Isprinsessan

Detta är en berättelse om en ovanligt händelserik resa som utspelar sig en långfredag för mycket länge sen. Författad av ordets mästare Lars Falk. Varsågod!

Lars Falk
25 juli 2018

Hon stod som över­gi­ven i grå­das­ket under ske­net från gat­lyk­tan lite utan­för sam­häl­let. Diset slu­ka­de det spä­da ske­net. Jag sak­ta­de ner men bara så pass att hon inte skul­le se att jag var ofint nyfi­ken. Först när jag pas­se­ra­de såg jag vem hon var. Samhället i övrigt låg tyst och öde. Det kän­des som om vi var de enda som var ute.

Jag var arton år och hade nyss fått kör­kort. Hade kört upp på själ­va födel­se­da­gen och kun­nat häm­ta kor­tet på Posten någon vec­ka sena­re. Så kun­de det gå till om farsan och bilsko­le­che­fen var kom­pi­sar på den tiden när kör­kort­sä­ren­den fort­fa­ran­de lät sig påskyn­das och om rätt per­son ring­de. Posten var dess­utom fort­fa­ran­de Posten.

Det var lång­fre­dag, dagen då allt var dött, så dött som kyr­kan anbe­fallt eftersom vi alla skul­le lida för Hans skull. Påsken bar sedan någ­ra år till­baks med sig sam­ma rutin. Jag åkte upp, eller om man så vill kom hem, själv viss­te jag ännu inte, för att besö­ka min pap­pa, han som blev kvar när hans fru tog sin tret­ton­å­ri­ge son i ena han­den, res­väs­kan i den and­ra och begav sig mot bussta­tio­nen på tor­get.

Min pap­pas rela­tivt nya Fiat 1800 luk­ta­de plast, bake­lit och fram­tid, hade ratt­väx­el och allt en bil­bu­ren yng­ling kun­de öns­ka sig inklu­si­ve skiv­spe­la­re. Den var en dröm, en flykt­bil och en koja att göm­ma sig i, en rym­nings­väg ut ur ett liv som redan var kom­pli­ce­rat. Bakom rat­ten fanns möj­lig­he­ten att sty­ra vart som helst långt ut i vida värl­den. Hela vägen upp, alla tim­mar­na på Nordpilen till Boden, hade jag gått åter­kal­lat den stund då jag skul­le få gli­da ner på ply­schen, sme­ka ratt­väx­el­knop­pen och knäp­pa på radi­on.

Min pap­pa hade mött vid tåget. Hans gläd­je var all­tid lika röran­de. Två tre gång­er per år upp­re­pa­des hän­del­sen. Sommarlov, jul­lov och påsklov var det sagt och så blev det för det mesta. Och ald­rig mot min vil­ja. Jag hade ald­rig läm­nat helt. Att visa käns­lor låg inte för min pap­pa. Det gjor­de det rent all­mänt inte i ett kust­sam­häl­le i Norrbotten på den tiden, vil­ket inte betyd­de att de inte fanns. De baka huka­de under tyng­den från sko­gen, havet, tyst­na­den och mörk­ret. I min pap­pas fall dess­utom mest nat­te­tid då han satt ensam med sin grogg och lät för­för­del­ning­en ta för sig.

Långfredagen var än vär­re. Då skul­le allt vara stängt, även de mer liv­li­ga sam­ta­len, bar­nens glitt­ran­de ögon och de tys­ta husens avvi­san­de föns­ter. Inte ens kios­ken höll öppet.

Jag gled för­bi tax­ista­tio­nens låga enplans­bygg­nad. Där tala­des nor­malt livets mening och alla san­na ord. Där hag­la­de practi­cal jokes och där fanns tröst om så mitt i nat­ten. På pla­nen utan­för stod Persson Buick och Svanlunds Oldsmobile, båda blän­kan­de svar­ta limousi­ner av senas­te modell som vore de ämna­de för pre­si­den­ter och de rock­stjär­nor som ännu inte fanns. Men inte en män­ni­ska syn­tes. Det kän­des som om dome­da­gen redan anlänt. Jag run­da­de busstor­get men även stor­skräv­lar­na från byar­na, de ving­li­ga klock­sko­jar­na i sina kep­sar med öron­lapp, var som bortso­pa­de av den våta vin­den. Även Karamell-Stråhle hade tagit hel­gen på all­var. När jag sena­re pas­se­ra­de hans lil­la trä­kåk stod cykel­kär­ran på sin plats. Tom på alla godis­kar­tong­er som annars utgjor­de hans ambu­le­ran­de kiosk.

