Foto © Daniel Schwen (CC BY-SA 3.0)

Julfest på Waldorf.

Lars Falk berättar om DDB:s storslagna julfest som varade i 24 timmar. Det är i början av 1980-talet. Platsen är Waldorf Astoria i New York. Där är Lars Falk med kompanjonen Ove Pihl. Och hela DDB i New York plus ledningsgrupper från det internationella nätverket. Nu börjar festen…

Lars Falk
23 december 2014

Waldorf Astoria. © Alan Light (CC BY 2.0).
Waldorf Astoria. © Alan Light (CC BY 2.0).

Klockan är strax efter nio på för­mid­da­gen och Manhattan är klädd för julen. Gatulivet går i vitt och rött, glit­ter och blänk. Det ång­ar från gatukö­ken och utan­för varu­hu­sen skroc­kar tom­ten så magen hop­par. En hel armé röd­roc­kar tycks ha inta­git staden.

In genom Waldorf Astorias pam­pi­ga entré ström­mar för­u­tom den van­li­ga par­nas­sen en strid ström fest­kläd­da kvin­nor och män. Medelåldern är låg, men här och var glim­mar det grått och vitt.

En tropp äld­re och något mind­re äld­re her­rar samt en och annan dam (om vars ålder man san­ner­li­gen inte talar) smi­ter leen­de för­bi. Titta där! Är det inte Roy Grace och Bob Levenson som gli­der för­bi båda i ele­gan­ta pale­tå­er. Och där! Är det inte…? Jo visst, där smet skyg­ge Helmut Krone in med imma på glas­ö­go­nen och kra­gen uppfälld.

Minnen

Jag kan ald­rig pas­se­ra Waldorf utan att tän­ka på reklam­tric­ket för många år sedan som bestod i att med motor­såg såga en Cadillac mitt itu fram­för entrén till det­ta pam­pi­ga hotell. Som van­ligt med ”reklam­trick” kom­mer man ihåg tric­ket men inte vem som vil­le göra evigt intryck. I det här fal­let själ­va sågen.

Och jag tän­ker på förs­ta gång­en jag var i stan. Det var 1969, och vi var någ­ra på Arbmans som gra­ti­fi­e­rats med en stu­di­e­re­sa. Höjdpunkten var ett besök på Doyle Dane Bernbach (DDB). Byrån som alla såg upp till. Som var något av Arbmans urmo­der. Dess kre­a­tö­rer var våra husgudar.

Jag skul­le få träf­fa en av dem – Len Sirowitz. Det var stör­re vad än en träff med Greta Garbo, som jag viss­te bod­de i när­he­ten, hade varit. Jag minns hur jag stod utan­för den bre­da por­ten till skyskra­pan på 437 Madison, och stu­de­ra­de alla som kom och gick. Tänk om själ­vas­te George Lois kom­mer ut!

24 timmar

Den här dagen, bort­åt fem­ton år sena­re, är vikt för jul­fest. Hela fir­man i New York, plus led­nings­grup­per från det inter­na­tio­nel­la DDB-nät som nu växt sig stort och så långt bort som till Sverige, är inbjud­na. Det är en fest som ing­en vill missa.

Dess mer inof­fi­ci­el­la idé är att den skall pågå i tju­go­fy­ra tim­mar. Börja på Waldorf med fru­kost kloc­kan tio, för att sedan slu­ta… Ja, var? Förmodligen i sprid­da sku­rar i lägen­he­ter och loft lite varstans på Manhattan, även då med fru­kost för de som fort­fa­ran­de orkar.

Hela världens favorit

Thionk small. Den mest kända annonsen i VW berömda reklamkampanj.
Thionk small. Den mest kän­da annon­sen i VW beröm­da reklamkampanj.

DDB är vid den­na tid inte bara vår favo­rit utan hela värl­dens. Alla häp­nar över vad en bra idé iscen­satt av en bild, lite text och form kan åstad­kom­ma – rent kom­mer­si­ellt. Kampanjen för VW och intro­duk­tio­nen av lil­la bubb­lan under den i USA så opas­san­de upp­ma­ning­en ”Think Small!” har valts till värl­dens bäs­ta någonsin.

