Fyra insikter som nåddes i avskalat lugn. Kntnt Peptalk 12

Från total meltdown, bitande trötthet och kaos. Till lust igen. Lyssna eller läs Gabriellas personliga skildring av sommaren och de fyra insikter hon nu bär med sig in i hösten.

Det är som att vissa tankar kräver en särskild sinnesstämning för att kunna nå ända fram i pannloben. Vissa insikter som behöver ett visst mindscape, som liksom behöver lite omgärdande lugn och ro för att kunna flyta framåt i ens medvetande.

Som i somras, till exempel. Vid några tillfällen kom jag att haja till inför några speciella formuleringar och ska vi säga — nyupptäckta sanningar. Några av de här uttrycken hade troligtvis inte alls fastnat i mig om det inte var för att hela mitt jag var totalt avskuret från de rutiner och beteendemönster som regelbundet jobb och arbetsliv brukar innebära. Jag befann mig istället i den lilla ömtåliga bubbla som bara avkopplande och välgörande tidlöshet kan omsluta oss med.

Total meltdown

Det hela har sin början 23.47 samma fredag som jag gick på årets sommarsemester.

 Det var nämligen då jag kraschlandade.

 I en underbar kombination av extrem trötthet, lika stora som otydliga förväntningar på ledigheten och en lång period av att ”nu kör vi bara på fram till semestern så får resten lösa sig” rasade jag ihop där hemma.

Felet var allas och ingens

Anledningen till att jag inte kände någon eufori över att äntligen ha checkat ut var mitt eget fel, det var hans fel, det var allas fel och ingens fel och ”nu måste vi tänka så här och göra det här”.  

Skräcken över vad den efterlängtade semestern höll på att övergå i var brutal. Nu låg fyra ytterst obehagliga veckor framför mig. Åtminstone om det skulle fortsätta så här. Paniken hade segrat över det lilla uns av förnuft som eventuellt fanns kvar i mig.

Tröttheten biter sig fast

Det är märkligt vad trötthet kan göra med en människa. När jag är någorlunda pigg och vid mina hyfsat sunda sinnens fulla bruk är jag fullt medveten om allade otaliga former den förödande tröttheten kan anta. Och jag säger till mig själv varje gång att jag måste påminna mig om detta nästa gång trötthetssymptomen är på ingång.

Som om det skulle hjälpa.

När tröttheten väl slagit till har allt annat förnuft försvunnit ut genom bakdörren för längesen. Det borde jag väl ändå veta vid det här laget.

Livet runt på fyra veckor

Nu har jag inte tänkt prata om trötthet och ångest i höstens första podd. Men för att sätta alla tankar och känslor i sitt rätta sammanhang behöver jag ge en bakgrund till det kaos som frigjordes i mig när semestern var ett faktum.

Så här i efterhand inser jag att min sommar har varit lite av en livscykel i miniatyr. En snabbgenomgång av diverse sinuskurvor och logiska utvecklingssteg.

Från kaos till lust

Först en stor grad förvirring som tog sitt uttryck i riktningslös ilska. Efter det hamnade jag i ett slags nollställt läge som gjorde mig tom, kraftlös och inte särskilt mottaglig eller social.

Dagarna gick och schemat började tunnas ut — även om jag naturligtvis stressades över att vi hade för lite inbokat. ”Borde vi inte boka en resa dit eller dit? Borde vi inte bjuda hem dom och dom? Är det inte läge att dra igång med det där projektet vi pratat om så länge?” När det jag behöver är att varva ner får jag för mig att istället göra mer. Märkligt.

Så småningom började mina tankar och mitt humör lätta. Förmågan och viljan att börja lyssna både inåt och utåt kom tillbaka. Jag började förstå vad som hade drabbat mig. Och det var inte sju års olycka utan ren och skär trötthet i sin ädlaste och mest lömska form.

Utan fotfäste och riktning

Jag hade helt enkelt tappat bort mig själv. Jag hade förlorat fotfästet. Självinsikten och klarsyntheten var lika bortblåsta som kulingen utanför. Det fanns inget kvar att ge.   

Men sen. Sen blev det bra. Och nu sitter jag här och känner både glädje, förväntan och stor lust inför hösten.

Att jag aldrig lär mig. 

Fast några nya saker har jag faktiskt lärt mig i sommar. Eller snarare, några nya upplevelser av gamla sanningar har jag slagits av. Insikter och lärdomar som jag nu bär med mig in i hösten.