En ensam över­gi­ven buss såg ut som om den tänkt stå där hela dagen. Jag styr­de ner mot kyr­kan eftersom det där var lämp­ligt att svänga till­baks utan att behö­va bac­ka. En ensam man stapp­la­de fram­åt­lu­tad bakom sin stre­tan­de hund. Kopplet var tre meter långt, armen sträckt och hand­le­den sva­jan­de. Jag kän­de igen eki­pa­get. Hunden var en rie­senschnau­zer inköpt som vakt i äga­rens, min pap­pas, affär. Jag sväng­de in på en sido­ga­ta för att slip­pa stan­na och pra­ta. Mannen var min pap­pas halv­bror och hun­den det sys­kon jag ald­rig fick. Vi hade redan häl­sat som vi bru­ka­de, på gol­vet omsling­ra­de som brot­ta­re.

Aprilvädret hade lagt sin våta filt över de gam­la trä­kå­kar­na längs Köpmangatan. Det var isan­de kallt utan att vara minus­gra­der. Draget från älven var blött som en reg­nig höst­dag. Snön hade läm­nat gator och torg men inte strandäng­ar­na. Isen låg fort­fa­ran­de kvar på älven och skul­le nog göra så ytter­li­ga­re ett par vec­kor. Alla i sam­häl­let gis­sa­de vilt när så skul­le ske. Det till­hör­de det årli­ga nöjet att gis­sa exakt vil­ken sekund som den utpla­ce­ra­de kasen på älven skul­le pas­se­ra under bron. De som gis­sat bäst belö­na­des med alle­han­da begi­ven­he­ter ur Hasses Kiosk & Pappershandel. Men givet­vis var äran den sto­ra vins­ten. Vinnaren till och med angavs i orts­pres­sen.

Jag drog mig i sak­ta mak nor­rö­ver. Bara fem mil till Haparanda. Kanske åka dit men för att göra vad, tänk­te jag. Möta fins­ka grab­bar på jakt efter svens­ka tje­jer loc­ka­de inte. Ett helg­nö­je som evigt upp­re­pa­de sina frukt­lö­sa möns­ter vid grän­sen. I hor­der drog de över bron och sedan runt i sta­den. Som bil­bu­ren svensk med skiv­spe­la­re bor­de man då inte stå i vägen.

Påbylsad med mös­san ned­dra­gen stod hon med en liten väs­ka intill. När hon såg att jag gjor­de en ansats att sak­ta in sva­ra­de hon med en lam gest med tum­men, som vil­le hon ha lift och ändå kanske inte. Hon hade inte känt igen mig. Jag bac­ka­de och hon böj­de sig fram. – Nämen, är det du?

Hon skul­le hem till Båtskärsnäs, en by någon mil utan­för sam­häl­let. Jobbade i Luleå berät­ta­de hon, men hade ledigt någ­ra dagar, hade lif­tat men bli­vit avsläppt här i Kalix. Vi hade inte setts på fyra år, senast i sjun­de klass i nio­å­ri­ga Enhetsskolan. Mitt i ter­mi­nen hade jag flyt­tat. I köks­fönst­ret hade min pap­pa stått. Jag kun­de se hur gar­di­nen rör­de sig.

– Gud var bra, skjut­sar du mig? Om jag gjor­de. Hon hade varit flic­kan på gaf­feln, som en film­ti­tel på den tiden så träf­fan­de löd. På fiket där vi alla satt, med våra trim­ma­de mope­der utan­för, var hon alla yng­re ton­år­skil­lars dröm. Den som en gång fått skjut­sa hen­ne låg länge i topp. En kax­ig böna sa fikets bil­bur­na hjäl­tar när hon svep­te för­bi deras klad­di­ga hän­der. Men för oss yng­re var hon fräc­ka­re, modi­ga­re och mog­na­re än ring­en av fnitt­ran­de hov­da­mer som omgav hen­ne. Vi var alla kära i hen­ne utan att någon­sin till­stå det. Tjejer vi dröm­de om var inte de söta utan de utma­nan­de. En gång hade jag fått kny­ta hen­nes skrid­skor. Hon trä­na­de på ban­dypla­nen, ofta ensam med en hand­ve­vad gram­mo­fon på spar­ken. Jag hade råkat vara där eller råkat och råkat. När även and­ra upp­täckt möj­lig­he­ten att få vara ensam med hen­ne hade hon sagt ifrån. Jag tänk­te att nu ska hon få veta.