När vi går in i 80-tal står byrån ännu på topp, även om många i kre­a­törs­le­den bör­jat ana att en ny tid kan vara i antå­gan­de. Att upp­åt­kur­van run­dat av kanske till och med bör­jat slut­ta lite utför. Det är det fes­ten skall råda bot på.

Alla spe­ku­la­tio­ner i den rikt­ning­en skall utra­de­ras. Byrån skall åter­få sitt äkta bre­da leen­de. Återfå käns­lan av att vara num­mer ett, eftersom den i sig är så vin­nan­de. För så är det med reklam­by­rå­er; att myc­ket häng­er på hur man mår och kän­ner sig. Det gäl­ler för övrigt all kre­a­tiv verk­sam­het utö­vad i lagform.

Reklam som tar mottagaren på allvar

Över hela värl­den tjä­nar DDB som inspi­ra­tions­käl­la för kre­a­tö­rer, som intui­tivt anat mer än vetat att reklam som tar mot­ta­ga­ren på all­var – som är lyss­nan­de, klipsk och vil­lig att sam­ta­la – är över­läg­sen den som tror på att för­enk­la och tja­ta. Överlägsen den fem­ti­o­tals­re­klam som dit­tills fyllt teven med hem­ma­fru­ar som tvät­tar vita­re än vitt och män med bre­da leen­den som vin­ner sin kvin­na med Mum i armhålan.

Förenklat kan man säga att tidi­ga­re mena­de rekla­mens tän­ka­re att män­ni­skans instink­ti­va mot­stånd mot reklam, fram­för allt för enk­la kon­sum­tions­va­ror, skall bry­tas ner med mas­sivt medi­a­tryck. DDB mena­de att den meto­den både är oänd­ligt dyr och säll­synt för­dum­man­de. Genom att istäl­let skju­ta prick blir rekla­men både effek­ti­va­re, bil­li­ga­re och mer uthärd­lig. Vilket emel­ler­tid krä­ver sin man. Kvinna med för den delen.

På DDB finns ända sedan 60-talet en rad fram­stå­en­de kvinn­li­ga kre­a­tö­rer (Phyllis Robinson till exem­pel). Dessutom mas­sor av reklam­ge­ni­er invand­ra­de från and­ra län­der som gre­ken George Lois, en man som inte tog ett nej för nej. På DDB kom des­sa udda per­son­lig­he­ter till sin rätt. Prickskytte krä­ver näm­li­gen ett helt annat hand­lag än höft­skott med hagelbössa.

Mad Man på riktigt

Bill Bernbach
Bill Bernbach

Bakom den­na revo­lu­tio­ne­ran­de filo­so­fi stod en man vid namn Bill Bernbach. Hans tal och skrif­ter har, som ing­en annan reklam­mans förr eller sena­re, kom­mit att jäm­stäl­las med and­ra sto­ra tän­ka­res i det ame­ri­kans­ka samhället.

Hans part­ners Ned Doyle och Maxwell Dane gav byrån det rät­ta tri­um­vi­ra­tet. Så är det i alla lag. Någon gör målen and­ra står för för­svar och ord­ning och reda och alla är i slutän­den omistliga.

Mad Men vi nu ser på teve har med and­ra ord väl­digt lite med dåti­dens Doyle Dane Bernbach att göra. Mad Men speg­lar epo­ken som DDB bröt mot; hie­rar­ki­er topp­styr­da av direk­tö­rer som själ­va ald­rig gjort en annons, tack och lov. Don Draper hade ald­rig fått jobb hos Bernbach. Dessutom kun­de deras pri­va­ta liv inte vara mer oli­ka. Bill var en famil­je­man på rik­tigt och på job­bet leda­re inte för att han var chef utan i kraft av sin inspi­re­ran­de ana­ly­tis­ka och kre­a­ti­va syresätt­nings­för­må­ga. En ledan­de auk­to­ri­tet istäl­let för en auk­to­ri­tär ledare.