Insikt nr 1: Omfamna förändringen.

Den första kommer från fotbollsspelaren Kim Källströms sommarprat. Jag hade inga speciella förväntningar på vad som väntade. Jag menar, en fotbollsspelare som pratar om sitt liv som proffs. Vad mer kan sägas om det än det som redan sagts i intervjuer och genom resultat?

Mycket, skulle det visa sig.

Kloka ord från rutinerad bolltrollare

Kims avslappnade inställning till förändring, till exempel. Här skulle det rutinerade fotbollsproffset och den numera före detta landslagsmittfältaren enkelt kunna orera över hur pass mycket bättre allt var förr — men inte.

Allt måste förändras, var hans budskap. Gör dig själv en tjänst och lev med i förändringen.

Och jag tänker att förändringar, det är egentligen inget att gå i taket för. Bara för att saker och förutsättningar förändras runt omkring dig så innebär det inte automatiskt att du måste utradera det som är du.

En sund reningsprocess

Förstärk istället det som är bra och ta det gyllene tillfället i akt att bli av med det som är mindre bra. Lämna det som du vet ändå inte funkar. Svårare är det inte. Nyckeln ligger i att förstå sin roll i allt det nya som sker.

Den insikten tänker jag att vi alla kan ta med oss nu i höst. I jobbet, i relationer och i livet i stort. Som privatperson, som medarbetare, som företagare och som varumärke.

Omfamna förändringen. Du kommer ändå vara en del av den. Oavsett vad du tycker om den saken.

Insikt nr 2: Läck glädje.

Nästa gång jag hajade till över något jag hörde, var vid en begravning. Jo, jag jobbade lite i sommar trots allt, men tro mig, att medverka vid en begravning kan vara välgörande — även om man aldrig mött den människa som nu låg i kistan.

 Prästen berättade om kvinnan som hade dött, bara några dagar innan sin 90-årsdag. Hon hade fått ett långtoch innehållsriktliv omgivet av många nära vänner. Hennes syn på livet hade varit enkel: Hon hade inte krävt mycket av det men gett desto mer.

 Det lät fint och uppriktigt. Framför mig såg jag en praktfull gammal dam. Säkerligen en omtyckt mormor eller farmor som hellre bjöd andra på kakor än förväntade sig att själv bli uppassad. Men det var när prästen sa att hon ”läckte glädje” som något varmt och soligt slog ut i full blom inne i mig.

Bjussa på dig själv

Att läcka glädje. Vilken grej!

Tänk att ständigt pysa ut trevligheter och glädje till sin omgivning. Utan sluga baktankar eller förväntningar på gentjänster. Man läcker helt enkelt glädje för att man är uppfylld av det. För att det är sådant ens väsen är. Fyllt av kärlek, välvilja och glädje.

Det handlar inte om traditionella energitjuvar eller ett olyckligt energidränage som till sist kör slut på de egna krafterna. Bara en vanlig glädjeläcka som troligtvis leder till ännu fler läckor, och kanske kan nå en riktig dominoeffekt.

Jag tror att glädjeläckorna har lättare att överleva i ett mer avstressat klimat. Då när vi både har tid att läcka glädje och har tid att fånga upp den när den drabbar oss.

 Varför inte passa på nu när kraften finns: Låt din glädje smitta av sig. Strössla med den, precis som på vilken sommarglass som helst. Bjud på den du är och pys över lite när som helst. Det är verkligen att förstärka den man är — eller trovärdigt bygga sitt varumärke om du så vill.

Insikt nr 3: Lägg märke till nyansen i din ton.

Sportjournalisten Frida Nordstrand hade inför OS i Rio gjort en serie intervjuer med svenska elitidrottare. Under en av dessa myntade hon ett uttryck som för alltid kommer få mig att tänka till en extra gång innan jag använder orden ”utmana” eller ”utmanas” igen.

Det är egentligen inget fel på orden i sig, men jag är lite allergisk mot ord som det går inflation i. Ord som används så ofta att vi riskerar bli immuna mot dem och därför inte längre lägger lika stor vikt vid dem.

 Om jag ska vara uppriktig har jag själv övergödslat många av mina texter och budskap med uppmaningen att våga ”utmana” och låta sig ”utmanas”.

