Julkrönika av Lars Falk– Pollocks hemlighet

Kntnt kan stolt presentera ännu en krönika signerad av Lars Falk, en av Sveriges mest kända och erkända copywriters. I denna berättar han om några sällsamma dagar i november 2013, när han återbesökte sina gamla jaktmarker i Hamptons ute på Long Island. Det är en underbar berättelse som blandar betraktelser från nutid med anekdoter från tiden på Falk & Pihl och DDB. Tag en stunds paus från julstöket och avnjut texten i lugn och ro, eller spar den till en lugn stund under mellandagarna. Men läs den! God jul och gott nytt år!

Lars Falk
23 december 2013

I år möt­te vi julen i New York och till­bring­a­de då ett antal dagar även i Hamptons ute på Long Island. Det var sen novem­ber och hös­ten svep­te frost­nup­na löv över de golf­ba­nesto­ra vil­la­träd­går­dar­nas gräsy­tor. Konstfullt anlag­da sten­par­ti­er med plats för dubb­la suvar låg öde i vän­tan på hel­gen. Ute på gatan köa­de ils­ket brand­gu­la högar. Dagen efter var de upp­so­pa­de och bort­fors­la­de. Arbetet med att hål­la des­sa des­sa enor­ma egen­do­mar i skick som nya sköts minu­ti­öst trots att ing­en är där. Tidigt anlän­der arbets­la­gen i långa kara­va­ner i spe­ci­al­bygg­da pick­ups. På fla­ket stic­ker allt vad red­skap heter upp. Ur de öpp­na fönst­ren flö­dar spans­kan.

Där lig­ger Ralph Laurens hus, säger vär­din­nan när vi pas­se­rar den enor­ma häc­ken. Huset syns inte men bara vetska­pen ger per­spek­tiv på var vi ham­nat. Jag tän­ker på för­ra gång­en jag var i trak­ten, i sam­band med foto­gra­fe­ring­ar för Gant. Då träf­fa­de jag en av söner­na till grun­da­ren Mr. Bernard Gant, som invand­rat från Ukraina och bör­jat med att sy knapp­hål hem­ma i köket. Långt sena­re, berät­ta­de sonen, kom en yng­ling in i nyöpp­na­de buti­ken på Manhattan och und­ra­de om de vil­le se hans rikt desig­na­de slip­sar. Han het­te Ralph.

I lagu­nen lig­ger san­den hårt pac­kad. Som att gå på mjuk asfalt. Kilometer efter kilo­me­ter sträc­ker sig ett låg­land­skap där hav och strand stän­digt brå­kar om var lin­jen skall gå. Ovan dyner­na bakom låg­väx­ta bus­kar vilar vil­lor som i fil­mer­na, men nu tys­ta och över­giv­na. Bara vår­dar­na är där. Familjen har för­stås även våning på Manhattan. Eller var­för inte någon annan­stans i värl­den.

beach-hamptons-by-lars-falk

Vi pro­me­ne­rar tys­ta, ensam­ma så långt ögat når. En skock sto­ra oräd­da sjö­fåg­lar, som märk­ligt nog tycks gil­la snäc­kor utan inne­håll, bryr sig inte. En och annan hundä­ga­re kan dyka upp som två små pric­kar i fjär­ran. Vid mötet erbjuds all­tid ett vän­ligt ord. ”Good mor­ning sir, nice isn’t it”. Och så näs­tan all­tid ”Visiting? Recently moved in?”. Vill man är det bara att haka på, berät­ta att man är från Sverige och inkas­se­ra all den good­will som varu­mär­ket erbju­der.