Vi hade för­må­nen att träf­fa honom fle­ra gång­er. Inte minst när han kom till Stockholm för att stad­fäs­ta DDB:s för­värv av Falk & Pihl. Bill Bernbach var inte en man som res­te runt för fes­tens skull. Högst ogär­na läm­na­de han Manhattan, fick vi veta. Att han ändå tog sig för, lite skröp­lig som han redan var, att resa den­na långa väg för vår skull rör­de oss. Jag minns att vi fasa­de för att han skul­le dra på sig en för­kyl­ning när han i låg­skor plum­sa­de mel­lan byrån på Västra Trädgårdsgatan, Operakällaren och Grand Hotell.

Själv fick jag något år efter sam­gå­en­det möta honom öga mot öga i skarpt läge. Varje år ansågs en byrå ur det inter­na­tio­nel­la nätet vär­dig att pre­sen­te­ra en kam­panj för Bill och nätets kre­a­ti­va che­fer. Nu var det vår tur.

Ingen dum potatis kampanj

Vi hade pre­cis gjort en kam­panj för Sveriges Potatisintressenter. Svenska fol­ket hade bör­jat svi­ka den­na guda­gå­va som ”byggt lan­det”, vil­ket inte minst alla poe­tis­ka namn på raden av pota­tis­sor­ter vitt­nar om. Potatisberget väx­te och väx­te. Priserna sjönk. Potatis hade bör­jat betrak­tas som sta­pel­va­ra, något som näs­tan bor­de vara gra­tis. Något mås­te göras.

Bara det att vi ”berät­ta­de” om pota­tis, vil­ket ald­rig gjorts, med långa reso­ne­ran­de tex­ter på helsi­dor, var nytt. Plötsligt upp­träd­de pota­ti­sen som något som är lika vik­tigt som bilar, kyl­skåp och ste­re­o­an­lägg­ning­ar. I läng­den kanske ännu viktigare.

Det leder för långt att här beskri­va kam­pan­jen ytter­li­ga­re men en enhet hade först rubri­ken ”Den som inte äter myc­ket pota­tis är dum” (med tan­ke på nyt­tan). Då sa kun­den tvärt nej. Man kan inte säga till folk att de är dum­ma. Jag stred och argu­men­te­ra­de. Men icke. Annonsen var död. Då upp­täck­te jag att rubri­ken ock­så kun­de vara ”Den som äter myc­ket pota­tis är inte dum”. När jag berät­ta­de det­ta log Bill. Det leen­det glöm­mer jag aldrig.

The Ball Room

© Jessica Spengler (CC BY 2.0)
© Jessica Spengler (CC BY 2.0)

Åter till Waldorf. Festblåsorna stra­mar lite avigt så tidigt på mor­go­nen. Slipsarna sit­ter åt men än har de väl­pres­sa­de byx­or­na inga tris­ta veck i ljums­ken. Amerikaner hatar sånt. Ljuset är utan skug­gor så än har glitt­ret inte fått sin rät­ta lyster.

Raskt drar man sig mot de cir­kel­for­ma­de gal­le­ri­er som omfam­nar det jät­testo­ra och halv­run­da The Ball Room. I långa rader trängs scram­bled eggs, bacon, sau­sa­ges, waff­les, cre­pes, pan­ca­kes, syrup, muf­fins allt in vari­ous sty­les. Lite tre­van­de och med tall­ri­ken dess­utom top­pad med Egg Benedictine söker sig grup­per in i det pom­pö­sa rum­met. I and­ra han­den balan­se­rar de fles­ta en brädd­fylld Bloody Mary.

Här har pre­si­den­ter och allt vad celeb­ri­te­ter värl­den skå­dat kon­gres­sat och dan­sat under de gigan­tis­ka tak­kro­nor­na. Här gäl­ler stor­band i kostym. Utan stör­re fan­ta­si kan man före­stäl­la sig Tommy Dorsey stam­pa in, och ana hur Glenn Miller put­sar sina run­da glas­ö­gon i vän­tan på att alla i ban­det sit­ter på plats. Här har ste­la höf­ter, vana vid ett helt annat rörel­se­sche­ma, fått liv. Här har dof­tat Chanel och poma­da, rass­lats med juve­ler och vis­kats i che­fens öra. Hit ring­er inte vem som helst och bokar firmafest.

