Foto © Daniel Schwen (CC BY-SA 3.0)

Julfest på Waldorf.

Lars Falk berättar om DDB:s storslagna julfest som varade i 24 timmar. Det är i början av 1980-talet. Platsen är Waldorf Astoria i New York. Där är Lars Falk med kompanjonen Ove Pihl. Och hela DDB i New York plus ledningsgrupper från det internationella nätverket. Nu börjar festen…

Lars Falk
23 december 2014

Waldorf Astoria. © Alan Light (CC BY 2.0).
Waldorf Astoria. © Alan Light (CC BY 2.0).

Klockan är strax efter nio på för­mid­da­gen och Manhattan är klädd för julen. Gatulivet går i vitt och rött, glit­ter och blänk. Det ång­ar från gatukö­ken och utan­för varu­hu­sen skroc­kar tom­ten så magen hop­par. En hel armé röd­roc­kar tycks ha inta­git sta­den.

In genom Waldorf Astorias pam­pi­ga entré ström­mar för­u­tom den van­li­ga par­nas­sen en strid ström fest­kläd­da kvin­nor och män. Medelåldern är låg, men här och var glim­mar det grått och vitt.

En tropp äld­re och något mind­re äld­re her­rar samt en och annan dam (om vars ålder man san­ner­li­gen inte talar) smi­ter leen­de för­bi. Titta där! Är det inte Roy Grace och Bob Levenson som gli­der för­bi båda i ele­gan­ta pale­tå­er. Och där! Är det inte…? Jo visst, där smet skyg­ge Helmut Krone in med imma på glas­ö­go­nen och kra­gen upp­fälld.

Minnen

Jag kan ald­rig pas­se­ra Waldorf utan att tän­ka på reklam­tric­ket för många år sedan som bestod i att med motor­såg såga en Cadillac mitt itu fram­för entrén till det­ta pam­pi­ga hotell. Som van­ligt med ”reklam­trick” kom­mer man ihåg tric­ket men inte vem som vil­le göra evigt intryck. I det här fal­let själ­va sågen.

Och jag tän­ker på förs­ta gång­en jag var i stan. Det var 1969, och vi var någ­ra på Arbmans som gra­ti­fi­e­rats med en stu­di­e­re­sa. Höjdpunkten var ett besök på Doyle Dane Bernbach (DDB). Byrån som alla såg upp till. Som var något av Arbmans urmo­der. Dess kre­a­tö­rer var våra hus­gu­dar.

Jag skul­le få träf­fa en av dem – Len Sirowitz. Det var stör­re vad än en träff med Greta Garbo, som jag viss­te bod­de i när­he­ten, hade varit. Jag minns hur jag stod utan­för den bre­da por­ten till skyskra­pan på 437 Madison, och stu­de­ra­de alla som kom och gick. Tänk om själ­vas­te George Lois kom­mer ut!

24 timmar

Den här dagen, bort­åt fem­ton år sena­re, är vikt för jul­fest. Hela fir­man i New York, plus led­nings­grup­per från det inter­na­tio­nel­la DDB-nät som nu växt sig stort och så långt bort som till Sverige, är inbjud­na. Det är en fest som ing­en vill mis­sa.

Dess mer inof­fi­ci­el­la idé är att den skall pågå i tju­go­fy­ra tim­mar. Börja på Waldorf med fru­kost kloc­kan tio, för att sedan slu­ta… Ja, var? Förmodligen i sprid­da sku­rar i lägen­he­ter och loft lite varstans på Manhattan, även då med fru­kost för de som fort­fa­ran­de orkar.

Hela världens favorit

Thionk small. Den mest kända annonsen i VW berömda reklamkampanj.
Thionk small. Den mest kän­da annon­sen i VW beröm­da reklam­kam­panj.

DDB är vid den­na tid inte bara vår favo­rit utan hela värl­dens. Alla häp­nar över vad en bra idé iscen­satt av en bild, lite text och form kan åstad­kom­ma – rent kom­mer­si­ellt. Kampanjen för VW och intro­duk­tio­nen av lil­la bubb­lan under den i USA så opas­san­de upp­ma­ning­en ”Think Small!” har valts till värl­dens bäs­ta någon­sin.