Vederbörande är, i fan­ta­sin, världs­be­römd pia­nist eller puli­zer­vin­nan­de för­fat­ta­re men mest tro­ligt bara en van­lig enkel dol­larmil­jo­när. Första mötet är all­tid vän­ligt, möj­li­gen grans­kan­de. Det gäl­ler för övrigt hela New York. Jag har varit där åtskil­li­ga gång­er. Eftersom vi sål­de vår byrå Falk & Pihl till Doyle, Dane Bernbach blev det ären­de dit både en och två gång­er om året under fle­ra år. Det som slår mig, allt mer med åren, att det fasci­ne­ran­de med den­na stad inte är de höga husen, utan de som bor i dem, mel­lan och bakom. Ständigt den­na posi­ti­vism. Denna tro på att lyc­kan lig­ger fram­för en, hur tas­kigt man är har det – för­mod­li­gen bara om hör­net. Alltid stolt­het över sitt land och sin roll i pjä­sen, även om den ännu inte nått den nivå vi svens­ka skryt­mån­sar behö­ver. Aldrig ett gnäl­lan­de pip eftersom sånt känns ovär­digt.

Även den fat­ti­ge möter din blick. Håller ut han­den och menar att du bor­de läg­ga en slant där, men gör du inte det så är det okej. Du har väl dina skäl. ”Have a nice day”, kan man höra bakom ryg­gen utan den biton man som svensk vän­tar sig. Under Thanksgiving infor­me­ra­des över­allt om extra shel­ters och sta­tio­ner för matut­del­ning till tusen­tals behö­van­de.

Plötsligt reser alla hem

Thanksgiving, den­na stor­helg som vi sak­nar, inte ens för­står oss på. Kanske till och med stör­re än julen. Familjens hög­tid då alla i för­sking­ring­en åter­sam­las, och för­sking­ring­en är stor. Från väst till öst är som för oss att fly­ga till syd­li­gas­te Europa. Kan man på något sätt ta sig fram så gör man det. Fyrtiofem mil­jo­ner ame­ri­ka­ner sät­ter sig på flyg, tåg, bus­sar och bilar. Att det van­kas storm, snö­ka­os och svår hal­ka hind­rar inte. Teve rap­por­te­rar var­je tim­me fle­ra dagar i för­väg. Den som så vil­le skul­le gott hin­na änd­ra sig. Men icke, alla skall fram till sin släkt­ning­ar för fyra dagar till­sam­mans med mat, drin­kar, ”quiz” och ame­ri­kansk fot­boll.

På själ­va Thanksgiving Day, tors­da­gen, går Den Stora Paraden av sta­peln. Den slår allt annat man tidi­ga­re kan ha sett, kanske till viss del där­för att man knappt ser något om man inte köat upp tim­mar i för­väg. Tre och en halv mil­jon newyor­kers står vid tvär­ga­tor­na till sjät­te ave­nyn och Broadway där tåget drar fram med sina bal­long­er sto­ra som enplans­vil­lor. Den här gång­en blås­te det ordent­ligt. Många befa­ra­de att bal­long­er­na skul­le stäl­las in eller ersät­tas av små, bara sto­ra som torp. ”Men”, sa en av bal­long­snör­hål­lar­na (en hel plu­ton hål­ler var­je bal­long på rätt kurs och höjd), ”i så fall kor­tar vi bara linan en bit”. Paraden är varu­hu­set Macy’s sto­ra eve­ne­mang. Den bör­jar på 74:e gatan West d.v.s. vid Central Park och slu­tar för­stås vid entrén till Macy’s på 34:e gatan. Ballongerna före­stäl­ler allt som till­hör ame­ri­ka­nens, vux­nas såväl som barns, sago­värld. Jag hann se Snoopy och Spiderman innan nac­ken värk­te. Utanför Macy’s sit­ter fle­ra tusen åskå­da­re bän­ka­de för en show där hela Broadway sjung­er, dan­sar och ler. Allt under iskall pinan­de kyla. Två minus i luf­ten men minst fem­ton i vin­den.