Byn Båtskärsnäs var vid den tiden kom­mu­nis­mens väst­li­ga fäs­te på jor­den. Rödare än Röda Torget, sa man. I husen sades det att man hade fanor stå­en­de mot väg­gar­na istäl­let för konst. Just hen­nes pap­pa var känd som den man inte bor­de stö­ta sig med. På förs­ta maj bar han störs­ta fanan på rak arm, stor och stark som han var. Jag minns att jag långt sena­re tänk­te på honom när brot­ta­ren Karelin bol­la­de med sina hund­ratju­go kilo tunga mot­stån­da­re.

– Aldrig att jag går in, tänk­te jag. Han hatar såna som mig, borgar­brac­kor som tar stu­den­ten, flyt­tar söderö­ver och kom­mer hem till far­sor som har fin bil men inte vett att hål­la slyng­eln bor­ta från rat­ten. Jag sköt in en EP i spring­an. Kanske var det Pat Boones Love let­ters in the sand. Jag minns inte. Nåt stäm­nings­fullt var säkert tan­ken. Hon pra­ta­de på, berät­ta­de om stor­sta­den Luleå, ute­li­vet, det hyr­da rum­met i en vil­la i utkan­ten. Om peng­ar­na hon spa­ra­de. Hon skul­le till Stockholm, så var det bara, kom­mu­nist­dot­ter eller inte.

Jag hade inte bråt­tom, hade sna­ra­re öns­kat att hon bod­de betyd­ligt läng­re bort. När vi när­ma­de oss sa hon:

– Du, jag har en idé, mor­san och farsan är ute i som­mar­stu­gan på Näset, vi åker dit.

– Dit! På isen?

– Farsan kör där jämt med sin skrut­ti­ga last­bil, det har lik­som bli­vit en väg, bara att föl­ja.

Det hade bör­jat skym­ma. Jag tänk­te så det kna­ka­de medan vi när­ma­de oss byn. Åka bil på isen när vår­so­len bör­jat ver­ka, var det till­råd­ligt? När vi skym­ta­de viken såg jag ut över öpp­ning­en bort mot hori­son­ten. Där låg Finland. Jag insåg att hon prö­va­de mig. Skulle jag våga? Var jag som alla and­ra små­grab­bar hon hängt med eller hade mina år söderö­ver gjort mig till man? Lamt för­sök­te jag höra mig för om hon nyli­gen åkt där, när farsan senast åkt över. För två vec­kor sen hade hon varit hem­ma, fick jag veta.

– Och då sa gub­bar­na att isen fort­fa­ran­de höll för ett flyg­plan att lan­da på. Vore kul att kom­ma och över­ras­ka, mor­san får göra cho­klad och mac­kor. Trist att stan­na hem­ma i byn, kåken står tom. Brorsan lig­ger i lum­pen på I19. Vill du kan du stan­na över i stu­gan. Det finns gott om plats.

Det svind­la­de till. Okej, bära eller bris­ta. Men inte för­rän jag ser hur där ser ut vid stram­den tar jag beslu­tet, tänk­te jag näs­tan i hopp om att före­ta­get skul­le visa sig omöj­ligt. Skymningen hade nu bör­jat över­gå i mör­ker. En ensam gat­lyk­ta visa­de var man kun­de svänga av och ner mot stran­den. Billyktorna svep­te runt i kur­van. Det blänk­te till av all gul sör­ja som låg upp­fläkt bland brå­ten. Tydligen drog man upp sina båtar där. Djupa bil­spår för­svann ned­för den låga slän­ten. Jag kröp fram. Hjärtat ban­ka­de.

