Julkrönika av Lars Falk– Pollocks hemlighet

Kntnt kan stolt presentera ännu en krönika signerad av Lars Falk, en av Sveriges mest kända och erkända copywriters. I denna berättar han om några sällsamma dagar i november 2013, när han återbesökte sina gamla jaktmarker i Hamptons ute på Long Island. Det är en underbar berättelse som blandar betraktelser från nutid med anekdoter från tiden på Falk & Pihl och DDB. Tag en stunds paus från julstöket och avnjut texten i lugn och ro, eller spar den till en lugn stund under mellandagarna. Men läs den! God jul och gott nytt år!

Lars Falk
23 december 2013

I år möt­te vi julen i New York och till­bring­a­de då ett antal dagar även i Hamptons ute på Long Island. Det var sen novem­ber och hös­ten svep­te frost­nup­na löv över de golf­ba­nesto­ra vil­la­träd­går­dar­nas gräsy­tor. Konstfullt anlag­da sten­par­ti­er med plats för dubb­la suvar låg öde i vän­tan på hel­gen. Ute på gatan köa­de ils­ket brand­gu­la högar. Dagen efter var de upp­so­pa­de och bort­fors­la­de. Arbetet med att hål­la des­sa des­sa enor­ma egen­do­mar i skick som nya sköts minu­ti­öst trots att ing­en är där. Tidigt anlän­der arbets­la­gen i långa kara­va­ner i spe­ci­al­bygg­da pick­ups. På fla­ket stic­ker allt vad red­skap heter upp. Ur de öpp­na fönst­ren flö­dar spans­kan.

Där lig­ger Ralph Laurens hus, säger vär­din­nan när vi pas­se­rar den enor­ma häc­ken. Huset syns inte men bara vetska­pen ger per­spek­tiv på var vi ham­nat. Jag tän­ker på för­ra gång­en jag var i trak­ten, i sam­band med foto­gra­fe­ring­ar för Gant. Då träf­fa­de jag en av söner­na till grun­da­ren Mr. Bernard Gant, som invand­rat från Ukraina och bör­jat med att sy knapp­hål hem­ma i köket. Långt sena­re, berät­ta­de sonen, kom en yng­ling in i nyöpp­na­de buti­ken på Manhattan och und­ra­de om de vil­le se hans rikt desig­na­de slip­sar. Han het­te Ralph.

I lagu­nen lig­ger san­den hårt pac­kad. Som att gå på mjuk asfalt. Kilometer efter kilo­me­ter sträc­ker sig ett låg­land­skap där hav och strand stän­digt brå­kar om var lin­jen skall gå. Ovan dyner­na bakom låg­väx­ta bus­kar vilar vil­lor som i fil­mer­na, men nu tys­ta och över­giv­na. Bara vår­dar­na är där. Familjen har för­stås även våning på Manhattan. Eller var­för inte någon annan­stans i värl­den.

beach-hamptons-by-lars-falk

Vi pro­me­ne­rar tys­ta, ensam­ma så långt ögat når. En skock sto­ra oräd­da sjö­fåg­lar, som märk­ligt nog tycks gil­la snäc­kor utan inne­håll, bryr sig inte. En och annan hundä­ga­re kan dyka upp som två små pric­kar i fjär­ran. Vid mötet erbjuds all­tid ett vän­ligt ord. ”Good mor­ning sir, nice isn’t it”. Och så näs­tan all­tid ”Visiting? Recently moved in?”. Vill man är det bara att haka på, berät­ta att man är från Sverige och inkas­se­ra all den good­will som varu­mär­ket erbju­der.