Jag tän­ker på Barnens Dag från min bar­dom. I Norrbotten på den tiden var det pre­cis lika­dant, om än något små­ska­li­ga­re. Man ur huse, soc­ker­vadd och långa para­der; ortens alla näringsid­ka­re del­tog. Min pap­pa som var guld­smed hade loc­kat mig och en jämn­å­rig flick­ku­sin, vi var väl 7–8 år, att sit­ta på taket till hans bil med två cykel­hjul kläd­da i guld­pap­per sling­ra­de kring varand­ra. Hon i brud­klän­ning och jag i något frack­lik­nan­de och hög hatt. Efter det viss­te alla att det var hos Falks man köp­te för­lov­nings- och vig­sel­ring­ar.

Så vad är nytt under solen? Jag utgår från att redan de gam­la gre­ker­nas hant­ver­ka­re och han­dels­män för­stod att den fysis­ka när­va­rons ”impact” slår all annan.

Den riktiga tomten

I New York sän­de NBC allt hela dagen. Då dök ock­så den rik­ti­ga jul­tom­ten upp. Inte någon av alla kopi­or­na eller PR-tric­ket i Rovaniemi, utan den verk­li­ga, den skroc­kan­de mysfar­bron som var­je år dyker upp strax efter tre på julaf­ton hem­ma hos alla rättrog­na. Där satt han. Livs levan­de. Bland vux­na med ögon som tind­ra­de ikapp med bar­nens.

Tillbaks i Hampton, till bra­sa, vär­man­de te och glöd­ga­de cock­tails. Herrarna blir för sig ett tag. De båda and­ra är pro­fes­so­rer. Den ene tysk mate­ma­ti­ker och eko­no­misk ana­ly­ti­ker i nobel­klass. Värre kan det knap­past bli. Den and­re är svensk medi­cin­man. Båda kän­ner såväl nobel­pris­ta­ga­re som che­fen för ett antal ope­ra­hus värl­den runt. Finansanalytikern är ofta på resan­de fot. Föreläser för värl­dens finan­se­lit än här än där.

Han prö­var oss skämt­samt på ett par klu­ri­ga ”quiz”. Jag kla­rar märk­ligt nog det förs­ta, för­mod­li­gen för att jag hör­de lite dåligt, och väx­er en tum i hans akt­ning. Jag vill för­sö­ka för­stå vad det är han gör som är så efter­trak­tat av finans­folk värl­den över. Bloggar man honom är det spalt upp och spalt ner om ”loka­la” deri­vat och obli­ga­tio­ner. Han är vän­lig och vill utan att gene­ra mig för­sö­ka för­kla­ra sina teo­ri­er och vil­ka som just nu är de all­ra hetas­te. Den ena för­står jag näs­tan eftersom den heter The Regret Theory och nog hand­lar om akti­ekö­pa­res begrip­li­ga benä­gen­het att allt­för snabbt ång­ra såväl att man köp­te fel som sål­de fel. Att det inte bara hand­lar om mate­ma­tik för­står jag. Även filo­so­fi och psy­ko­lo­gi tycks ingå i model­ler­na. Kanske är han i grun­den något så enkelt som en bra lyss­na­re, tän­ker jag och kän­ner sym­pa­ti eftersom det är vad jag ock­så för­sökt leva på ett helt yrkes­liv.

Jag erkän­ner att jag är svår­flir­tad när det gäl­ler spe­let på bör­sen. Berättar att jag läm­na­de uni­ver­si­te­tet och en tvek­sam aka­de­misk kar­riär myc­ket där­för att jag då trod­de på en exa­men där tyvärr ämnet sta­tistik ingick, vil­ket i sin tur kräv­de viss mate­ma­tisk grund­kun­skap. Allt det­ta bara för att få läsa stats­kun­skap, natio­na­le­ko­no­mi och annat som intres­se­ra­de mig mer. När lära­ren i sta­tistik med ryg­gen mot klas­sen i två tim­mar klud­dat tav­lan full med form­ler, i täta rader från väns­ter till höger, fick jag nog och sprang ut kip­pan­de efter luft. På Ofvandahls sat­te jag mig och skrev. Det gav ny luft i syste­met och på den vägen är det. Att inte för­stå kan ock­så var en rädd­ning.