När vi går in i 80-tal står byrån ännu på topp, även om många i kre­a­törs­le­den bör­jat ana att en ny tid kan vara i antå­gan­de. Att upp­åt­kur­van run­dat av kanske till och med bör­jat slut­ta lite utför. Det är det fes­ten skall råda bot på.

Alla spe­ku­la­tio­ner i den rikt­ning­en skall utra­de­ras. Byrån skall åter­få sitt äkta bre­da leen­de. Återfå käns­lan av att vara num­mer ett, eftersom den i sig är så vin­nan­de. För så är det med reklam­by­rå­er; att myc­ket häng­er på hur man mår och kän­ner sig. Det gäl­ler för övrigt all kre­a­tiv verk­sam­het utö­vad i lag­form.

Reklam som tar mottagaren på allvar

Över hela värl­den tjä­nar DDB som inspi­ra­tions­käl­la för kre­a­tö­rer, som intui­tivt anat mer än vetat att reklam som tar mot­ta­ga­ren på all­var – som är lyss­nan­de, klipsk och vil­lig att sam­ta­la – är över­läg­sen den som tror på att för­enk­la och tja­ta. Överlägsen den fem­ti­o­tals­re­klam som dit­tills fyllt teven med hem­ma­fru­ar som tvät­tar vita­re än vitt och män med bre­da leen­den som vin­ner sin kvin­na med Mum i arm­hå­lan.

Förenklat kan man säga att tidi­ga­re mena­de rekla­mens tän­ka­re att män­ni­skans instink­ti­va mot­stånd mot reklam, fram­för allt för enk­la kon­sum­tions­va­ror, skall bry­tas ner med mas­sivt medi­a­tryck. DDB mena­de att den meto­den både är oänd­ligt dyr och säll­synt för­dum­man­de. Genom att istäl­let skju­ta prick blir rekla­men både effek­ti­va­re, bil­li­ga­re och mer uthärd­lig. Vilket emel­ler­tid krä­ver sin man. Kvinna med för den delen.

På DDB finns ända sedan 60-talet en rad fram­stå­en­de kvinn­li­ga kre­a­tö­rer (Phyllis Robinson till exem­pel). Dessutom mas­sor av reklam­ge­ni­er invand­ra­de från and­ra län­der som gre­ken George Lois, en man som inte tog ett nej för nej. På DDB kom des­sa udda per­son­lig­he­ter till sin rätt. Prickskytte krä­ver näm­li­gen ett helt annat hand­lag än höft­skott med hagel­bös­sa.

Mad Man på riktigt

Bill Bernbach
Bill Bernbach

Bakom den­na revo­lu­tio­ne­ran­de filo­so­fi stod en man vid namn Bill Bernbach. Hans tal och skrif­ter har, som ing­en annan reklam­mans förr eller sena­re, kom­mit att jäm­stäl­las med and­ra sto­ra tän­ka­res i det ame­ri­kans­ka sam­häl­let.

Hans part­ners Ned Doyle och Maxwell Dane gav byrån det rät­ta tri­um­vi­ra­tet. Så är det i alla lag. Någon gör målen and­ra står för för­svar och ord­ning och reda och alla är i slutän­den omist­li­ga.

Mad Men vi nu ser på teve har med and­ra ord väl­digt lite med dåti­dens Doyle Dane Bernbach att göra. Mad Men speg­lar epo­ken som DDB bröt mot; hie­rar­ki­er topp­styr­da av direk­tö­rer som själ­va ald­rig gjort en annons, tack och lov. Don Draper hade ald­rig fått jobb hos Bernbach. Dessutom kun­de deras pri­va­ta liv inte vara mer oli­ka. Bill var en famil­je­man på rik­tigt och på job­bet leda­re inte för att han var chef utan i kraft av sin inspi­re­ran­de ana­ly­tis­ka och kre­a­ti­va syresätt­nings­för­må­ga. En ledan­de auk­to­ri­tet istäl­let för en auk­to­ri­tär leda­re.

Vi hade för­må­nen att träf­fa honom fle­ra gång­er. Inte minst när han kom till Stockholm för att stad­fäs­ta DDB:s för­värv av Falk & Pihl. Bill Bernbach var inte en man som res­te runt för fes­tens skull. Högst ogär­na läm­na­de han Manhattan, fick vi veta. Att han ändå tog sig för, lite skröp­lig som han redan var, att resa den­na långa väg för vår skull rör­de oss. Jag minns att vi fasa­de för att han skul­le dra på sig en för­kyl­ning när han i låg­skor plum­sa­de mel­lan byrån på Västra Trädgårdsgatan, Operakällaren och Grand Hotell.