– Du kan ju prö­va lite, sa hon. Och vän­da om det känns för far­ligt, om det bör­jar kna­ka eller nåt. Jag kän­de att hon såg på mig och att hon log. – Så fort vi kom­mit ut en bit, kom­mer vi att se lju­set från stug­fönst­ret, då är det bara att sty­ra rätt på. Det blir som en fyr. Bara bra om det är mörkt men klart, en gång var det så disigt att farsan fak­tiskt kör­de vil­se trots att han åkt här sedan han var barn. Hon reta­des och jag sval­de.

Sakta rul­la­de jag ned­för slän­ten, insåg vid strand­kan­ten att jag behöv­de ge rejäl extra gas för att kom­ma över den gula sör­jan och in på isen som efter ett par meter såg torr ut. En hin­na av frost glim­ma­de till. Bilen skum­pa­de till när vi tog oss upp, det fra­sa­de om däc­ken som om vi kör­de på knäc­ke­bröd. Jag sak­ta­de in, stan­na­de och tit­ta­de på hen­ne.

– Är du ber­gis på att det hål­ler?

– Ja för sjut­ton, tror du att jag själv skul­le sit­ta här om jag inte trod­de det. Kör bara på, det kom­mer att gå bra, snart sit­ter vi inne i stug­vär­men och dric­ker varm cho­klad.

Pat Boone hade tyst­nat som om även han höll andan. Hela viken låg öde, allt som lev­de var myc­ket rik­tigt ett fladd­ran­de ljus­sken i ett föns­ter kanske tre hund­ra meter bort. Ingen el, minns jag att jag tänk­te. Fotogenlampa för­stås, med strum­pa.

– Vad säger din far­sa då, för­sök­te jag?

– Vad ska han säga, sa hon. Du är inte den förs­te jag tagit med mig hem, han fin­ner sig, har säkert fått sina supar och vill snart bara gå och läg­ga sig. Kommer inte att säga ett ord, inte väl­kom­men hel­ler bara så du vet, sån är han men det är ing­et ont i honom, han vet bara inte hur man för sig.

På ettans väx­el rul­la­de vi, som på glas, i rikt­ning mot lju­set. Efter någon minut släpp­te anspän­ning­en en aning. Jag öka­de far­ten, la in två­an men kör­de fort­fa­ran­de inte i mer än snabb pro­me­nad­takt. Plötsligt räm­na­de jor­den! Som om bilen för­svann! Jag flög upp ur sätet och mot rat­ten. Fick ut armen som hon slog i men hon hade själv hun­nit ta emot sig. Säkerhetsbälten var ännu inte upp­fun­na. Jag såg ett sluk­hål öpp­na sig, skräc­ken grep om stru­pen. Från sätet bred­vid hör­de jag:

– Jävla skit, nu får vi gå.

– Gå, tänk­te jag!

Bilen låg fram­stu­pa med höger fram­hjul djupt nere i en sör­ja av vat­ten och is. Kanske var den på väg ner i dju­pet? Jag satt som förste­nad. Lyssnade på vad som skul­le kom­ma. Kanske häng­de vi på kan­ten till avgrun­den? En häf­tig rörel­se och vi skul­le bör­ja gli­da. Den mås­te upp, tänk­te jag. Nog vil­le min pap­pa mig väl, allt han ägde var bara att låna, men att sän­ka hans nya fina bil i havets djup var kanske inte vad han tål­de. Jag fick upp dör­ren och kräng­de mig för­sik­tigt ut.

– Kom här du ock­så, sa jag och tit­ta­de mot hen­nes föt­ter för att se om vat­ten rann in. Jag fick tag under hen­nes armar och drog ut hen­ne. Vi stir­ra­de på kata­stro­fen. Jag tog tag i dörr­stol­pen och rus­ka­de för­sik­tigt. Bilen gung­a­de lätt men kän­des ändå som om den stod på någorlun­da fast is.

– Kom, ropa­de hon bak­åt. Hon var redan på väg bort. – Farsan kom­mer och hjäl­per dig sen, han är stark som en oxe. Jag insåg att något annat val knap­past fanns. Vi kne­ga­de på, hon före, jag efter. Det knast­ra­de om skor­na. Mitt hjär­ta hade bör­jat gå på mer nor­ma­la varv.