En bit in i posi­tio­ne­ring­en som teo­re­tiskt obild­bar erin­rar jag mig min sto­ra, trots ovil­jan, före­tagse­ko­no­mis­ka insats på den inter­na­tio­nel­la are­nan. Och beslu­tar att berät­ta om den:

En gång om året var vi på Falk & Pihl/​DDB tvung­na att redo­vi­sa vår Profit Plan för våra äga­re. Ingen av oss vil­le. Det värs­ta som kun­de hän­da var att tving­as bli vd på fir­man. Varken Ove (min kom­pan­jon) eller jag vil­le eller ens orka­de sät­ta oss in i det sto­ra inter­na­tio­nel­la nätets all­män­na bud­getreg­le­men­ten. Tyckte egent­li­gen att de var rätt kor­ka­de. Men det säger man inte till the Chief Financial Officer när han kom­mer fly­gan­de med sin stab. Allra minst om man är copy­wri­ter och latinstu­dent.

Första året skul­le mötet ske i Frankfurt. Dit flögs såle­des det ena lan­dets byrå efter det and­ra. När det var min tur drog jag vårt sätt att räk­na, för det är klart att vi gjor­de, men på vårt hem­ma­gjor­da sätt, så som vi all­tid räk­nat långt innan DDB kom in i bil­den. Verksamheten var inte den hap­pe­ning utom­stå­en­de kun­de tro. DDB:s pro­fit plans utgick från hur sto­ra ”spen­dings” man kun­de vän­ta sig näs­ta år, d.v.s. hur myc­ket var­je kund kun­de tän­kas spen­de­ra. Det gav intäkts­si­dan.

Vi gjor­de tvärtom; utgick från med­ar­be­tar­na. Byrån lev­de på timar­vo­den. Summan av alla debi­ter­ba­ra tim­mar blev byråns intäkt. Vi kän­de alla som arbe­ta­de hos oss väl. Få slu­ta­de och många blev nära vän­ner. Vi viss­te där­för rätt väl hur var och en vil­le fram­le­va sina dagar, hur famil­je­för­hål­lan­de­na såg ut, vil­ka intres­sen vid sidan om som even­tu­ellt knap­ra­de på arbets­lus­ten. Därför kun­de vi till­sam­mans med var och en ange det antal tim­mar som pas­sa­de att leve­re­ra. Det gav t.ex. att Greta, som lev­de ensam, och mest för job­bet, vil­le nå 2 200 tim­mar, medan Hans, som var tre­barns­far och pojkträ­na­re, bara vil­le göra 1 400. Resten var enkel.

Var och en bestämde sin egen lön

I vår värld var kun­der mer flyk­ti­ga än med­ar­be­ta­re. Och lät­ta­re att ersät­ta. Ett sam­tal och en mil­jon i intäk­ter kun­de vara bor­ta innan mor­gonkaf­fet var urdruc­ket. Bra med­ar­be­ta­re, av den sort vi kräv­de, var där­e­mot brist­va­ra.

Så länge byrån var attrak­tiv drog den in jobb till alla. Det gav en intäkts­si­da som stäm­de på öret. Tricket är enkelt i boken men oänd­ligt svårt i verk­lig­he­ten: Gör ett bra jobb, ett rik­tigt bra. Gör ett till. Vaken krä­van­de kund ser. Fortsätt så. Ge ald­rig upp. Bli din egen doma­re över vad som är bra och dåligt. I ett litet land med en smal medi­a­ga­ta vet snart alla vem du är och vad du vill. Tjäna peng­ar. Satsa det mesta till­baks på med­ar­be­tar­na. Då trivs de ännu bätt­re.

Matematikprofessorn från Wall Street lyss­na­de snällt.