Vederbörande är, i fan­ta­sin, världs­be­römd pia­nist eller puli­zer­vin­nan­de för­fat­ta­re men mest tro­ligt bara en van­lig enkel dol­larmil­jo­när. Första mötet är all­tid vän­ligt, möj­li­gen grans­kan­de. Det gäl­ler för övrigt hela New York. Jag har varit där åtskil­li­ga gång­er. Eftersom vi sål­de vår byrå Falk & Pihl till Doyle, Dane Bernbach blev det ären­de dit både en och två gång­er om året under fle­ra år. Det som slår mig, allt mer med åren, att det fasci­ne­ran­de med den­na stad inte är de höga husen, utan de som bor i dem, mel­lan och bakom. Ständigt den­na posi­ti­vism. Denna tro på att lyc­kan lig­ger fram­för en, hur tas­kigt man är har det – för­mod­li­gen bara om hör­net. Alltid stolt­het över sitt land och sin roll i pjä­sen, även om den ännu inte nått den nivå vi svens­ka skryt­mån­sar behö­ver. Aldrig ett gnäl­lan­de pip eftersom sånt känns ovär­digt.

Även den fat­ti­ge möter din blick. Håller ut han­den och menar att du bor­de läg­ga en slant där, men gör du inte det så är det okej. Du har väl dina skäl. ”Have a nice day”, kan man höra bakom ryg­gen utan den biton man som svensk vän­tar sig. Under Thanksgiving infor­me­ra­des över­allt om extra shel­ters och sta­tio­ner för matut­del­ning till tusen­tals behö­van­de.

Plötsligt reser alla hem

Thanksgiving, den­na stor­helg som vi sak­nar, inte ens för­står oss på. Kanske till och med stör­re än julen. Familjens hög­tid då alla i för­sking­ring­en åter­sam­las, och för­sking­ring­en är stor. Från väst till öst är som för oss att fly­ga till syd­li­gas­te Europa. Kan man på något sätt ta sig fram så gör man det. Fyrtiofem mil­jo­ner ame­ri­ka­ner sät­ter sig på flyg, tåg, bus­sar och bilar. Att det van­kas storm, snö­ka­os och svår hal­ka hind­rar inte. Teve rap­por­te­rar var­je tim­me fle­ra dagar i för­väg. Den som så vil­le skul­le gott hin­na änd­ra sig. Men icke, alla skall fram till sin släkt­ning­ar för fyra dagar till­sam­mans med mat, drin­kar, ”quiz” och ame­ri­kansk fot­boll.

På själ­va Thanksgiving Day, tors­da­gen, går Den Stora Paraden av sta­peln. Den slår allt annat man tidi­ga­re kan ha sett, kanske till viss del där­för att man knappt ser något om man inte köat upp tim­mar i för­väg. Tre och en halv mil­jon newyor­kers står vid tvär­ga­tor­na till sjät­te ave­nyn och Broadway där tåget drar fram med sina bal­long­er sto­ra som enplans­vil­lor. Den här gång­en blås­te det ordent­ligt. Många befa­ra­de att bal­long­er­na skul­le stäl­las in eller ersät­tas av små, bara sto­ra som torp. ”Men”, sa en av bal­long­snör­hål­lar­na (en hel plu­ton hål­ler var­je bal­long på rätt kurs och höjd), ”i så fall kor­tar vi bara linan en bit”. Paraden är varu­hu­set Macy’s sto­ra eve­ne­mang. Den bör­jar på 74:e gatan West d.v.s. vid Central Park och slu­tar för­stås vid entrén till Macy’s på 34:e gatan. Ballongerna före­stäl­ler allt som till­hör ame­ri­ka­nens, vux­nas såväl som barns, sago­värld. Jag hann se Snoopy och Spiderman innan nac­ken värk­te. Utanför Macy’s sit­ter fle­ra tusen åskå­da­re bän­ka­de för en show där hela Broadway sjung­er, dan­sar och ler. Allt under iskall pinan­de kyla. Två minus i luf­ten men minst fem­ton i vin­den.