Ingen blev sär­skilt för­vå­nad när vi kom. Ingen tyck­te att det var sär­skilt märk­vär­digt att bilen kört fast. Men mor­san tit­ta­de efter en stund upp, hon mås­te bara slut­fö­ra ett moment i strump­stopp­ning­en, och frå­ga­de vem hon hade äran att träf­fa.

– Jaha, guld­sme­dens pojk, har inte du flyt­tat här­i­från med din mam­ma? Jag redogjor­de för läget men kas­ta­de stän­di­ga blic­kar ut genom fönst­ret. Det var nu så mörkt som bara en lång­fre­dags­natt i april kan bli. Bilen var upp­slu­kad, men av mörk­ret eller av havet? Jag käm­pa­de med pani­ken, vil­le bara där­i­från trots att jag någon tim­me tidi­ga­re skul­le ha givit vad som helst för att få vara där jag nu befann mig för att sedan se mor­san och farsan gå och läg­ga sig och vi bli ensam­ma vid bra­san.

Farsan drack på bit från fatet, slur­pa­de och tit­ta­de utan att se in i den blom­mi­ga tape­ten. Han satt i bara kal­song­er­na. Plötsligt res­te han sig, kör­de föt­ter­na i ett par enor­ma stöv­lar intill ytter­dör­ren, släng­de på sig en stor skinn­paj och sa:

– Ska vi ta och gå då. Det var ing­en frå­ga. Jag fick fart, tac­ka­de för cho­kla­den och såg på flic­kan som log och sa: – Skynda dig till­baks, vi har myc­ket att pra­ta om.

Ut över havet tor­na­de mörk­ret upp sig. Gubben, som kanske ännu inte var fyr­tio år, huka­de sig in under veran­dan, kom upp med tre långa plan­kor, la ifrån sig dem och gick med stol­pi­ga steg mot ett uthus läng­re bort, sköt ifrån klin­kan så det knir­ka­de, var bor­ta ett tag och kom ut med ett fång ked­jor.

– Här, sa han och läm­pa­de över ked­jor­na till mig. Så släng­de han plan­kor­na över axeln och bör­ja­de gå. Jag efter. Hjärtat slog vilt under jac­kan medan jag stir­ra­de i rikt­ning mot bilen, där den bor­de stå, där den snart skul­le visa sig. Där jag så inner­ligt väl vil­le att den skul­le stå kvar.

Tack gode gud. Gubben som inte sagt ett ord på hela tiden, med­de­la­de plöts­ligt: – Får jag kät­ting­en. Så släng­de han ked­jor­na eller sna­ra­re lin­da­de dem så gott det gick runt båda bak­hju­len. Plankorna hade ännu ing­en upp­gift. Och skul­le, visa­de det sig sena­re, inte få. Min lätt­nad viss­te ing­en gräns. Allt jag nu vil­le var bort, upp ur hålet och bort. Hem till vär­men, lju­set, Pat Boone och civi­li­sa­tio­nen

– Sätt dig i och bac­ka, ge full gas.

När jag drog igen dör­ren minns jag att jag tänk­te: Jag stic­ker! Måtte den bara gå igång. Jag stack nyc­keln i tänd­nings­lå­set, pum­pa­de lite med gasen och vred om. Motorn star­ta­de direkt. Jag såg på den sto­ra man­nen som stod på min sida men ett par meter bort. Han vif­ta­de med han­den i häf­tig bak­åt­rikt­ning med kraf­tig sväng på slu­tet. Jag för­stod att det betyd­de bac­ka och det fort som fan, sväng sedan sam­ti­digt åt höger.

Jag la i bac­ken, släpp­te upp kopp­ling­en, kän­de drag­lä­get och tryck­te till. Bilen hop­pa­de upp ur hålet. Den bac­ka­de inte utan kas­ta­de sig bak­åt. Jag sväng­de rat­ten åt höger. Fortsatte någ­ra meter, kanske fem möj­li­gen tio. Stannade, såg mig om, inte ett liv, döds­tyst, kol­mörkt.

– Vart fan tog han vägen? Jag öpp­na­de dör­ren, tit­ta­de åt det håll där han bor­de stå eller ännu hell­re kom­ma mot mig. Men ing­en kom, ing­en sågs. – Hallå, sa jag. Sedan hög­re: – Hallå, säg nåt då!