Vårt finan­si­el­la system erbjöd såle­des en arbets­plats där var och en bestäm­de sig egen lön. Säg hur många tim­mar du tän­ker dra in så är lönen klar. Modellen är inte att rekom­men­de­ra byrå­er som har svårt att få in jobb och där folk inte trivs. Nu var Falk & Pihl lyck­ligt nog en byrå som pas­sa­de model­len.

Professorn ler fak­tiskt. Det gör strax även medi­cin­pro­fes­sorn. Han vill så gär­na att jag skall visa mig plat­sa i gäng­et. Det är ju han som fört oss sam­man. Han är dess­utom mer än pro­fes­sor, även som jag en van­lig norr­bott­ning som gil­lar att seg­la, köra scou­ter och läg­ga såväl sur­ström­ming som löj­rom (inte sam­ti­digt dock) på tunn­brö­det. Som såda­na tar vi seden dit vi kom­mer.

I Frankfurt log man inte. De svart­kläd­da her­rar­na, nu i ledig stil i bara skjortär­mar­na med glim­man­de man­schett­knap­par och inte ett veck i byx­an, inte oli­ka Don Draper någon av dem, såg med en bland­ning av över­rask­ning och vemod på mig. ”Interesting”, sa de artigt, ”but”, och så kom hela harang­en om att alla mås­te pas­sa syste­met. Att system skall anpas­sas efter verk­lig­he­ten är ing­et man lär sig på Harvards, för­stod jag. Senare vid lun­chen sko­ja­de man och sa att jag var den förs­te copy­wri­ter i DDB:s histo­ria som dra­git en pro­fit plan, ”och den sis­te”, sa man och skrat­ta­de så Krug-flas­kor­na skram­la­de.

I Hampton har mörk­ret lagt sig. Det är kol­svart ute och jag för­und­ras över att ing­en gatu­be­lys­ning finns i des­sa upp­lys­ta kvar­ter. ”So Lars, what is your pri­ma­rily occu­pa­tion?”. Där kom frå­gan som inte går att sva­ra på eftersom tusen för­ut­fat­ta­de mening­ar och mil­jo­ner dåli­ga annon­ser lig­ger i vägen. Att sva­ra ”copy­wri­ter” är som att veri­fi­e­ra allt det­ta. ”Jaha, där har vi en av des­sa löms­ka typer med sin bedräg­li­ga argu­men­ta­tion för allsköns onö­digt krafs. Jaså det är så de ser ut. Extra lömskt eftersom den här ju fak­tiskt ser trev­lig ut. Och dess­utom ver­kar veta vad Metropolitan är, att det inte är tun­nel­ba­nan, och vad som just nu går där (Rigoletto)”. Så tän­ker märk­ligt nog även de som står mam­mon när­ma­re än jag. Jag vet.

Att dess­utom för­sö­ka på till­kor­ta­kom­man­de eng­els­ka, när det knappt går på svens­ka, loc­kar inte. Så jag sa, ”I am a wri­ter”. Mest skri­ver jag nume­ra böc­ker, vil­ket fak­tiskt är sant. Writer tyc­ker jag bara är en halv lögn och för­fat­ta­re kan man väl kal­la sig om man skri­vit ett tio­tal böc­ker även om fle­ra är kok­böc­ker och någ­ra bara som pen­na åt and­ra. Författare är fint näs­tan i klass med pro­fes­sor. Båda oav­sett kva­li­tén bakom titeln.

Nu ler båda pro­fes­so­rer­na. Vi tar en drink till och hål­ler varand­ra om axlar­na när vi sak­ta skri­der in till mid­dags­bor­det där fru­ar och vux­na barn vän­tar upp­kläd­da som om de ska på Nobelfest. Ute blå­ser det upp. Alla har stor­men Sandy i färskt min­ne, då när hela den lil­la rika sta­den eva­ku­e­ra­des till hög­re beläg­na offent­li­ga bygg­na­der. Var det inte besvär­ligt, rent av lite läs­kigt, und­rar jag. Inte alls, per­fekt orga­ni­sa­tion, gott humör, vi hade rent av kul där inne, säger den tys­ke mate­ma­tik­pro­fes­sorns söta fru och ler mot mig som vore jag en av värl­dens mest bety­dan­de män.