Jag tän­ker på Barnens Dag från min bar­dom. I Norrbotten på den tiden var det pre­cis lika­dant, om än något små­ska­li­ga­re. Man ur huse, soc­ker­vadd och långa para­der; ortens alla näringsid­ka­re del­tog. Min pap­pa som var guld­smed hade loc­kat mig och en jämn­å­rig flick­ku­sin, vi var väl 7–8 år, att sit­ta på taket till hans bil med två cykel­hjul kläd­da i guld­pap­per sling­ra­de kring varand­ra. Hon i brud­klän­ning och jag i något frack­lik­nan­de och hög hatt. Efter det viss­te alla att det var hos Falks man köp­te för­lov­nings- och vig­sel­ring­ar.

Så vad är nytt under solen? Jag utgår från att redan de gam­la gre­ker­nas hant­ver­ka­re och han­dels­män för­stod att den fysis­ka när­va­rons ”impact” slår all annan.

Den riktiga tomten

I New York sän­de NBC allt hela dagen. Då dök ock­så den rik­ti­ga jul­tom­ten upp. Inte någon av alla kopi­or­na eller PR-tric­ket i Rovaniemi, utan den verk­li­ga, den skroc­kan­de mysfar­bron som var­je år dyker upp strax efter tre på julaf­ton hem­ma hos alla rättrog­na. Där satt han. Livs levan­de. Bland vux­na med ögon som tind­ra­de ikapp med bar­nens.

Tillbaks i Hampton, till bra­sa, vär­man­de te och glöd­ga­de cock­tails. Herrarna blir för sig ett tag. De båda and­ra är pro­fes­so­rer. Den ene tysk mate­ma­ti­ker och eko­no­misk ana­ly­ti­ker i nobel­klass. Värre kan det knap­past bli. Den and­re är svensk medi­cin­man. Båda kän­ner såväl nobel­pris­ta­ga­re som che­fen för ett antal ope­ra­hus värl­den runt. Finansanalytikern är ofta på resan­de fot. Föreläser för värl­dens finan­se­lit än här än där.

Han prö­var oss skämt­samt på ett par klu­ri­ga ”quiz”. Jag kla­rar märk­ligt nog det förs­ta, för­mod­li­gen för att jag hör­de lite dåligt, och väx­er en tum i hans akt­ning. Jag vill för­sö­ka för­stå vad det är han gör som är så efter­trak­tat av finans­folk värl­den över. Bloggar man honom är det spalt upp och spalt ner om ”loka­la” deri­vat och obli­ga­tio­ner. Han är vän­lig och vill utan att gene­ra mig för­sö­ka för­kla­ra sina teo­ri­er och vil­ka som just nu är de all­ra hetas­te. Den ena för­står jag näs­tan eftersom den heter The Regret Theory och nog hand­lar om akti­ekö­pa­res begrip­li­ga benä­gen­het att allt­för snabbt ång­ra såväl att man köp­te fel som sål­de fel. Att det inte bara hand­lar om mate­ma­tik för­står jag. Även filo­so­fi och psy­ko­lo­gi tycks ingå i model­ler­na. Kanske är han i grun­den något så enkelt som en bra lyss­na­re, tän­ker jag och kän­ner sym­pa­ti eftersom det är vad jag ock­så för­sökt leva på ett helt yrkes­liv.

Jag erkän­ner att jag är svår­flir­tad när det gäl­ler spe­let på bör­sen. Berättar att jag läm­na­de uni­ver­si­te­tet och en tvek­sam aka­de­misk kar­riär myc­ket där­för att jag då trod­de på en exa­men där tyvärr ämnet sta­tistik ingick, vil­ket i sin tur kräv­de viss mate­ma­tisk grund­kun­skap. Allt det­ta bara för att få läsa stats­kun­skap, natio­na­le­ko­no­mi och annat som intres­se­ra­de mig mer. När lära­ren i sta­tistik med ryg­gen mot klas­sen i två tim­mar klud­dat tav­lan full med form­ler, i täta rader från väns­ter till höger, fick jag nog och sprang ut kip­pan­de efter luft. På Ofvandahls sat­te jag mig och skrev. Det gav ny luft i syste­met och på den vägen är det. Att inte för­stå kan ock­så var en rädd­ning.