Själv fick jag något år efter sam­gå­en­det möta honom öga mot öga i skarpt läge. Varje år ansågs en byrå ur det inter­na­tio­nel­la nätet vär­dig att pre­sen­te­ra en kam­panj för Bill och nätets kre­a­ti­va che­fer. Nu var det vår tur.

Ingen dum potatis kampanj

Vi hade pre­cis gjort en kam­panj för Sveriges Potatisintressenter. Svenska fol­ket hade bör­jat svi­ka den­na guda­gå­va som ”byggt lan­det”, vil­ket inte minst alla poe­tis­ka namn på raden av pota­tis­sor­ter vitt­nar om. Potatisberget väx­te och väx­te. Priserna sjönk. Potatis hade bör­jat betrak­tas som sta­pel­va­ra, något som näs­tan bor­de vara gra­tis. Något mås­te göras.

Bara det att vi ”berät­ta­de” om pota­tis, vil­ket ald­rig gjorts, med långa reso­ne­ran­de tex­ter på helsi­dor, var nytt. Plötsligt upp­träd­de pota­ti­sen som något som är lika vik­tigt som bilar, kyl­skåp och ste­re­o­an­lägg­ning­ar. I läng­den kanske ännu vik­ti­ga­re.

Det leder för långt att här beskri­va kam­pan­jen ytter­li­ga­re men en enhet hade först rubri­ken ”Den som inte äter myc­ket pota­tis är dum” (med tan­ke på nyt­tan). Då sa kun­den tvärt nej. Man kan inte säga till folk att de är dum­ma. Jag stred och argu­men­te­ra­de. Men icke. Annonsen var död. Då upp­täck­te jag att rubri­ken ock­så kun­de vara ”Den som äter myc­ket pota­tis är inte dum”. När jag berät­ta­de det­ta log Bill. Det leen­det glöm­mer jag ald­rig.

The Ball Room

© Jessica Spengler (CC BY 2.0)
© Jessica Spengler (CC BY 2.0)

Åter till Waldorf. Festblåsorna stra­mar lite avigt så tidigt på mor­go­nen. Slipsarna sit­ter åt men än har de väl­pres­sa­de byx­or­na inga tris­ta veck i ljums­ken. Amerikaner hatar sånt. Ljuset är utan skug­gor så än har glitt­ret inte fått sin rät­ta lys­ter.

Raskt drar man sig mot de cir­kel­for­ma­de gal­le­ri­er som omfam­nar det jät­testo­ra och halv­run­da The Ball Room. I långa rader trängs scram­bled eggs, bacon, sau­sa­ges, waff­les, cre­pes, pan­ca­kes, syrup, muf­fins allt in vari­ous sty­les. Lite tre­van­de och med tall­ri­ken dess­utom top­pad med Egg Benedictine söker sig grup­per in i det pom­pö­sa rum­met. I and­ra han­den balan­se­rar de fles­ta en brädd­fylld Bloody Mary.

Här har pre­si­den­ter och allt vad celeb­ri­te­ter värl­den skå­dat kon­gres­sat och dan­sat under de gigan­tis­ka tak­kro­nor­na. Här gäl­ler stor­band i kostym. Utan stör­re fan­ta­si kan man före­stäl­la sig Tommy Dorsey stam­pa in, och ana hur Glenn Miller put­sar sina run­da glas­ö­gon i vän­tan på att alla i ban­det sit­ter på plats. Här har ste­la höf­ter, vana vid ett helt annat rörel­se­sche­ma, fått liv. Här har dof­tat Chanel och poma­da, rass­lats med juve­ler och vis­kats i che­fens öra. Hit ring­er inte vem som helst och bokar fir­ma­fest.

Lätt berusning

Än råder en viss andakt. Längre fram skall den kom­ma att avta för att till sist helt ersät­tas av total upp­lös­ning. Sakta men säkert fylls salong­en, ja hela hotel­let, av DDB-andan. Kontoret på Madison lig­ger bara ett sten­kast bort. Lite tre­van­de fin­ner var och en sitt bord och sin plats. Närmare tusen per­so­ner skall ham­na rätt. Borden är run­da och ger plats för åtta, tio eller tolv.