Dagen efter, efter en lunch på Lobster House med var sin enkelt kok­ta hum­mer ur tinor­na under huset på pålar till­red­da utan lar­vi­ga till­be­hör, styr vi ut på hig­h­way 27 mot Montauk men sväng­er av i Easthampton och kör ett par mil norrut mot Springs, en liten by belä­gen mitt i kro­ko­di­lens käft. Den som kän­ner Long Islands kar­ta ser ön som en lång kropp med öppen käft.

Five Shades of Grey

I Easthampton har jag som sagt varit för­ut i säll­skap med den inbil­la­de Mr. Gant och hans entou­rage av sty­list, smin­kös, art director, loca­tion mana­ger och för­stås foto­graf med assi­stent. Vad en copy­wri­ter har på en mode­fo­to­gra­fe­ring att göra kan man und­ra. Det här var dess­utom min kanske tion­de resa med herr Gant, var­je gång fram­förd i ny skep­nad for­mad av ny man­lig modell med drag­spels­rän­der på magen och bred haka. Jag hade lyc­kats infö­ra tan­ken hos led­ning­en att ”man­nen bor­de visa att han är vac­ker inu­ti ock­så”, d.v.s. att han ser, hör, kän­ner och berörs av annat än klä­der. Att han t.ex. läser böc­ker av Kurt Vonnegut, som jag tog reda på hade bott just i Easthampton. Trakten vim­lar för övrigt av kul­tu­rel­la iko­ner. I en vec­ka åkte jag runt och träf­fa­de främst gam­la damer som kun­de berät­ta. Ofta satt de ensam­ma i sina sto­ra hus med makens atel­jé intakt på går­den. Och ”där bor en Kennedy”sa en och peka­de över sta­ke­tet så att mar­ti­nin skvim­pa­de över.

I Easthampton, erin­rar jag mig, åt vi en min­nesvärd mid­dag på Jerry del­la Feminas dåva­ran­de krog för folk i sväng­en (nu är den stängd). Jerry är en av tider­nas störs­ta copy­wri­ters, och där­för en av mina före­bil­der. Också en galen­pan­na som t.ex. skrev boken ”From tho­se won­der­ful folks who gave you Pearl Harbor”.Jag hade för­stås inte räk­nat med att han skul­le vara där. Men det var han. Vid bor­det bred­vid. Trött på reklam men inte på Manhattan. På min frå­ga vad han gjor­de här ute sa han: ”Leaving Manhattan is like cam­ping out.”

Färden mot Springs var nog­grant inpla­ne­rad. Där viss­te vi, sär­skilt min fru Ingrid som ock­så målar så det skvät­ter, att Jackson Pollock bott och ver­kat. Hans och hans målan­de hust­rus, Lee Krasner, hus spe­la­de huvud­roll i den doku­men­tär som gick för någ­ra år sedan. Jag kan när som helst åter­kal­la sce­nen när han kör upp vid huset i sin gran­di­o­sa cab­ri­o­let. Glad som ett barn men full som en skrå­lan­de huli­gan utan­för Kvarnen. Sedan dess har vi velat dit. Jag går igång på gam­la bo- och skriv­plat­ser, även på atel­jé­er för­stås. Kan inte sli­ta mig från de nöt­ta detal­jer­na, ju mer desto bätt­re, men fram­för allt inte från utsik­ten från det föns­ter innan­för vil­ket de odöd­li­ga ver­ken ska­pa­des. Vad såg han eller hon (jag väg­rar skri­va hen)? Vad kän­de han, hon när han, hon såg det han, hon såg? Vad hän­de inu­ti?