En bit in i posi­tio­ne­ring­en som teo­re­tiskt obild­bar erin­rar jag mig min sto­ra, trots ovil­jan, före­tagse­ko­no­mis­ka insats på den inter­na­tio­nel­la are­nan. Och beslu­tar att berät­ta om den:

En gång om året var vi på Falk & Pihl/​DDB tvung­na att redo­vi­sa vår Profit Plan för våra äga­re. Ingen av oss vil­le. Det värs­ta som kun­de hän­da var att tving­as bli vd på fir­man. Varken Ove (min kom­pan­jon) eller jag vil­le eller ens orka­de sät­ta oss in i det sto­ra inter­na­tio­nel­la nätets all­män­na bud­getreg­le­men­ten. Tyckte egent­li­gen att de var rätt kor­ka­de. Men det säger man inte till the Chief Financial Officer när han kom­mer fly­gan­de med sin stab. Allra minst om man är copy­wri­ter och latinstu­dent.

Första året skul­le mötet ske i Frankfurt. Dit flögs såle­des det ena lan­dets byrå efter det and­ra. När det var min tur drog jag vårt sätt att räk­na, för det är klart att vi gjor­de, men på vårt hem­ma­gjor­da sätt, så som vi all­tid räk­nat långt innan DDB kom in i bil­den. Verksamheten var inte den hap­pe­ning utom­stå­en­de kun­de tro. DDB:s pro­fit plans utgick från hur sto­ra ”spen­dings” man kun­de vän­ta sig näs­ta år, d.v.s. hur myc­ket var­je kund kun­de tän­kas spen­de­ra. Det gav intäkts­si­dan.

Vi gjor­de tvärtom; utgick från med­ar­be­tar­na. Byrån lev­de på timar­vo­den. Summan av alla debi­ter­ba­ra tim­mar blev byråns intäkt. Vi kän­de alla som arbe­ta­de hos oss väl. Få slu­ta­de och många blev nära vän­ner. Vi viss­te där­för rätt väl hur var och en vil­le fram­le­va sina dagar, hur famil­je­för­hål­lan­de­na såg ut, vil­ka intres­sen vid sidan om som even­tu­ellt knap­ra­de på arbets­lus­ten. Därför kun­de vi till­sam­mans med var och en ange det antal tim­mar som pas­sa­de att leve­re­ra. Det gav t.ex. att Greta, som lev­de ensam, och mest för job­bet, vil­le nå 2 200 tim­mar, medan Hans, som var tre­barns­far och pojkträ­na­re, bara vil­le göra 1 400. Resten var enkel.

Var och en bestämde sin egen lön

I vår värld var kun­der mer flyk­ti­ga än med­ar­be­ta­re. Och lät­ta­re att ersät­ta. Ett sam­tal och en mil­jon i intäk­ter kun­de vara bor­ta innan mor­gonkaf­fet var urdruc­ket. Bra med­ar­be­ta­re, av den sort vi kräv­de, var där­e­mot brist­va­ra.

Så länge byrån var attrak­tiv drog den in jobb till alla. Det gav en intäkts­si­da som stäm­de på öret. Tricket är enkelt i boken men oänd­ligt svårt i verk­lig­he­ten: Gör ett bra jobb, ett rik­tigt bra. Gör ett till. Vaken krä­van­de kund ser. Fortsätt så. Ge ald­rig upp. Bli din egen doma­re över vad som är bra och dåligt. I ett litet land med en smal medi­a­ga­ta vet snart alla vem du är och vad du vill. Tjäna peng­ar. Satsa det mesta till­baks på med­ar­be­tar­na. Då trivs de ännu bätt­re.

Matematikprofessorn från Wall Street lyss­na­de snällt.

Vårt finan­si­el­la system erbjöd såle­des en arbets­plats där var och en bestäm­de sig egen lön. Säg hur många tim­mar du tän­ker dra in så är lönen klar. Modellen är inte att rekom­men­de­ra byrå­er som har svårt att få in jobb och där folk inte trivs. Nu var Falk & Pihl lyck­ligt nog en byrå som pas­sa­de model­len.