Ove (Pihl) och jag inser till vår för­vå­ning – men med illa dol­da för­tjus­ning – att vi pla­ce­rats bland bor­den när­mast sce­nen. Vi är vis­ser­li­gen lite för­be­red­da. För på kon­to­ret där Bill och direk­tio­nen sit­ter häng­er sedan en tid Falk & Pihls sam­la­de skryt­pro­duk­tion. En ynnest som tidi­ga­re inte bevil­jats någon annan byrå, fick Ove veta när han var där på invig­ning­en. Vi yvs för­stås. Känner lätt berus­ning när vi inser att för­bi des­sa väg­gar vand­rar dag­li­gen någ­ra av värl­dens bäs­ta reklam­män och kvin­nor till sina rum och möten.

När affären styr reklamen

Vi ser oss om och kän­ner igen pro­fi­ler­na; de beröm­da kre­a­tö­rer­na, och de fort­fa­ran­de mer avvak­tan­de direk­tö­rer­na. På DDB ver­kar man som direk­tör, i vän­tan på and­ra tider, mer i bak­grun­den; åtminsto­ne så länge Bill finns och dag­li­gen kom­mer till job­bet. Sedan något år leds nu byråns affä­rer av Neil Austrian, en ban­kir från Wall Street som hit­tills haft det goda omdö­met att till­kän­nage att reklam är inte hans bäs­ta gren. En trev­lig man, duk­tig på att räk­na.

Det skul­le sena­re ock­så visa sig att det går som det all­tid gjort i byrå­värl­den; när affä­ren styr rekla­men istäl­let för tvärtom bör­jar san­na kre­a­tö­rer att krok­na. Åren efter den­na fest går DDB sam­man med i och för sig fram­stå­en­de byrån Needham men när des­sa två sedan upp­slu­kas av konglo­me­ra­tet Omnicom är fes­ten en helt annan.

”Framtidens busi­ness görs upp mel­lan tre, fyra gigan­tis­ka inter­na­tio­nel­la nät”, sa bank­män­nen och säger så än idag. ”Antingen är man jät­tes­tor eller ock­så pyt­te­li­ten; DDB är tyvärr något mitt emel­lan”, mena­de man och drog lite myn­digt fram skjortär­men under den mör­ka kava­jen.

Kröken på morgonkröken

© Hans Peter Meyer (CC BY 2.0)
© Hans Peter Meyer (CC BY 2.0)

Än så länge sit­ter alla strikt i pla­ce­rad ord­ning. Chefen ofta med sin sek­re­te­ra­re intill. Nu är det fest och alla är lika. Här skall bli högt i tak, och ing­en skall glöm­mas bort. Stolsben har slu­tat hasa, bestic­ken bör­jat klinga och det tre­van­de småpra­tet att byg­ga upp mot stil­la sorl. En och annan chef släp­per på tryc­ket, drar en vits, hela bor­det skrat­tar tack­samt. Många har redan beväp­nat sig med ännu en Bloody Mary and­ra för­sö­ker få ett glas vitt att pas­sa så här på mor­gon­krö­ken.

Vi som kän­ner den gam­le strids­pi­lo­ten Joe, en account-legend i byrån, ett par bord bort, vet att i hans ful­la glas är det inte vat­ten utan ren gin. Det och någ­ra oli­ver var hans lunch när han gäs­ta­de oss och vi tyck­te att Stallmästargårdens alla läc­ker­he­ter bor­de pas­sa efter Polaroid-mötet. Polaroid var ett av byråns sto­ra kon­ton world­wi­de. Idag är det ing­et kon­to någon­stans.

Nu tågar orkes­tern in, än så länge bara en spill­ra av vad som kom­ma skall, den skall till att bör­ja med bara ackom­pan­je­ra det som hän­der. Trumpetarna är en hel härold. Mer än en gång kom­mer den att få resa sig upp och tuta så de tunga dra­pe­ri­er­na fladd­rar. Det är många och myc­ket som skall salu­te­ras nu när året sum­me­ras. Ungdomligt stoj och glam får vän­ta ännu många tim­mar. Först gäl­ler all­var och applå­der. Här skall team­buil­das och lagan­dan få sitt. Varje fram­trä­dan­de har sam­ma syf­te; vi är bäst och kom­mer all­tid att vara det, se bara på vårt senas­te år. De enda som sak­nas, vis­kar Ove och jag till varand­ra, är ett knip­pe vack­ra che­er­le­a­ders. Och var­för inte, de hade inte varit helt mal­pla­ce­ra­de när sho­wen väl kom­mit igång.