Vägen mot Springs vind­lar mel­lan tät lövskog. De sma­la trä­den står och trängs nära vägre­nen. Så här års är allt torrt och grått, men i de mest skif­tan­de nyan­ser. Hundra nyan­ser av grått. Plötsligt slår det mig att ett utsnitt erin­rar om Pollocks måle­ri, om ett av hans sto­ra verk på Moma som vi besökt någ­ra dagar tidi­ga­re. Vi stan­nar och jag tar en bild med min iPhone rakt in i det små­ska­ligt tusen­de­la­de gren­ver­ket. Förbluffad tit­tar jag på resul­ta­tet!

pollock-one-no-31-pastisch-by-lars-falk

Huset är ett van­ligt hus, lite beda­gat och till­byggt här och var.

Allt är tomt, men på dör­ren häng­er en lapp om att vis­ning­ar bör­jar i mars igen. Tomten är stor, egen­sin­nig och vid­sträckt ner mot sjön.

Ingen park pre­cis. Nära huset står ett gigan­tiskt träd. Jag är för okun­nig för att veta sor­ten, och bryr mig inte. Istället tän­ker jag på nät­ter då Jackson mås­te ha stapp­lat från atel­jén, stan­nat under trä­det för att blic­ka ner mot sjön och kanske lät­tat på tryc­ket just där, just där jag nu står. På en plat­ta till­kän­na­ges att egen­do­men nume­ra är kul­tur­skyd­dad och att den skyd­das av… och så en mas­sa kän­da namn av vil­ka jag nu bara kom­mer ihåg McCartneys.

Ateljén är en stor gam­mal lada, utvän­digt som tusen­tals and­ra. Först när man går runt på bak­si­dan, mot norr för­stås på den­na sida ekva­torn, ser man det sto­ra atel­jé­fönst­ret genom vil­ket lju­set flö­da­de ner på gol­vet där han spi­kat fast sina sto­ra dukar för att få bätt­re kon­takt med hel­he­ten medan han stän­ker, sprät­ter, häl­ler, drop­par och petar i fär­ger med pin­nar och vad han kom­mer över.

Utanför står lövsko­gen täta­re än någon­sin. Min teo­ri är att han måla­de som bäst sista vec­kan i novem­ber.

God jul öns­kar
Lars Falk

Foto av Lars Falk.

Dela artikeln om du gillade den!

Förslag på mer läsning

Utveckla din story med rätt design

Har du en inre bild av hur din arti­kel skul­le se ut när den kom­mer i tryck? Med design kan du utveck­la din sto­ry och ska­pa ett nytt per­spek­tiv. Bilder, färg och form kan bli verk­tyg även i din kre­a­ti­va verk­tygs­lå­da.

Läs artikel »

Om jag var i Almedalen …

Att Almedalen blir allt vik­ti­ga­re för kom­mu­nik­tions­bran­schen är de fles­ta över­ens om. Men i en djung­el av pro­gram­punk­ter kan det vara svårt att sål­la agnar­na från vetet. Här kom­mer hjälp på vägen! Martin Modigh Karlsson har gjort grov­job­bet och lis­tar sina bäs­ta tips i dagens krö­ni­ka. För dig som ska dit och för dig som tar del av pro­gram­met i efter­hand.

Läs artikel »

Detta gäller vid marknadsföring av din arbetsgivare på sociala medier

Publicerar du inlägg om din arbets­gi­vares verk­sam­het i soci­a­la medi­er? Då kan du behö­va vara för­sik­tig så att du inte fälls för vil­se­le­dan­de mark­nads­fö­ring. Ta reda på vad som gäl­ler genom att läsa den­na arti­kel skri­ven av Tobias Bratt, biträ­dan­de jurist på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Ursäkta röran. Vi har byggt om.