Så insåg jag att jag inte vil­le att han skul­le sva­ra. Att jag var fri. Att allt var över. Och säga vad? Vad fanns att säga? Vad skul­le jag säga? Tack för­stås, men mer? Att jag gil­la­de hans dot­ter. Kanske tänk­te han lika­dant. Vad finns att säga och något tack behöv­des inte. Kanske hade han redan gått?

Det bestäm­de jag mig för. Han hade helt enkelt gått, var­för skul­le han stå där och fry­sa i bara lång­kal­song­er­na, vis­ser­li­gen flos­sa­de men ändå, och under­trö­ja under pajen. Ville jag något kom jag väl efter. Jag hade kun­nat köra fram och till­baks lite, fått lju­set att söka. Men hålet skräm­de. Hela områ­det var som mine­rat. Allt jag vil­le var bara bort där­i­från. Jag skul­le ald­rig se honom igen. Inte hans dot­ter hel­ler, insåg jag. Och det där med isprin­ses­sa var ju bara larv.

Sakta kör­de jag i den rikt­ning jag för­stod att stran­den låg, såg snart silu­et­ten av ett skjul, sväng­de lite av och an så att strål­kas­tar­na skul­le visa vad jag bor­de sik­ta på, såg en bryg­ga, inte den vi varit vid, en annan, men med ett par ekor uppe på stran­den, för­stod att där var lång­grunt med en slut­tan­de strand bakom ett band av gul sör­ja. Jag sik­ta­de, tog stats, slas­ket spru­ta­de om fron­ten. Så var jag uppe. Hemma sa jag ald­rig något, bara att jag kört runt lite. – Du vet ju hur dött det är en lång­fre­dag.

Dela artikeln om du gillade den!

Förslag på mer läsning

Ursäkta röran. Vi har byggt om.

För ovan­lig­he­tens skull pra­tar vi om oss själ­va. Vi vill berät­ta att vi från och med nu är en con­tent­by­rå som gör con­tent. Men vi gör det på ett annorlun­da sätt än and­ra con­tent­by­rå­er. Vi har ock­så en ny digi­tal platt­form som ska slå Hubspot på fing­rar­na. Och vi har gjort lego av vårt stra­te­gi-erbju­dan­de. Dessutom har vi en mas­sa nya med­ar­be­ta­re, och söker ännu fler. I den­na krö­ni­ka berät­tar Thomas Barregren om allt det­ta och lite till.

Läs artikel »

Därför ska du ha egen plattform

Det är fres­tan­de att använ­da LinkedIn, Facebook eller någon annan platt­form som din mål­grupp redan använ­der. Med deras annons­lös­ning­ar (”spons­ra­de inlägg”) kan du snabbt nå ut till din mål­grupp. Dessutom är de lät­ta att använ­da. Men det finns pro­blem. Du läg­ger din fram­gång som mark­nads­fö­ra­re och säl­ja­re i hän­der­na på bolag som han en annan agen­da än ditt bäs­ta. Du kon­trol­le­rar inte vem som ser vad och när. Du har inte till­gång till de vär­de­ful­la digi­ta­la fot­spår som din mål­grupp läm­nar efter sig. Därför behö­ver du en egen platt­form.

Läs artikel »

Därför jobbar vi annorlunda

Vi job­bar på ett annorlun­da sätt. Våra kon­sul­ter arbe­tar i ditt team (eller är ditt team) och har sam­ti­digt full upp­back­ning vad gäl­ler kom­pe­tens och resur­ser från våra kon­sul­ter som job­bar “back office”. Men var­för job­bar vi på det sät­tet?

Läs artikel »

Är du redo för robottexterna?

Content och mar­ke­ting – båda delar­na behövs. Men vad hän­der när robo­tar tar över text­pro­duk­tio­nen med fokus på det sist­nämn­da? Med de rät­ta nyc­kelor­den och rubri­ker­na som slår. Finns det fort­fa­ran­de en plats för den enga­ge­ran­de och per­son­li­ga berät­tel­sen? Om det­ta hand­lar Lars Wirténs krö­ni­ka.