Mängdens applåder

Efter introt pre­sen­te­ras led­ning och dis­tin­gu­ished guests. De sena­re skall veta att de är hjärt­ligt väl­kom­na. Max Dane skri­der in i blå kostym, en liten ele­gant her­re med tunn mustasch. Han berät­tar att tyvärr kan inte Bill vara med. Om han inte orkar eller inte vill (det sena­re kanske mer tro­ligt) fram­går inte. Därefter kom­mer Ned Doyle stödd på en sta­dig sjuk­skö­ters­ka. Vi skru­var lite svenskt på oss. Det är uppen­bart att man­nen bor­de legat kvar i säng­en. Han säger någ­ra ord, höjer armar­na till seger­gest och leds ut igen.

Strax efteråt får Ove och jag resa oss och mot­ta mäng­dens applå­der. Jag kol­lar om även Helmut del­tar. Lite lamt slår han ihop hän­der­na ett par, tre gång­er. Även and­ra byrå­er får sam­ma heders­be­ty­gel­se. Bland annat en japansk, som vi träf­fat dagen innan. De hade en drag­ning för oss and­ra – på japans­ka, var­ef­ter den som skul­le över­sät­ta tala­de så dålig eng­els­ka att hans tal lät pre­cis som kol­le­gans.

Därmed är det dags för för­mid­da­gens huvud­num­mer. Nu skall alla som pre­ste­rat lite extra pre­mie­ras. Det gäl­ler från vakt­mäs­te­ri­et och upp­åt. Snabbaste cykel­bu­det ropas upp och får mot­ta en check på hund­ra dol­lar. Applåder, viss­ling­ar och fan­far. Snabbaste maskin­skri­vers­kan, bäs­ta tele­fon­rös­ten, tro­tjä­na­re som varit längst i fir­man, folk som fyllt jämnt och så vida­re. Den ena efter den and­ra får sti­ga upp på sce­nen och mot­ta allas jubel. Och en check på vari­e­ran­de belopp.

Utländskt är bäst

Därefter visas job­ben. Först huvud­kon­to­rets för­stås sedan land efter land. Vi står oss väl, tyc­ker vi, och vet att det tyc­ker även John Bernbach, Bills son, och copy­le­gen­den Bob Levenson, som då var inter­na­tio­nell kre­a­tiv chef.

I sin bok (Nobody’s per­fect) skild­rar Doris Willens, pressek­re­te­ra­re på DDB och där­med minst sagt cen­tral insi­der, de turer som till slut sög den bern­bachs­ka mus­ten ur DDB. Där skri­ver hon att Bob Levenson i sina för­sök att till­sam­mans med John Bernbach räd­da byrån skri­vit, och jag cite­rar:

We thought the cam­paigns done by tho­se offi­ces [DDB:s for­rei­gn offi­ces] were the last remai­ning examp­le of what Doyle Dane Bernbach was sup­po­sed to do.

Oförglömlig dag i Stockholmskärgård

© Bengt Nyman (CC BY 2.0)
© Bengt Nyman (CC BY 2.0)

John blev med åren en vän. Han var pla­ce­rad i London som chef för all euro­pe­isk expan­sion. Det var han som först nosa­de upp oss och som ald­rig svek. Många gång­er när han var i Stockholm, eller vi i London, såg vi till att ha kul.

En gång under det­ta lju­va 80-tal häm­ta­de jag honom på Arlanda med heli­kop­ter. Vi flög ut över Stockholms vack­ra skär­gård en bedå­ran­de som­mar­dag, lan­da­de på Sandhamn där Ove vän­ta­de i en segel­båt, seg­lad av en kom­pis och lad­dad med allt som gör en seg­la­re glad i mid­som­mar­tid. Ett efter ett åkte Johns strik­ta cityplagg av. Han hade läm­nat London helt oför­be­redd. Till slut satt vi i ding­en och rod­de runt i Björkskärs inre övärld med en flas­ka whis­ky mel­lan de bara föt­ter­na. På kväl­len häm­ta­de heli­kop­tern i Sandhamn, tog honom till plat­tan på Strömmen, där en taxi tog honom till Sheraton. Dagen efter var han i Sydamerika. Minnena från den dagen åter­kom vi ofta till.