Lätt berusning

Än råder en viss andakt. Längre fram skall den kom­ma att avta för att till sist helt ersät­tas av total upp­lös­ning. Sakta men säkert fylls salong­en, ja hela hotel­let, av DDB-andan. Kontoret på Madison lig­ger bara ett sten­kast bort. Lite tre­van­de fin­ner var och en sitt bord och sin plats. Närmare tusen per­so­ner skall ham­na rätt. Borden är run­da och ger plats för åtta, tio eller tolv.

Ove (Pihl) och jag inser till vår för­vå­ning – men med illa dol­da för­tjus­ning – att vi pla­ce­rats bland bor­den när­mast sce­nen. Vi är vis­ser­li­gen lite för­be­red­da. För på kon­to­ret där Bill och direk­tio­nen sit­ter häng­er sedan en tid Falk & Pihls sam­la­de skryt­pro­duk­tion. En ynnest som tidi­ga­re inte bevil­jats någon annan byrå, fick Ove veta när han var där på invig­ning­en. Vi yvs för­stås. Känner lätt berus­ning när vi inser att för­bi des­sa väg­gar vand­rar dag­li­gen någ­ra av värl­dens bäs­ta reklam­män och kvin­nor till sina rum och möten.

När affären styr reklamen

Vi ser oss om och kän­ner igen pro­fi­ler­na; de beröm­da kre­a­tö­rer­na, och de fort­fa­ran­de mer avvak­tan­de direk­tö­rer­na. På DDB ver­kar man som direk­tör, i vän­tan på and­ra tider, mer i bak­grun­den; åtminsto­ne så länge Bill finns och dag­li­gen kom­mer till job­bet. Sedan något år leds nu byråns affä­rer av Neil Austrian, en ban­kir från Wall Street som hit­tills haft det goda omdö­met att till­kän­nage att reklam är inte hans bäs­ta gren. En trev­lig man, duk­tig på att räkna.

Det skul­le sena­re ock­så visa sig att det går som det all­tid gjort i byrå­värl­den; när affä­ren styr rekla­men istäl­let för tvärtom bör­jar san­na kre­a­tö­rer att krok­na. Åren efter den­na fest går DDB sam­man med i och för sig fram­stå­en­de byrån Needham men när des­sa två sedan upp­slu­kas av konglo­me­ra­tet Omnicom är fes­ten en helt annan.

”Framtidens busi­ness görs upp mel­lan tre, fyra gigan­tis­ka inter­na­tio­nel­la nät”, sa bank­män­nen och säger så än idag. ”Antingen är man jät­tes­tor eller ock­så pyt­te­li­ten; DDB är tyvärr något mitt emel­lan”, mena­de man och drog lite myn­digt fram skjortär­men under den mör­ka kavajen.

Kröken på morgonkröken

© Hans Peter Meyer (CC BY 2.0)
© Hans Peter Meyer (CC BY 2.0)

Än så länge sit­ter alla strikt i pla­ce­rad ord­ning. Chefen ofta med sin sek­re­te­ra­re intill. Nu är det fest och alla är lika. Här skall bli högt i tak, och ing­en skall glöm­mas bort. Stolsben har slu­tat hasa, bestic­ken bör­jat klinga och det tre­van­de småpra­tet att byg­ga upp mot stil­la sorl. En och annan chef släp­per på tryc­ket, drar en vits, hela bor­det skrat­tar tack­samt. Många har redan beväp­nat sig med ännu en Bloody Mary and­ra för­sö­ker få ett glas vitt att pas­sa så här på morgonkröken.

Vi som kän­ner den gam­le strids­pi­lo­ten Joe, en account-legend i byrån, ett par bord bort, vet att i hans ful­la glas är det inte vat­ten utan ren gin. Det och någ­ra oli­ver var hans lunch när han gäs­ta­de oss och vi tyck­te att Stallmästargårdens alla läc­ker­he­ter bor­de pas­sa efter Polaroid-mötet. Polaroid var ett av byråns sto­ra kon­ton world­wi­de. Idag är det ing­et kon­to någonstans.