Uppmuntra istället för utmana

Istället för att tala om Michel Tornéus som en människa som gärna utmanar både sig själv och andra så beskrev Frida Nordstrand en människa som ville ”uppmuntra och låta sig uppmuntras”.

 Jag ryckte till. Det låg något väldigt behagligt och mjukgörande i den frasen: Att uppmuntra och låta sig uppmuntras.

 Det lät snällare. Mer ärligt. Och betydligt lugnare.

Kravfyllt eller lustfyllt?

Det finns ett klart släktdrag mellan orden ”utmana” och ”uppmuntra”. Båda vill en förändringi någon riktning. Båda kan agera katalysator.

 Men här finns också en fin nyansskillnad. I mitt huvud låter det som att ”utmana” ställer krav medan ”uppmuntra” adderar lust. ”Utmana” låter mer pretto, mer karriär, mer elitistiskt. ”Uppmuntra” låterjordnära, mer genuint och roligt. Mer tillgängligt och åtkomligt.

Slutresultatet kan säkert många gånger bli detsamma. Men jag tycker mig märka en skillnad i sinnesstämningen och i tonläget. Och jag är inte helt säker på att jag hade märkt av den om det inte vore för att jag just hade gått in i tredje semesterveckan då jag hörde den. Då, när jag var mer mottaglig på den lågmälda frekvensen.

Att lyssna med andra öron

Om du frågar mig idag så föredrar jag uppmuntra framför utmana — nu när jag fortfarande har saltstänk kvar i håret och stressen på behörigt avstånd. Kanske blir jag tuffare i såväl ton som attityd när jag har mer bråttom, inte hinner stanna upp lika ofta och när jag stressas över deadlines och logistiska hinderbanor.

 Det ena ordet kanske inte måste vara mer rätt än det andra. Men att det finns en skillnad och att den påverkar mig mentalt, det behöver jag vara medveten om. I synnerhet om jag vill få andra att lyssna och till och med göra som jag säger.

 Ordens tempo spelar roll. Dess nyanser tilltalar oss på olika sätt under olika perioder.

Är vi stressade använder vi ett hårdare språk och tilltal. Är vi avspända och mer tillfreds så märks också det i vår ton. Under vissa tidpunkter har vi inte ens förmågan att uppfatta allt som sägs oss.

 Det är onekligen rätt intressant att ställa sig frågan Vad och Vem man lyssnar till? Och i synnerhet När?

Insikt nr 4:  Hämta igen sig.

Den fjärde insikten är upplevelsen av uttrycket ”att hämta igen sig”. Om det är något jag gjort den här sommaren så är det att hämta igen mig.

 Jag var rätt långt bort från mig själv i början av juli. Jag hade kört på i hög hastighet under lite för lång period. Jag var definitivt inte på samma våglängd som övriga familjemedlemmar och jag hade ingen kraft att hantera de luddiga och överdrivna förväntningarna på sommaren som den stund på året då allt storslagetoch sagolikt förväntas sammansmälta och gå i uppfyllelse.

Men när tiden fick gå lite som den ville, när jag inte försökte forcera den, så kom jag till slut ikapp. Jag landade, vilade och började känna igen mig.

 Nu längtar jag efter att börja varva upp igen. Känna vinddraget. Hoppas bara att sommarens insikter lyckas hänga med i farten. 

Tack för nu.

Läs eller hör Gabriellas alla krönikor!


Bild överst på sidan © Elga Cappellari (CC BY-SA 2.0)

Gabriella Myrén

Författare: Gabriella Myrén

Gabriella Myrén är copywriter med förflutet på Forsman & Bodenfors, Mecka och Sunny Side Up; som också har provat på den andra sidan hos bland andra NCC, och undervisat vid Göteborgs Universitet. Idag driver hon den egna byrån MYRENMYREN. Här sammanför hon alla sina kompetenser som pedagog, reklamkreatör, skribent och musiker. Hållbarhetsfrågorna ligger henne varmt om hjärtat och hon drivs av övertygelsen att konkurrenskraften hos företag till stor del avgörs av dess förmåga att kommunicera – såväl inåt som utåt i organisationen.

Läs mer av Gabriella Myrén

luctus risus id leo. consequat. commodo commodo Lorem adipiscing
Kntnts nyhesbrev

Kntnts nyhesbrev

Gör som 2200+ kollegor.

Fyll i din epostadress och få ett mejl varje fredag med veckans innehåll.

You have Successfully Subscribed!

Pin It on Pinterest