Slutet på allvaret

Sist ut är direk­tö­rer­na. Upp åker hela bat­te­ri­et med stap­lar, dia­gram och tårt­bi­tar i cirk­lar. Vi för­står att byrån trots allt fort­fa­ran­de går bra. Det tjä­nas peng­ar men för­stås inte den mängd som de nya aktieä­gar­na för­vän­tar sig. I salong­en sit­ter många av värl­dens främs­ta kre­a­tö­rer, redan lätt salongs­be­ru­sa­de, och för­sö­ker för­stå vad det är man för­står på Wall Street. Direktörerna går på, kän­ner inte klyf­tan som vid­gar sig. Det gör de inte hel­ler under lun­cher­na på Four Seasons där man ald­rig delar bord. Kreatörer för sig, direk­tö­rer för sig.

Till sist har man ett till­kän­na­gi­van­de att göra. En nyhet som ännu inte kab­lats ut till pres­sen: I nätet ingår nume­ra även en stor byrå i Venezuela. ”Och med tan­ke på den syda­me­ri­kans­ka mark­na­den poten­ti­al” osv. är det­ta något att verk­li­gen fira. Nya applå­der och fan­fa­rer. ”Och med oss här ikväll har vi byråns leda­re och grun­da­re Señor Emilio Gonzales. Han har lovat att hål­la ett kort anfö­ran­de. Please señor, the stage is yours”.

Señor Gonzales

Fram ste­gar en grå­vit­hå­rig ädling i per­fekt kostym med väst och kloc­ka i ked­ja. Hans skägg mat­char håret. En impo­ne­ran­de gestalt. Alla spet­sar öro­nen. Señor Gonzales talar länge om Venezuelas eko­no­mi, närings­liv och mark­nad på upp­gång. Han går över till att beskri­va byrå­si­tu­a­tio­nen, berät­tar om sin egen, hur han star­ta­de med två tom­ma hän­der. Och hur han tving­ats att tam­pas med kor­rup­ta poli­ti­ker, mutor, näs­tan gangs­ters och en rigid stats­ap­pa­rat för att ta sig fram. Det är rent otro­ligt vad han varit med om.

Somliga bör­jar redan här ana att något inte stäm­mer. Det blir än vär­re, sto­ryn allt mer osan­no­lik. Snart ler alla för att till slut bör­ja fnis­sa. Till slut får han hela salong­en att vri­da sig i skratt. Att han är en inhyrd clown inser alla om inte förr så när han bör­jar berät­ta hur man byg­ger motor­väg i hans fina land: ”You know, we start here”, han sträc­ker ut sin ena hand åt sidan, ”and then we build and build; at the same time we start here”, han pekar på sin and­ra utsträckt åt and­ra sidan, ”and we build and build”. Händerna när­mar sig nu varand­ra. När det möts säger han: ”If we meet we have a road if we don’t meet we have a high way.”

När han har alla helt i sin hand över­går han till att berät­ta vad han tyc­ker om sina nya part­ners. En efter en namn­ges, ombeds stäl­la sig upp och får sig en ver­bal kula mitt i pla­ne­ten. Till exem­pel Roy Grace, världs­känd art director, kre­a­tiv chef och en av de mest upp­bur­na – men en till väx­ten liten man. Gonzales: ”Mr. Roy Grace will you ple­a­se stand up, oh sor­ry, you’­re alre­a­dy stan­ding.”

Armbrytning

© T Photography/Shutterstock.

Sen blir det lunch, nya Bloody Marys och folk som ide­li­gen byter plats. Framåt kloc­kan tre är dan­sen i full gång. Orkestern är nu fullt blås; hela sek­tio­ner av sax­ar, trum­pe­ter, kla­ri­net­ter och trom­bo­ner. Snart knuf­fas det gol­vet som på skol­dan­ser­na till Leffe Kronlunds. Män som inte bor­de bug­ga alls minns reflex­mäs­sigt turer från förr och är på väg att bry­ta armen på tje­jer med kjo­lar som gli­der upp längs låren. Men kul har man. Och vi med för den delen.

