­sant, utma­nan­de. Publiken är inte dum. Den vill läg­ga till själv och luk­tar sig blixt­snabbt till det den hört och sett för­ut, det som bara är gam­mal van­lig reklam.

Ger man allt når man långt

I jak­ten på skat­ten, där insat­sen ger hund­ra­falt igen, sök­te sig på vår tid de mest våg­hal­si­ga köpar­na av reklam till de mest omvitt­nat kre­a­ti­va begåv­ning­ar­na. Gav dem stort för­tro­en­de och fick i gen­gäld någ­ra som gav allt, bok­sta­ve­rar allt . Ger man allt når man läng­re, ibland hög­re än den him­mel man själv ser. Det märk­li­ga, för de som tror att kons­ten att göra bra reklam kan fång­as i model­ler, är att när kre­a­tö­ren sät­ter sig själv som ”köpa­re” – då säl­jer rekla­men som bäst!

Något för någon att fors­ka i? Det kanske pågår, vad vet jag.

Ger man omvänt det kun­den, sam­hälls­li­vets alla tyc­ka­re och rekla­mens teo­re­ti­ker för­vän­tar sig – bidde det en tum­me, någon gång en van­te, ytterst säl­lan mer än en väst. Det är där­för vi så lätt fry­ser när vi idag vand­rar medi­a­ga­tan fram.

Sista gång­en jag träf­fa­de Alf var på en lunch för Platinaakademin – spons­rad av Reklamförbundet, vars vd på den tiden (Anne Looström) märk­ligt nog ansåg att det vore säll­synt dumt om alla nya reklam­kre­a­tö­rer mås­te bör­ja om från bör­jan. Om inte de som redan mött hund­ra­tals kun­der och gjort ”tusen annon­ser” redan lyft på ste­nar som nya gene­ra­tio­ner inte behö­ver lyf­ta på igen. Eller är alla nya i just vår del av kom­mu­ni­ka­tions­bran­schen, som många även bran­schens eget för­bund nume­ra tycks tro, en utveck­lad art som intet behö­ver lära av till exem­pel en sådan som Alf.

Nåväl där satt han plöts­ligt – han hade hål­lit sig bor­ta en tid – i blå kavaj, vit skjor­ta med scar­ves i hal­sen och mat­chan­de duk i bröst­fic­kan och luk­ta­de gott. Vi ham­na­de bred­vid varand­ra och jag sa lite lätt gene­rad, eftersom jag fort­fa­ran­de var höggra­digt aktiv och han redan en legend som ing­en våga­de ringa, men många ändå för­stod att han skul­le ha upp­skat­tat om någon gjort: ”Jag bor­de ha ringt dig tidi­ga­re, vore kul att få job­ba ihop”.

”Ja det bor­de du ha gjort”, sa han. Något år sena­re fick jag skri­va hans nek­ro­log. Kassetten som nu utkom­mer heter rätt och slätt bara Mork och delar­na Uppfinnaren, Visionären och Det är bara reklam. Förlaget heter Lux.

Dela artikeln om du gillade den!

Förslag på mer läsning

Utveckla din story med rätt design

Har du en inre bild av hur din arti­kel skul­le se ut när den kom­mer i tryck? Med design kan du utveck­la din sto­ry och ska­pa ett nytt per­spek­tiv. Bilder, färg och form kan bli verk­tyg även i din kre­a­ti­va verk­tygs­lå­da.

Läs artikel »

Om jag var i Almedalen …

Att Almedalen blir allt vik­ti­ga­re för kom­mu­nik­tions­bran­schen är de fles­ta över­ens om. Men i en djung­el av pro­gram­punk­ter kan det vara svårt att sål­la agnar­na från vetet. Här kom­mer hjälp på vägen! Martin Modigh Karlsson har gjort grov­job­bet och lis­tar sina bäs­ta tips i dagens krö­ni­ka. För dig som ska dit och för dig som tar del av pro­gram­met i efter­hand.

Läs artikel »

Detta gäller vid marknadsföring av din arbetsgivare på sociala medier

Publicerar du inlägg om din arbets­gi­vares verk­sam­het i soci­a­la medi­er? Då kan du behö­va vara för­sik­tig så att du inte fälls för vil­se­le­dan­de mark­nads­fö­ring. Ta reda på vad som gäl­ler genom att läsa den­na arti­kel skri­ven av Tobias Bratt, biträ­dan­de jurist på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Ursäkta röran. Vi har byggt om.

