Bajsa och se vad det blir Kntnt Peptalk 5

Gabriella Myréns femte krönika handlar om att våga kasta sig ut i det okända och se vart det tar en. Lyssna eller läs.

Det är när livet varit som tuffast som jag känt mig som mest levande.

Av någon märklig anledning är det också då jag känt störst tacksamhet mot livet, att jag får vara en del av det.

Det är som om lusten att leva fullt ut, oavsett omständigheterna, är större än rädslan att misslyckas. Eftersom jag ändå redan ligger på botten går det inte att komma längre ner. Full fart framåt och uppåt är den enda taktiken.

Kanske är det därför jag har så lätt för att känna igen mig i det skrik Ronja skickar över Mattisskogen: Hit med lite farligheter!

Ronja är redo att ge sig hän. Hon är redo att leva fullt ut. Vad som än händer.

Jag tror att det är enda sättet att växa. Att övervinna sin rädsla för att göra fel. Att våga utsätta sig för ett eventuellt misslyckande för att på sikt kunna lyckas.

Den ena kan inte leva utan det andra. Yin söker yang. Vitt blir tydligast mot det svarta. Kärlekens pris är sorgen.

Ändå verkar vi människor vara fast beslutna över att man inte ska misslyckas. Att man inte ska visa sig sårbar. Att man inte ska ställa konstiga frågor utan hellre peka med hela handen inför alla och jämt och ständigt.

Det är ganska märkligt.

Jag menar, vi vet ju att det krävdes tusentals försök innan Thomas Edison äntligen fick glödlampan att lysa. Och som han så klokt summerade det: ”Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa.”

I vår jakt på hur människor, företag och varumärken ska kunna växa genom ett engagerat innehåll har vi kommit till den sista insikten: Du måste ge dig hän. Du måste våga – även om du inte vet vart vägen leder dig och vilka du möter. Du måste våga släppa kontrollen.

En av de mest färgstarka lärarna under mina år på Musikhögskolan var Gunilla Gårdfeldt.

Jag minns särskilt hennes glittrande ögon, fulla av bus och glädje, och hennes lite halvhesa, lätt mystiska röst. Hon undervisade i musikdramatik och har hittills varit min enda riktiga dramapedagog.

Hon sa mycket som var bra och hon hade en närvaro den mest inåtvända person skulle bli frälst av. Lektionerna med henne var en fröjd och jag hade aldrig någon aning om vad skulle hända. Varken med mig själv eller med pjäsen.

När vi studenter blev villrådiga och sökte hennes expertis på hur vi skulle agera eller tänka så svarade hon med ett av sina karaktäristiska uttryck: ”Bajsa och se vad det blir.”

Uppmaningen etsade sig fast i mitt huvud. Visst, jag var strax över tjugo och väldigt fnissig, men det handlar mer om vad uttrycket gjorde med mig. Inledningsordet avdramatiserar allt och gör att trycket släpper.

För när någon vuxen kan säga så, vad ska då jag kunna chocka med? De personliga skyddsmurarna är redan nedbrutna. Spjället är öppet. Det är bara att gasa på. Inget att vara rädd för.

En fantastiskt smart metod.

För det är inte helt enkelt att på beställning våga blotta sig och bli sårbar.

Som reklamkreatör är den oskrivna regeln att aldrig såga någon annans idé. Och inte heller censurera sin egen för den delen. Dålig som bra, alla idéer måste ut. Det är inte helt ovanligt att de bästa idéerna har fötts ur en första riktigt usel idé. Eller rättare sagt, ur en lösning som inte göder syftet.

Förresten så behöver man inte ägna dåliga idéer särskilt mycket energi. De har en naturlig fallenhet att självdö: Fokusera på det som är bra så bleknar snabbt resten utan att någon idékläckare behöver känna sig sänkt, kränkt eller värdelös.

Men jag vet. Det är så lagom lätt att våga testa en idé som varken känns ordentligt genomtänkt eller begriplig. I synnerhet om man inte befinner sig i en tillåtande atmosfär.