Mellan dan­ser­na träf­fas vi i gal­le­ri­er­na som nu över­gått till enbart drick­bart. Det är här man får chan­sen att säga sitt. Jag minns att jag berät­ta­de för någ­ra av mina for­na hjäl­tar om mitt förs­ta besök. De ler artigt. Och jag erin­rar mig tidens gång; hur ofta ung­do­mar i sam­band med guld­äggs­fes­ter och lik­nan­de blygt kom­mer fram och und­rar om jag har ett par minu­ter.

Helmut står en bit ifrån, som om han ännu inte bestämt sig för om han är här eller inte. Jag ser att han lyss­nar men han säger ing­et. Jag får lust att låt­sas att jag inte vet vem han är, gå fram och frå­ga ”och vad arbe­tar du med på DDB?”. Men så gör man inte. Han har väl som alla geni­er sitt för sig. Och även om han är värl­dens bäs­te art director kän­ner jag att vi ald­rig skul­le kun­na göra ett jobb ihop. Jag skul­le ald­rig våga det nöd­vän­di­ga, ofta avgö­ran­de i en kre­a­tiv pro­cess; öpp­na mig, vara så tre­van­de kor­kad som man ibland mås­te för att hit­ta en ända att nys­ta i, våga kraf­sa ner en rad som bara är embry­ot av en tan­ke som kanske kan bli en rubrik, rita en streck­gub­be. Vi skul­le pas­sa som olja och vat­ten. Eller ock­så är han bara blyg?

Final

Innan fes­ten över­gått i orga­ni­se­rat kaos har många av de äld­re hun­nit räd­da sig undan. Andra har, som bruk­ligt på den här sor­tens fes­ter, dra­git sig undan inte säl­lan par om par. De all­ra yngs­ta har tidigt tagit his­sen upp till top flo­or. Där loc­kar discot som skall hål­la på till fram­på små­tim­mar­na, till ”the wee small hours” som Sinatra sjöng då de tapp­ras­te vack­lar vida­re hem till någon med pas­san­de lägen­het inte allt­för långt bort.

Själv bor jag på Berkshire Place i hör­net av Madison och 52:a gatan. Känns skönt att bara kun­na smi­ta iväg med­ve­ten om att en jul­fest på DDB är unge­fär som alla and­ra. Skillnaden är Waldorf Astoria. Ute är det snö­glopp och isan­de kallt. Plötsligt grips jag av en käns­la sna­ra­re än en tan­ke, en för­a­ning om att magin kan vara på väg bort och jag skyn­dar mig hal­kan­de mot hotell­vär­men. Var det en lyc­kad fest eller bara ett för­sök att för någ­ra tim­mar, för­låt ett dygn, döl­ja det som redan är på väg att hän­da? Med ens för­står jag var­för Bill inte kom.

Dela artikeln om du gillade den!

Förslag på mer läsning

Facebooks ”gilla”-knapp granskad av EU-domstolen

Tänk till innan du instal­le­rar Facebooks ”gilla”-knapp och and­ra plu­gins på din webb­plats. Ansvaret vid behand­ling av per­son­upp­gif­ter­na kan näm­li­gen bli din huvud­värk. Detta slår ett för­hands­av­gö­ran­de i EU-dom­sto­len fast. Läs mer i dagens arti­kel skri­ven av advo­kat Erik Ullberg och biträ­dan­de jurist Gunilla Karlsson på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Därför är redaktörens roll så viktig

Digitala platt­for­mar har öpp­nat upp fan­tas­tis­ka möj­lig­he­ter för före­tag att dela med sig av vär­deska­pan­de inne­håll till kun­der och and­ra intres­sen­ter. Men intryc­ket kan bli spre­tigt i den digi­ta­la mil­jön. Därför är redak­tö­rens roll cen­tral i all inne­hålls­mark­nads­fö­ring. Läs dagens arti­kel skri­ven av Lars Wirtén och Jörgen Olsson.

Läs artikel »

Utveckla din story med rätt design

Har du en inre bild av hur din arti­kel skul­le se ut när den kom­mer i tryck? Med design kan du utveck­la din sto­ry och ska­pa ett nytt per­spek­tiv. Bilder, färg och form kan bli verk­tyg även i din kre­a­ti­va verk­tygs­lå­da.