För ovan­lig­he­tens skull pra­tar vi om oss själ­va. Vi vill berät­ta att vi från och med nu är en con­tent­by­rå som gör con­tent. Men vi gör det på ett annorlun­da sätt än and­ra con­tent­by­rå­er. Vi har ock­så en ny digi­tal platt­form som ska slå Hubspot på fing­rar­na. Och vi har gjort lego av vårt stra­te­gi-erbju­dan­de. Dessutom har vi en mas­sa nya med­ar­be­ta­re, och söker ännu fler. I den­na krö­ni­ka berät­tar Thomas Barregren om allt det­ta och lite till.

Läs artikel »

Därför ska du ha egen plattform

Det är fres­tan­de att använ­da LinkedIn, Facebook eller någon annan platt­form som din mål­grupp redan använ­der. Med deras annons­lös­ning­ar (”spons­ra­de inlägg”) kan du snabbt nå ut till din mål­grupp. Dessutom är de lät­ta att använ­da. Men det finns pro­blem. Du läg­ger din fram­gång som mark­nads­fö­ra­re och säl­ja­re i hän­der­na på bolag som han en annan agen­da än ditt bäs­ta. Du kon­trol­le­rar inte vem som ser vad och när. Du har inte till­gång till de vär­de­ful­la digi­ta­la fot­spår som din mål­grupp läm­nar efter sig. Därför behö­ver du en egen platt­form.

Läs artikel »

Därför jobbar vi annorlunda

Vi job­bar på ett annorlun­da sätt. Våra kon­sul­ter arbe­tar i ditt team (eller är ditt team) och har sam­ti­digt full upp­back­ning vad gäl­ler kom­pe­tens och resur­ser från våra kon­sul­ter som job­bar “back office”. Men var­för job­bar vi på det sät­tet?

Läs artikel »

Är du redo för robottexterna?

Content och mar­ke­ting – båda delar­na behövs. Men vad hän­der när robo­tar tar över text­pro­duk­tio­nen med fokus på det sist­nämn­da? Med de rät­ta nyc­kelor­den och rubri­ker­na som slår. Finns det fort­fa­ran­de en plats för den enga­ge­ran­de och per­son­li­ga berät­tel­sen? Om det­ta hand­lar Lars Wirténs krö­ni­ka.

Läs artikel »

Varning för gratis wifi när du jobbar på distans

Du vet nog redan att det kan fin­nas säker­hets­hål när du job­bar på distans i öpp­na nät­verk. Men stop­par det dig att mej­la kun­den kam­panj­re­sul­ta­tet eller knap­pa in kre­dit­kor­tets siff­ror via café­ets gra­tisupp­kopp­ling? Det bor­de det! Risken finns näm­li­gen att du ger obe­hö­ri­ga till­gång till din infor­ma­tion. Martin Modigh Karlsson beskri­ver faror­na och ger dig sva­ren på var­för gra­tis (nät­verk) inte all­tid är gott – och där­för bör använ­das med stor för­sik­tig­het – samt tip­sar om tre saker du kan göra för att höja säker­he­ten. 

Läs artikel »

Rätten att bli glömd i digitala miljöer

Ett år har pas­se­rat sedan GDPR träd­de i kraft. Fortfarande brot­tas många före­tag med de prak­tis­ka och de juri­dis­ka tillämp­nings­frå­gor­na. Ett pro­blem av det först­nämn­da sla­get är hur före­tag som behand­lar per­son­upp­gif­ter rade­rar des­sa i sina IT-system? Enligt data­skydds­för­ord­ning­en ska man byg­ga upp sina system så att kra­ven i lag­stift­ning­en upp­fylls – men vad inne­bär det? Och går det över­hu­vud­ta­get att rade­ra upp­gif­ter­na på ett sätt som inne­bär att de ald­rig kan åter­ska­pas?

Läs om indi­vi­dens ”rätt att bli glömd” och före­ta­gets skyl­dig­het att rade­ra per­son­upp­gif­ter i dagens krö­ni­ka skri­ven av Jeanette Jönsson, biträ­dan­de jurist på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Elva tips som får din intervju att lyfta

Att få till en bra inter­vju hand­lar om väl­digt myc­ket mer än att bara stäl­la frå­gor och anteck­na. Låt Lars Wirtén gui­da dig längs vägen – steg för steg till ett garan­te­rat lyc­kat resul­tat! 

Läs artikel »
ante. Aenean suscipit velit, dictum fringilla ut Sed ut

Missa inte nästa artikel!

Få gratis nyhetsbrev varannan vecka

i din inkorg – med senaste artiklarna

Dina personuppgifter hanteras enligt vår integritetspolicy.

Pin It on Pinterest