Professorn ler fak­tiskt. Det gör strax även medi­cin­pro­fes­sorn. Han vill så gär­na att jag skall visa mig plat­sa i gäng­et. Det är ju han som fört oss sam­man. Han är dess­utom mer än pro­fes­sor, även som jag en van­lig norr­bott­ning som gil­lar att seg­la, köra scou­ter och läg­ga såväl sur­ström­ming som löj­rom (inte sam­ti­digt dock) på tunn­brö­det. Som såda­na tar vi seden dit vi kom­mer.

I Frankfurt log man inte. De svart­kläd­da her­rar­na, nu i ledig stil i bara skjortär­mar­na med glim­man­de man­schett­knap­par och inte ett veck i byx­an, inte oli­ka Don Draper någon av dem, såg med en bland­ning av över­rask­ning och vemod på mig. ”Interesting”, sa de artigt, ”but”, och så kom hela harang­en om att alla mås­te pas­sa syste­met. Att system skall anpas­sas efter verk­lig­he­ten är ing­et man lär sig på Harvards, för­stod jag. Senare vid lun­chen sko­ja­de man och sa att jag var den förs­te copy­wri­ter i DDB:s histo­ria som dra­git en pro­fit plan, ”och den sis­te”, sa man och skrat­ta­de så Krug-flas­kor­na skram­la­de.

I Hampton har mörk­ret lagt sig. Det är kol­svart ute och jag för­und­ras över att ing­en gatu­be­lys­ning finns i des­sa upp­lys­ta kvar­ter. ”So Lars, what is your pri­ma­rily occu­pa­tion?”. Där kom frå­gan som inte går att sva­ra på eftersom tusen för­ut­fat­ta­de mening­ar och mil­jo­ner dåli­ga annon­ser lig­ger i vägen. Att sva­ra ”copy­wri­ter” är som att veri­fi­e­ra allt det­ta. ”Jaha, där har vi en av des­sa löms­ka typer med sin bedräg­li­ga argu­men­ta­tion för allsköns onö­digt krafs. Jaså det är så de ser ut. Extra lömskt eftersom den här ju fak­tiskt ser trev­lig ut. Och dess­utom ver­kar veta vad Metropolitan är, att det inte är tun­nel­ba­nan, och vad som just nu går där (Rigoletto)”. Så tän­ker märk­ligt nog även de som står mam­mon när­ma­re än jag. Jag vet.

Att dess­utom för­sö­ka på till­kor­ta­kom­man­de eng­els­ka, när det knappt går på svens­ka, loc­kar inte. Så jag sa, ”I am a wri­ter”. Mest skri­ver jag nume­ra böc­ker, vil­ket fak­tiskt är sant. Writer tyc­ker jag bara är en halv lögn och för­fat­ta­re kan man väl kal­la sig om man skri­vit ett tio­tal böc­ker även om fle­ra är kok­böc­ker och någ­ra bara som pen­na åt and­ra. Författare är fint näs­tan i klass med pro­fes­sor. Båda oav­sett kva­li­tén bakom titeln.

Nu ler båda pro­fes­so­rer­na. Vi tar en drink till och hål­ler varand­ra om axlar­na när vi sak­ta skri­der in till mid­dags­bor­det där fru­ar och vux­na barn vän­tar upp­kläd­da som om de ska på Nobelfest. Ute blå­ser det upp. Alla har stor­men Sandy i färskt min­ne, då när hela den lil­la rika sta­den eva­ku­e­ra­des till hög­re beläg­na offent­li­ga bygg­na­der. Var det inte besvär­ligt, rent av lite läs­kigt, und­rar jag. Inte alls, per­fekt orga­ni­sa­tion, gott humör, vi hade rent av kul där inne, säger den tys­ke mate­ma­tik­pro­fes­sorns söta fru och ler mot mig som vore jag en av värl­dens mest bety­dan­de män.