Läs artikel »

Om jag var i Almedalen …

Att Almedalen blir allt vik­ti­ga­re för kom­mu­nik­tions­bran­schen är de fles­ta över­ens om. Men i en djung­el av pro­gram­punk­ter kan det vara svårt att sål­la agnar­na från vetet. Här kom­mer hjälp på vägen! Martin Modigh Karlsson har gjort grov­job­bet och lis­tar sina bäs­ta tips i dagens krö­ni­ka. För dig som ska dit och för dig som tar del av pro­gram­met i efter­hand.

Läs artikel »

Detta gäller vid marknadsföring av din arbetsgivare på sociala medier

Publicerar du inlägg om din arbets­gi­vares verk­sam­het i soci­a­la medi­er? Då kan du behö­va vara för­sik­tig så att du inte fälls för vil­se­le­dan­de mark­nads­fö­ring. Ta reda på vad som gäl­ler genom att läsa den­na arti­kel skri­ven av Tobias Bratt, biträ­dan­de jurist på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Ursäkta röran. Vi har byggt om.

För ovan­lig­he­tens skull pra­tar vi om oss själ­va. Vi vill berät­ta att vi från och med nu är en con­tent­by­rå som gör con­tent. Men vi gör det på ett annorlun­da sätt än and­ra con­tent­by­rå­er. Vi har ock­så en ny digi­tal platt­form som ska slå Hubspot på fing­rar­na. Och vi har gjort lego av vårt stra­te­gi-erbju­dan­de. Dessutom har vi en mas­sa nya med­ar­be­ta­re, och söker ännu fler. I den­na krö­ni­ka berät­tar Thomas Barregren om allt det­ta och lite till.

Läs artikel »

Därför ska du ha egen plattform

Det är fres­tan­de att använ­da LinkedIn, Facebook eller någon annan platt­form som din mål­grupp redan använ­der. Med deras annons­lös­ning­ar (”spons­ra­de inlägg”) kan du snabbt nå ut till din mål­grupp. Dessutom är de lät­ta att använ­da. Men det finns pro­blem. Du läg­ger din fram­gång som mark­nads­fö­ra­re och säl­ja­re i hän­der­na på bolag som han en annan agen­da än ditt bäs­ta. Du kon­trol­le­rar inte vem som ser vad och när. Du har inte till­gång till de vär­de­ful­la digi­ta­la fot­spår som din mål­grupp läm­nar efter sig. Därför behö­ver du en egen platt­form.

Läs artikel »

Därför jobbar vi annorlunda

Vi job­bar på ett annorlun­da sätt. Våra kon­sul­ter arbe­tar i ditt team (eller är ditt team) och har sam­ti­digt full upp­back­ning vad gäl­ler kom­pe­tens och resur­ser från våra kon­sul­ter som job­bar “back office”. Men var­för job­bar vi på det sät­tet?

Läs artikel »

Är du redo för robottexterna?

Content och mar­ke­ting – båda delar­na behövs. Men vad hän­der när robo­tar tar över text­pro­duk­tio­nen med fokus på det sist­nämn­da? Med de rät­ta nyc­kelor­den och rubri­ker­na som slår. Finns det fort­fa­ran­de en plats för den enga­ge­ran­de och per­son­li­ga berät­tel­sen? Om det­ta hand­lar Lars Wirténs krö­ni­ka.

Läs artikel »

Varning för gratis wifi när du jobbar på distans

Du vet nog redan att det kan fin­nas säker­hets­hål när du job­bar på distans i öpp­na nät­verk. Men stop­par det dig att mej­la kun­den kam­panj­re­sul­ta­tet eller knap­pa in kre­dit­kor­tets siff­ror via café­ets gra­tisupp­kopp­ling? Det bor­de det! Risken finns näm­li­gen att du ger obe­hö­ri­ga till­gång till din infor­ma­tion. Martin Modigh Karlsson beskri­ver faror­na och ger dig sva­ren på var­för gra­tis (nät­verk) inte all­tid är gott – och där­för bör använ­das med stor för­sik­tig­het – samt tip­sar om tre saker du kan göra för att höja säker­he­ten. 

Läs artikel »
risus. dolor ut id, vulputate, ipsum

Missa inte nästa artikel!

Få gratis nyhetsbrev varannan vecka

i din inkorg – med senaste artiklarna

Dina personuppgifter hanteras enligt vår integritetspolicy.

Pin It on Pinterest