Nu tågar orkes­tern in, än så länge bara en spill­ra av vad som kom­ma skall, den skall till att bör­ja med bara ackom­pan­je­ra det som hän­der. Trumpetarna är en hel härold. Mer än en gång kom­mer den att få resa sig upp och tuta så de tunga dra­pe­ri­er­na fladd­rar. Det är många och myc­ket som skall salu­te­ras nu när året sum­me­ras. Ungdomligt stoj och glam får vän­ta ännu många tim­mar. Först gäl­ler all­var och applå­der. Här skall team­buil­das och lagan­dan få sitt. Varje fram­trä­dan­de har sam­ma syf­te; vi är bäst och kom­mer all­tid att vara det, se bara på vårt senas­te år. De enda som sak­nas, vis­kar Ove och jag till varand­ra, är ett knip­pe vack­ra che­er­le­a­ders. Och var­för inte, de hade inte varit helt mal­pla­ce­ra­de när sho­wen väl kom­mit igång.

Mängdens applåder

Efter introt pre­sen­te­ras led­ning och dis­tin­gu­ished guests. De sena­re skall veta att de är hjärt­ligt väl­kom­na. Max Dane skri­der in i blå kostym, en liten ele­gant her­re med tunn mustasch. Han berät­tar att tyvärr kan inte Bill vara med. Om han inte orkar eller inte vill (det sena­re kanske mer tro­ligt) fram­går inte. Därefter kom­mer Ned Doyle stödd på en sta­dig sjuk­skö­ters­ka. Vi skru­var lite svenskt på oss. Det är uppen­bart att man­nen bor­de legat kvar i säng­en. Han säger någ­ra ord, höjer armar­na till seger­gest och leds ut igen.

Strax efteråt får Ove och jag resa oss och mot­ta mäng­dens applå­der. Jag kol­lar om även Helmut del­tar. Lite lamt slår han ihop hän­der­na ett par, tre gång­er. Även and­ra byrå­er får sam­ma heders­be­ty­gel­se. Bland annat en japansk, som vi träf­fat dagen innan. De hade en drag­ning för oss and­ra – på japans­ka, var­ef­ter den som skul­le över­sät­ta tala­de så dålig eng­els­ka att hans tal lät pre­cis som kollegans.

Därmed är det dags för för­mid­da­gens huvud­num­mer. Nu skall alla som pre­ste­rat lite extra pre­mie­ras. Det gäl­ler från vakt­mäs­te­ri­et och upp­åt. Snabbaste cykel­bu­det ropas upp och får mot­ta en check på hund­ra dol­lar. Applåder, viss­ling­ar och fan­far. Snabbaste maskin­skri­vers­kan, bäs­ta tele­fon­rös­ten, tro­tjä­na­re som varit längst i fir­man, folk som fyllt jämnt och så vida­re. Den ena efter den and­ra får sti­ga upp på sce­nen och mot­ta allas jubel. Och en check på vari­e­ran­de belopp.

Utländskt är bäst

Därefter visas job­ben. Först huvud­kon­to­rets för­stås sedan land efter land. Vi står oss väl, tyc­ker vi, och vet att det tyc­ker även John Bernbach, Bills son, och copy­le­gen­den Bob Levenson, som då var inter­na­tio­nell kre­a­tiv chef.

I sin bok (Nobody’s per­fect) skild­rar Doris Willens, pressek­re­te­ra­re på DDB och där­med minst sagt cen­tral insi­der, de turer som till slut sög den bern­bachs­ka mus­ten ur DDB. Där skri­ver hon att Bob Levenson i sina för­sök att till­sam­mans med John Bernbach räd­da byrån skri­vit, och jag citerar:

We thought the cam­paigns done by tho­se offi­ces [DDB:s for­rei­gn offi­ces] were the last remai­ning examp­le of what Doyle Dane Bernbach was sup­po­sed to do.

Oförglömlig dag i Stockholmskärgård

© Bengt Nyman (CC BY 2.0)
© Bengt Nyman (CC BY 2.0)

John blev med åren en vän. Han var pla­ce­rad i London som chef för all euro­pe­isk expan­sion. Det var han som först nosa­de upp oss och som ald­rig svek. Många gång­er när han var i Stockholm, eller vi i London, såg vi till att ha kul.