Dagen efter, efter en lunch på Lobster House med var sin enkelt kok­ta hum­mer ur tinor­na under huset på pålar till­red­da utan lar­vi­ga till­be­hör, styr vi ut på hig­h­way 27 mot Montauk men sväng­er av i Easthampton och kör ett par mil norrut mot Springs, en liten by belä­gen mitt i kro­ko­di­lens käft. Den som kän­ner Long Islands kar­ta ser ön som en lång kropp med öppen käft.

Five Shades of Grey

I Easthampton har jag som sagt varit för­ut i säll­skap med den inbil­la­de Mr. Gant och hans entou­rage av sty­list, smin­kös, art director, loca­tion mana­ger och för­stås foto­graf med assi­stent. Vad en copy­wri­ter har på en mode­fo­to­gra­fe­ring att göra kan man und­ra. Det här var dess­utom min kanske tion­de resa med herr Gant, var­je gång fram­förd i ny skep­nad for­mad av ny man­lig modell med drag­spels­rän­der på magen och bred haka. Jag hade lyc­kats infö­ra tan­ken hos led­ning­en att ”man­nen bor­de visa att han är vac­ker inu­ti ock­så”, d.v.s. att han ser, hör, kän­ner och berörs av annat än klä­der. Att han t.ex. läser böc­ker av Kurt Vonnegut, som jag tog reda på hade bott just i Easthampton. Trakten vim­lar för övrigt av kul­tu­rel­la iko­ner. I en vec­ka åkte jag runt och träf­fa­de främst gam­la damer som kun­de berät­ta. Ofta satt de ensam­ma i sina sto­ra hus med makens atel­jé intakt på går­den. Och ”där bor en Kennedy”sa en och peka­de över sta­ke­tet så att mar­ti­nin skvim­pa­de över.

I Easthampton, erin­rar jag mig, åt vi en min­nesvärd mid­dag på Jerry del­la Feminas dåva­ran­de krog för folk i sväng­en (nu är den stängd). Jerry är en av tider­nas störs­ta copy­wri­ters, och där­för en av mina före­bil­der. Också en galen­pan­na som t.ex. skrev boken ”From tho­se won­der­ful folks who gave you Pearl Harbor”.Jag hade för­stås inte räk­nat med att han skul­le vara där. Men det var han. Vid bor­det bred­vid. Trött på reklam men inte på Manhattan. På min frå­ga vad han gjor­de här ute sa han: ”Leaving Manhattan is like cam­ping out.”

Färden mot Springs var nog­grant inpla­ne­rad. Där viss­te vi, sär­skilt min fru Ingrid som ock­så målar så det skvät­ter, att Jackson Pollock bott och ver­kat. Hans och hans målan­de hust­rus, Lee Krasner, hus spe­la­de huvud­roll i den doku­men­tär som gick för någ­ra år sedan. Jag kan när som helst åter­kal­la sce­nen när han kör upp vid huset i sin gran­di­o­sa cab­ri­o­let. Glad som ett barn men full som en skrå­lan­de huli­gan utan­för Kvarnen. Sedan dess har vi velat dit. Jag går igång på gam­la bo- och skriv­plat­ser, även på atel­jé­er för­stås. Kan inte sli­ta mig från de nöt­ta detal­jer­na, ju mer desto bätt­re, men fram­för allt inte från utsik­ten från det föns­ter innan­för vil­ket de odöd­li­ga ver­ken ska­pa­des. Vad såg han eller hon (jag väg­rar skri­va hen)? Vad kän­de han, hon när han, hon såg det han, hon såg? Vad hän­de inu­ti?