Läs artikel »

Varning för gratis wifi när du jobbar på distans

Du vet nog redan att det kan fin­nas säker­hets­hål när du job­bar på distans i öpp­na nät­verk. Men stop­par det dig att mej­la kun­den kam­panj­re­sul­ta­tet eller knap­pa in kre­dit­kor­tets siff­ror via café­ets gra­tisupp­kopp­ling? Det bor­de det! Risken finns näm­li­gen att du ger obe­hö­ri­ga till­gång till din infor­ma­tion. Martin Modigh Karlsson beskri­ver faror­na och ger dig sva­ren på var­för gra­tis (nät­verk) inte all­tid är gott – och där­för bör använ­das med stor för­sik­tig­het – samt tip­sar om tre saker du kan göra för att höja säker­he­ten. 

Läs artikel »

Rätten att bli glömd i digitala miljöer

Ett år har pas­se­rat sedan GDPR träd­de i kraft. Fortfarande brot­tas många före­tag med de prak­tis­ka och de juri­dis­ka tillämp­nings­frå­gor­na. Ett pro­blem av det först­nämn­da sla­get är hur före­tag som behand­lar per­son­upp­gif­ter rade­rar des­sa i sina IT-system? Enligt data­skydds­för­ord­ning­en ska man byg­ga upp sina system så att kra­ven i lag­stift­ning­en upp­fylls – men vad inne­bär det? Och går det över­hu­vud­ta­get att rade­ra upp­gif­ter­na på ett sätt som inne­bär att de ald­rig kan åter­ska­pas?

Läs om indi­vi­dens ”rätt att bli glömd” och före­ta­gets skyl­dig­het att rade­ra per­son­upp­gif­ter i dagens krö­ni­ka skri­ven av Jeanette Jönsson, biträ­dan­de jurist på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Elva tips som får din intervju att lyfta

Att få till en bra inter­vju hand­lar om väl­digt myc­ket mer än att bara stäl­la frå­gor och anteck­na. Låt Lars Wirtén gui­da dig längs vägen – steg för steg till ett garan­te­rat lyc­kat resul­tat! 

Läs artikel »

Kommunicera effektivare i samband med mässor

Mässorna är stor­slag­na, moder­na hub­bar för kom­mu­ni­ka­tion både digi­talt och IRL. Biljetter scan­nas och rivs, sto­ra bild­skär­mar pum­par ut sitt bud­skap. Samtal förs mel­lan poten­ti­el­la affärs­kon­tak­ter. Men tar du till­va­ra på alla kom­mu­ni­ka­tions­möj­lig­he­ter? Martin Karlsson Modigh gui­dar dig genom för­be­re­del­ser­na, vad du bör tän­ka på under mäs­san och vad du kan göra efteråt.

Läs artikel »

Nytt EU-direktiv ställer tuffare krav på marknadsföring online

EU sat­sar sto­ra resur­ser på att för­bätt­ra de juri­dis­ka spel­reg­ler­na i EUs digi­ta­la mil­jö. Inte minst vad gäl­ler den kon­su­ment­skyd­dan­de lag­stift­ning­en. Större krav på e-mark­nads­plat­ser och en utö­kad ång­er­rätt är bara någ­ra exem­pel på det­ta och sank­tio­ner­na vid över­trä­del­se kan svi­da ordent­ligt. Som mark­nads­fö­ra­re mås­te du veta vad som gäl­ler. Läs dagens arti­kel för­fat­tad av Erik Ullberg och Gunilla Karlsson på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

En publicist söker sin prenumerant

Har ditt före­tag en blogg? Finns ni på Facebook? Har ni ett nyhets­flö­de på hem­si­dan? Grattis, då är ni i själ­va ver­ket även pub­li­cis­ter. Och då kan det vara bra att ha koll på vad det inne­bär. Läs mer om det­ta i dagens arti­kel  sig­ne­rad Lars Wirtén.

Läs artikel »
commodo Donec odio Praesent libero. ut quis Praesent velit,

Missa inte nästa artikel!

Missa inte nästa artikel! Fyll i din mejladress och få ett mejl med de senaste artiklarna.

Dina personuppgifter hanteras enligt vår integritetspolicy.

Pin It on Pinterest