En gång under det­ta lju­va 80-tal häm­ta­de jag honom på Arlanda med heli­kop­ter. Vi flög ut över Stockholms vack­ra skär­gård en bedå­ran­de som­mar­dag, lan­da­de på Sandhamn där Ove vän­ta­de i en segel­båt, seg­lad av en kom­pis och lad­dad med allt som gör en seg­la­re glad i mid­som­mar­tid. Ett efter ett åkte Johns strik­ta cityplagg av. Han hade läm­nat London helt oför­be­redd. Till slut satt vi i ding­en och rod­de runt i Björkskärs inre övärld med en flas­ka whis­ky mel­lan de bara föt­ter­na. På kväl­len häm­ta­de heli­kop­tern i Sandhamn, tog honom till plat­tan på Strömmen, där en taxi tog honom till Sheraton. Dagen efter var han i Sydamerika. Minnena från den dagen åter­kom vi ofta till.

Slutet på allvaret

Sist ut är direk­tö­rer­na. Upp åker hela bat­te­ri­et med stap­lar, dia­gram och tårt­bi­tar i cirk­lar. Vi för­står att byrån trots allt fort­fa­ran­de går bra. Det tjä­nas peng­ar men för­stås inte den mängd som de nya aktieä­gar­na för­vän­tar sig. I salong­en sit­ter många av värl­dens främs­ta kre­a­tö­rer, redan lätt salongs­be­ru­sa­de, och för­sö­ker för­stå vad det är man för­står på Wall Street. Direktörerna går på, kän­ner inte klyf­tan som vid­gar sig. Det gör de inte hel­ler under lun­cher­na på Four Seasons där man ald­rig delar bord. Kreatörer för sig, direk­tö­rer för sig.

Till sist har man ett till­kän­na­gi­van­de att göra. En nyhet som ännu inte kab­lats ut till pres­sen: I nätet ingår nume­ra även en stor byrå i Venezuela. ”Och med tan­ke på den syda­me­ri­kans­ka mark­na­den poten­ti­al” osv. är det­ta något att verk­li­gen fira. Nya applå­der och fan­fa­rer. ”Och med oss här ikväll har vi byråns leda­re och grun­da­re Señor Emilio Gonzales. Han har lovat att hål­la ett kort anfö­ran­de. Please señor, the stage is yours”.

Señor Gonzales

Fram ste­gar en grå­vit­hå­rig ädling i per­fekt kostym med väst och kloc­ka i ked­ja. Hans skägg mat­char håret. En impo­ne­ran­de gestalt. Alla spet­sar öro­nen. Señor Gonzales talar länge om Venezuelas eko­no­mi, närings­liv och mark­nad på upp­gång. Han går över till att beskri­va byrå­si­tu­a­tio­nen, berät­tar om sin egen, hur han star­ta­de med två tom­ma hän­der. Och hur han tving­ats att tam­pas med kor­rup­ta poli­ti­ker, mutor, näs­tan gangs­ters och en rigid stats­ap­pa­rat för att ta sig fram. Det är rent otro­ligt vad han varit med om.

Somliga bör­jar redan här ana att något inte stäm­mer. Det blir än vär­re, sto­ryn allt mer osan­no­lik. Snart ler alla för att till slut bör­ja fnis­sa. Till slut får han hela salong­en att vri­da sig i skratt. Att han är en inhyrd clown inser alla om inte förr så när han bör­jar berät­ta hur man byg­ger motor­väg i hans fina land: ”You know, we start here”, han sträc­ker ut sin ena hand åt sidan, ”and then we build and build; at the same time we start here”, han pekar på sin and­ra utsträckt åt and­ra sidan, ”and we build and build”. Händerna när­mar sig nu varand­ra. När det möts säger han: ”If we meet we have a road if we don’t meet we have a high way.”

När han har alla helt i sin hand över­går han till att berät­ta vad han tyc­ker om sina nya part­ners. En efter en namn­ges, ombeds stäl­la sig upp och får sig en ver­bal kula mitt i pla­ne­ten. Till exem­pel Roy Grace, världs­känd art director, kre­a­tiv chef och en av de mest upp­bur­na – men en till väx­ten liten man. Gonzales: ”Mr. Roy Grace will you ple­a­se stand up, oh sor­ry, you’­re alre­a­dy standing.”

Armbrytning

© T Photography/Shutterstock.