Vägen mot Springs vind­lar mel­lan tät lövskog. De sma­la trä­den står och trängs nära vägre­nen. Så här års är allt torrt och grått, men i de mest skif­tan­de nyan­ser. Hundra nyan­ser av grått. Plötsligt slår det mig att ett utsnitt erin­rar om Pollocks måle­ri, om ett av hans sto­ra verk på Moma som vi besökt någ­ra dagar tidi­ga­re. Vi stan­nar och jag tar en bild med min iPhone rakt in i det små­ska­ligt tusen­de­la­de gren­ver­ket. Förbluffad tit­tar jag på resul­ta­tet!

pollock-one-no-31-pastisch-by-lars-falk

Huset är ett van­ligt hus, lite beda­gat och till­byggt här och var.

Allt är tomt, men på dör­ren häng­er en lapp om att vis­ning­ar bör­jar i mars igen. Tomten är stor, egen­sin­nig och vid­sträckt ner mot sjön.

Ingen park pre­cis. Nära huset står ett gigan­tiskt träd. Jag är för okun­nig för att veta sor­ten, och bryr mig inte. Istället tän­ker jag på nät­ter då Jackson mås­te ha stapp­lat från atel­jén, stan­nat under trä­det för att blic­ka ner mot sjön och kanske lät­tat på tryc­ket just där, just där jag nu står. På en plat­ta till­kän­na­ges att egen­do­men nume­ra är kul­tur­skyd­dad och att den skyd­das av… och så en mas­sa kän­da namn av vil­ka jag nu bara kom­mer ihåg McCartneys.

Ateljén är en stor gam­mal lada, utvän­digt som tusen­tals and­ra. Först när man går runt på bak­si­dan, mot norr för­stås på den­na sida ekva­torn, ser man det sto­ra atel­jé­fönst­ret genom vil­ket lju­set flö­da­de ner på gol­vet där han spi­kat fast sina sto­ra dukar för att få bätt­re kon­takt med hel­he­ten medan han stän­ker, sprät­ter, häl­ler, drop­par och petar i fär­ger med pin­nar och vad han kom­mer över.

Utanför står lövsko­gen täta­re än någon­sin. Min teo­ri är att han måla­de som bäst sista vec­kan i novem­ber.

God jul öns­kar
Lars Falk

Foto av Lars Falk.

Dela artikeln om du gillade den!

Förslag på mer läsning

Facebooks ”gilla”-knapp granskad av EU-domstolen

Tänk till innan du instal­le­rar Facebooks ”gilla”-knapp och and­ra plu­gins på din webb­plats. Ansvaret vid behand­ling av per­son­upp­gif­ter­na kan näm­li­gen bli din huvud­värk. Detta slår ett för­hands­av­gö­ran­de i EU-dom­sto­len fast. Läs mer i dagens arti­kel skri­ven av advo­kat Erik Ullberg och biträ­dan­de jurist Gunilla Karlsson på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Därför är redaktörens roll så viktig

Digitala platt­for­mar har öpp­nat upp fan­tas­tis­ka möj­lig­he­ter för före­tag att dela med sig av vär­deska­pan­de inne­håll till kun­der och and­ra intres­sen­ter. Men intryc­ket kan bli spre­tigt i den digi­ta­la mil­jön. Därför är redak­tö­rens roll cen­tral i all inne­hålls­mark­nads­fö­ring. Läs dagens arti­kel skri­ven av Lars Wirtén och Jörgen Olsson.

Läs artikel »

Utveckla din story med rätt design

Har du en inre bild av hur din arti­kel skul­le se ut när den kom­mer i tryck? Med design kan du utveck­la din sto­ry och ska­pa ett nytt per­spek­tiv. Bilder, färg och form kan bli verk­tyg även i din kre­a­ti­va verk­tygs­lå­da.

Läs artikel »

Om jag var i Almedalen …

Att Almedalen blir allt vik­ti­ga­re för kom­mu­nik­tions­bran­schen är de fles­ta över­ens om. Men i en djung­el av pro­gram­punk­ter kan det vara svårt att sål­la agnar­na från vetet. Här kom­mer hjälp på vägen! Martin Modigh Karlsson har gjort grov­job­bet och lis­tar sina bäs­ta tips i dagens krö­ni­ka. För dig som ska dit och för dig som tar del av pro­gram­met i efter­hand.