Är det kanske det vi menar med att vi måste skapa en kreativ miljö? Att överallt; i vänkretsen, i idrottsföreningarna, på arbetsplatserna, i förhållandet skapa det där tillåtande klimatet.

Där man inte är så noga med vem som säger vad utan hellre koncentrerar sig på att tillsammans lösa uppgiften. Där man fattat att det är bättre att tänka positivt än negativt. Undvika de negativa ansatserna och ersätta dem med ett mer upplyftande mindset. Helt enkelt för att det gör det enklare att ta itu med de svåra frågorna.

Vi borde låta lusten driva oss. Inte tvånget. Lust är en mycket trivsammare och mer tankeväckande drivmotor än tvång någonsin kan bli.

Jag minns till exempel när jag var femton och fortfarande bodde hemma. En dag hade jag faktiskt bestämt mig för att jag skulle städa mitt rum. Och ja, behovet av det kan väl snällast beskrivas som hyfsat stort.

Men i trappan på väg upp till rummet möter jag pappa som säger att ”nu måste du städa ditt rum”. Genast dog min nyfödda lust att städa. Det var inte längre roligt när det blev ett uttalat tvång.

Lust är en effektivare metod än tvång.

Lust är ett mer långsiktigt förhållningssätt än tvång.

Lust är bra mycket roligare än tvång.

För att lust föds inne i oss själva, där vår motor sitter.

Tvång är det någon utifrån som kommer dragandes med.

Det är bara att se hur komikerna jobbar. Först fångar de vårt intresse och vårt hjärta med sin humor. Bit för bit arbetar de sig in i våra liv, knådar våra känslor och påverkar vårt undermedvetna. När de fått oss dit de vill så kommer en pil av vass samhällsinsikt farandes och träffar mitt i prick. Då. När vi är som mest påverkbara, när vi redan öppnat våra hjärtan och sänkt garden för längesen.

Och innan vi hinner retirera i ren förskräckelse och slå på våra alarmsystem så är de tillbaka i humorflödet. Kvar sitter vi med en förvånad känsla av ”vad var det som hände?”.

Det är som om vi själva kom på något jätteklokt och samtidigt höll på att garva ihjäl oss. Vi har ingen aning om hur vi nådde insikten eller ens varför. Vi bara vet att det vi upplevde var sant och att det spelade roll. Och att det på något sätt kändes riktigt bra.

Kunskap som skrattas in – mer av det, tack! Och mer av den förlösande lust som skickar all vånda och osäkerhet till marker långt bortom Domedagsberget.

Vet du. Jag tycker vi kommer överens om att leva mer positivt. Fokusera på det goda du vill – inte på det onda som sker. Prata om det du brinner för. Inte det du brinner av.

Lyft det som stärker dig. Det finns tillräckligt av det andra, det som vill elda på din rädsla.

Vårda ditt mod. Ge dig hän. Våga se och bli sedd. Det är så du växer och gör skillnad.

Ha en riktigt god jul så hoppas jag att vi hörs igen nästa år.

Tack för nu.

Läs eller hör Gabriellas alla krönikor!

Gabriella Myrén

Författare: Gabriella Myrén

Gabriella Myrén är copywriter med förflutet på Forsman & Bodenfors, Mecka och Sunny Side Up; som också har provat på den andra sidan hos bland andra NCC, och undervisat vid Göteborgs Universitet. Idag driver hon den egna byrån MYRENMYREN. Här sammanför hon alla sina kompetenser som pedagog, reklamkreatör, skribent och musiker. Hållbarhetsfrågorna ligger henne varmt om hjärtat och hon drivs av övertygelsen att konkurrenskraften hos företag till stor del avgörs av dess förmåga att kommunicera – såväl inåt som utåt i organisationen.

Läs mer av Gabriella Myrén

luctus ut sem, Curabitur diam ipsum id vel, libero ipsum
Kntnts nyhesbrev

Kntnts nyhesbrev

Gör som 2200+ kollegor.

Fyll i din epostadress och få ett mejl varje fredag med veckans innehåll.

You have Successfully Subscribed!

Pin It on Pinterest