Sen blir det lunch, nya Bloody Marys och folk som ide­li­gen byter plats. Framåt kloc­kan tre är dan­sen i full gång. Orkestern är nu fullt blås; hela sek­tio­ner av sax­ar, trum­pe­ter, kla­ri­net­ter och trom­bo­ner. Snart knuf­fas det gol­vet som på skol­dan­ser­na till Leffe Kronlunds. Män som inte bor­de bug­ga alls minns reflex­mäs­sigt turer från förr och är på väg att bry­ta armen på tje­jer med kjo­lar som gli­der upp längs låren. Men kul har man. Och vi med för den delen.

Mellan dan­ser­na träf­fas vi i gal­le­ri­er­na som nu över­gått till enbart drick­bart. Det är här man får chan­sen att säga sitt. Jag minns att jag berät­ta­de för någ­ra av mina for­na hjäl­tar om mitt förs­ta besök. De ler artigt. Och jag erin­rar mig tidens gång; hur ofta ung­do­mar i sam­band med guld­äggs­fes­ter och lik­nan­de blygt kom­mer fram och und­rar om jag har ett par minuter.

Helmut står en bit ifrån, som om han ännu inte bestämt sig för om han är här eller inte. Jag ser att han lyss­nar men han säger ing­et. Jag får lust att låt­sas att jag inte vet vem han är, gå fram och frå­ga ”och vad arbe­tar du med på DDB?”. Men så gör man inte. Han har väl som alla geni­er sitt för sig. Och även om han är värl­dens bäs­te art director kän­ner jag att vi ald­rig skul­le kun­na göra ett jobb ihop. Jag skul­le ald­rig våga det nöd­vän­di­ga, ofta avgö­ran­de i en kre­a­tiv pro­cess; öpp­na mig, vara så tre­van­de kor­kad som man ibland mås­te för att hit­ta en ända att nys­ta i, våga kraf­sa ner en rad som bara är embry­ot av en tan­ke som kanske kan bli en rubrik, rita en streck­gub­be. Vi skul­le pas­sa som olja och vat­ten. Eller ock­så är han bara blyg?

Final

Innan fes­ten över­gått i orga­ni­se­rat kaos har många av de äld­re hun­nit räd­da sig undan. Andra har, som bruk­ligt på den här sor­tens fes­ter, dra­git sig undan inte säl­lan par om par. De all­ra yngs­ta har tidigt tagit his­sen upp till top flo­or. Där loc­kar discot som skall hål­la på till fram­på små­tim­mar­na, till ”the wee small hours” som Sinatra sjöng då de tapp­ras­te vack­lar vida­re hem till någon med pas­san­de lägen­het inte allt­för långt bort.

Själv bor jag på Berkshire Place i hör­net av Madison och 52:a gatan. Känns skönt att bara kun­na smi­ta iväg med­ve­ten om att en jul­fest på DDB är unge­fär som alla and­ra. Skillnaden är Waldorf Astoria. Ute är det snö­glopp och isan­de kallt. Plötsligt grips jag av en käns­la sna­ra­re än en tan­ke, en för­a­ning om att magin kan vara på väg bort och jag skyn­dar mig hal­kan­de mot hotell­vär­men. Var det en lyc­kad fest eller bara ett för­sök att för någ­ra tim­mar, för­låt ett dygn, döl­ja det som redan är på väg att hän­da? Med ens för­står jag var­för Bill inte kom.

Dela artikeln om du gillade den!

Förslag på mer läsning

Miljö- och hållbarhetpåståenden i din marknadsföring

Medvetna kon­su­men­ter loc­kar till mil­jö- och håll­bar­hetspå­stå­en­den i före­ta­gens mark­nads­fö­ring. Men kra­ven på vad som får sägas inom det­ta områ­de är extra hår­da. Ta reda på vad som gäl­ler. Läs den­na arti­kel i Kntnt Magasin skri­ven av advo­kat Erik Ullberg och biträ­dan­de jurist Richard Fürst på Wistrand advokatbyrå.