Läs artikel »

Detta gäller vid marknadsföring av din arbetsgivare på sociala medier

Publicerar du inlägg om din arbets­gi­vares verk­sam­het i soci­a­la medi­er? Då kan du behö­va vara för­sik­tig så att du inte fälls för vil­se­le­dan­de mark­nads­fö­ring. Ta reda på vad som gäl­ler genom att läsa den­na arti­kel skri­ven av Tobias Bratt, biträ­dan­de jurist på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Ursäkta röran. Vi har byggt om.

För ovan­lig­he­tens skull pra­tar vi om oss själ­va. Vi vill berät­ta att vi från och med nu är en con­tent­by­rå som gör con­tent. Men vi gör det på ett annorlun­da sätt än and­ra con­tent­by­rå­er. Vi har ock­så en ny digi­tal platt­form som ska slå Hubspot på fing­rar­na. Och vi har gjort lego av vårt stra­te­gi-erbju­dan­de. Dessutom har vi en mas­sa nya med­ar­be­ta­re, och söker ännu fler. I den­na krö­ni­ka berät­tar Thomas Barregren om allt det­ta och lite till.

Läs artikel »

Därför ska du ha egen plattform

Det är fres­tan­de att använ­da LinkedIn, Facebook eller någon annan platt­form som din mål­grupp redan använ­der. Med deras annons­lös­ning­ar (”spons­ra­de inlägg”) kan du snabbt nå ut till din mål­grupp. Dessutom är de lät­ta att använ­da. Men det finns pro­blem. Du läg­ger din fram­gång som mark­nads­fö­ra­re och säl­ja­re i hän­der­na på bolag som han en annan agen­da än ditt bäs­ta. Du kon­trol­le­rar inte vem som ser vad och när. Du har inte till­gång till de vär­de­ful­la digi­ta­la fot­spår som din mål­grupp läm­nar efter sig. Därför behö­ver du en egen platt­form.

Läs artikel »

Därför jobbar vi annorlunda

Vi job­bar på ett annorlun­da sätt. Våra kon­sul­ter arbe­tar i ditt team (eller är ditt team) och har sam­ti­digt full upp­back­ning vad gäl­ler kom­pe­tens och resur­ser från våra kon­sul­ter som job­bar “back office”. Men var­för job­bar vi på det sät­tet?

Läs artikel »

Är du redo för robottexterna?

Content och mar­ke­ting – båda delar­na behövs. Men vad hän­der när robo­tar tar över text­pro­duk­tio­nen med fokus på det sist­nämn­da? Med de rät­ta nyc­kelor­den och rubri­ker­na som slår. Finns det fort­fa­ran­de en plats för den enga­ge­ran­de och per­son­li­ga berät­tel­sen? Om det­ta hand­lar Lars Wirténs krö­ni­ka.

Läs artikel »

Varning för gratis wifi när du jobbar på distans

Du vet nog redan att det kan fin­nas säker­hets­hål när du job­bar på distans i öpp­na nät­verk. Men stop­par det dig att mej­la kun­den kam­panj­re­sul­ta­tet eller knap­pa in kre­dit­kor­tets siff­ror via café­ets gra­tisupp­kopp­ling? Det bor­de det! Risken finns näm­li­gen att du ger obe­hö­ri­ga till­gång till din infor­ma­tion. Martin Modigh Karlsson beskri­ver faror­na och ger dig sva­ren på var­för gra­tis (nät­verk) inte all­tid är gott – och där­för bör använ­das med stor för­sik­tig­het – samt tip­sar om tre saker du kan göra för att höja säker­he­ten. 

Läs artikel »
tristique facilisis ut leo. libero. Donec Praesent Aliquam sit felis Curabitur

Missa inte nästa artikel!

Få gratis nyhetsbrev varannan vecka

i din inkorg – med senaste artiklarna

Dina personuppgifter hanteras enligt vår integritetspolicy.

Pin It on Pinterest