Läs artikel »

Content marketing v/​s redaktionell kommunikation – sex krav du skall ställa på din contentbyrå

Står du i begrepp att ta hjälp av en byrå i din con­tent mar­ke­ting? Då har du säkert upp­täckt att var och varan­nan byrå i kom­mu­ni­ka­tions­bran­schen nume­ra påstår sig vara exper­ter på ämnet. Begreppet används fli­tigt av många, vil­ket gör det svå­ra­re för dig som köpa­re att veta vem eller vil­ka du ska vän­da dig till. I den­na arti­kel hjäl­per Lars Wirtén dig på traven!

Läs artikel »

Så skyddar du företagets hemligheter och viktiga kundrelationer

Den höga rör­lig­he­ten på arbets­mark­na­den leder till att många byter jobb. För att hind­ra att före­tags­hem­lig­he­ter och vik­ti­ga kund­re­la­tio­ner föl­jer med till kon­kur­ren­ten behö­ver arbets­gi­va­ren kän­na till juri­di­ken. Om det­ta hand­lar dagens arti­kel för­fat­tad av advo­kat Gustav Sandberg och biträ­dan­de jurist Viktoria Hybbinette på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Så får du kontroll på arbetsflödet i din content marketing – del 2

Spar på tid och kraf­ter – effek­ti­vi­se­ra arbets­flö­det i din con­tent mar­ke­ting! Lars Wirtén och Jörgen Olsson – två erfar­na jour­na­lis­ter, redak­tö­rer och senio­ra skri­ben­ter, delar med sig av sina bäs­ta tips i två artik­lar i Kntnt Magasin. Detta är en and­ra. Trevlig läsning! 

Läs artikel »

Vad är artificiell intelligens?

Funderar du på vad AI är och hur du skall för­hål­la dig till den revo­lu­tion inom områ­det som vi med säker­het bara sett bör­jan på? Detta är något som vår krö­ni­kör Martin Modigh Karlsson ägnar myc­ket tan­ke­mö­da. Läs hans intres­san­ta ana­lys i dagens artikel. 

Läs artikel »

Så får du koll på arbetsflödet i din content marketing – del 1

Effektivisera arbets­flö­det i din con­tent mar­ke­ting. Det finns fle­ra anled­ning­ar. Inte minst spar du tid. Lars Wirtén och Jörgen Olsson – två erfar­na jour­na­lis­ter, redak­tö­rer och senio­ra skri­ben­ter, delar med sig av sina bäs­ta tips i två artik­lar. Den förs­ta hit­tar du här!

Läs artikel »

Personuppgifter på vift – Vad är ditt ansvar?

Då och då hän­der det att ett före­tag för­lo­rar kon­trol­len över sina kun­ders per­son­upp­gif­ter. Det är natur­ligt­vis inte bra och får kon­se­kven­ser. I den­na arti­kel för­kla­rar advo­kat Erik Ullberg och biträ­dan­de jurist Richard Fürst på Wistrands Advokatbyrå vad en per­son­upp­gifts­in­ci­dent är och vad du mås­te göra när en sådan har inträf­fat. Läs och lär!

Läs artikel »

Så SEO-optimerar du webbplatsen för röstsök

2020 kom­mer 50% av alla sök­ning­ar ske med rös­ten visar stu­die och Googles ”voice search”-tjänst väx­er så det kna­kar. Detta gör att du bör SEO-opti­me­ra din webb­plats för röst­sök­ning­ar redan nu. I dagens gäst­krö­ni­ka för­kla­rar Alexandra Jung hur du gör!

Läs artikel »

Inbound marketing sneglar mot content marketing

I den­na gäst­krö­ni­ka reflek­te­rar Niloo Lopez över vart inbound mar­ke­ting är på väg efter att ha besökt mega­kon­fe­ren­sen Inbound 2019. 

Läs artikel »

Överraskande slutsats från INBOUND 2019

Kntnt Radio är till­ba­ka! I avsnitt 209 dis­ku­te­rar Pia Tegborg, Thomas Barregren och Niloo Loopez uti­från Niloos ”take aways” från 2019 års upp­la­ga av mega­kon­fe­ren­sen INBOUND. Samtalet lan­dar i en ovän­tad kon­klu­sion. Pia och Thomas ger ock­så en för­kla­ring till den lång­va­ri­ga tyst­na­den. Efter 208 avsnitt under näs­tan lika många vec­kor blev det helt plöts­ligt tyst. Vad hände?

Läs artikel »