För ovan­lig­he­tens skull pra­tar vi om oss själ­va. Vi vill berät­ta att vi från och med nu är en con­tent­by­rå som gör con­tent. Men vi gör det på ett annorlun­da sätt än and­ra con­tent­by­rå­er. Vi har ock­så en ny digi­tal platt­form som ska slå Hubspot på fing­rar­na. Och vi har gjort lego av vårt stra­te­gi-erbju­dan­de. Dessutom har vi en mas­sa nya med­ar­be­ta­re, och söker ännu fler. I den­na krö­ni­ka berät­tar Thomas Barregren om allt det­ta och lite till.

Läs artikel »

Därför ska du ha egen plattform

Det är fres­tan­de att använ­da LinkedIn, Facebook eller någon annan platt­form som din mål­grupp redan använ­der. Med deras annons­lös­ning­ar (”spons­ra­de inlägg”) kan du snabbt nå ut till din mål­grupp. Dessutom är de lät­ta att använ­da. Men det finns pro­blem. Du läg­ger din fram­gång som mark­nads­fö­ra­re och säl­ja­re i hän­der­na på bolag som han en annan agen­da än ditt bäs­ta. Du kon­trol­le­rar inte vem som ser vad och när. Du har inte till­gång till de vär­de­ful­la digi­ta­la fot­spår som din mål­grupp läm­nar efter sig. Därför behö­ver du en egen platt­form.

Läs artikel »

Därför jobbar vi annorlunda

Vi job­bar på ett annorlun­da sätt. Våra kon­sul­ter arbe­tar i ditt team (eller är ditt team) och har sam­ti­digt full upp­back­ning vad gäl­ler kom­pe­tens och resur­ser från våra kon­sul­ter som job­bar “back office”. Men var­för job­bar vi på det sät­tet?

Läs artikel »

Är du redo för robottexterna?

Content och mar­ke­ting – båda delar­na behövs. Men vad hän­der när robo­tar tar över text­pro­duk­tio­nen med fokus på det sist­nämn­da? Med de rät­ta nyc­kelor­den och rubri­ker­na som slår. Finns det fort­fa­ran­de en plats för den enga­ge­ran­de och per­son­li­ga berät­tel­sen? Om det­ta hand­lar Lars Wirténs krö­ni­ka.

Läs artikel »

Varning för gratis wifi när du jobbar på distans

Du vet nog redan att det kan fin­nas säker­hets­hål när du job­bar på distans i öpp­na nät­verk. Men stop­par det dig att mej­la kun­den kam­panj­re­sul­ta­tet eller knap­pa in kre­dit­kor­tets siff­ror via café­ets gra­tisupp­kopp­ling? Det bor­de det! Risken finns näm­li­gen att du ger obe­hö­ri­ga till­gång till din infor­ma­tion. Martin Modigh Karlsson beskri­ver faror­na och ger dig sva­ren på var­för gra­tis (nät­verk) inte all­tid är gott – och där­för bör använ­das med stor för­sik­tig­het – samt tip­sar om tre saker du kan göra för att höja säker­he­ten. 

Läs artikel »

Rätten att bli glömd i digitala miljöer

Ett år har pas­se­rat sedan GDPR träd­de i kraft. Fortfarande brot­tas många före­tag med de prak­tis­ka och de juri­dis­ka tillämp­nings­frå­gor­na. Ett pro­blem av det först­nämn­da sla­get är hur före­tag som behand­lar per­son­upp­gif­ter rade­rar des­sa i sina IT-system? Enligt data­skydds­för­ord­ning­en ska man byg­ga upp sina system så att kra­ven i lag­stift­ning­en upp­fylls – men vad inne­bär det? Och går det över­hu­vud­ta­get att rade­ra upp­gif­ter­na på ett sätt som inne­bär att de ald­rig kan åter­ska­pas?

Läs om indi­vi­dens ”rätt att bli glömd” och före­ta­gets skyl­dig­het att rade­ra per­son­upp­gif­ter i dagens krö­ni­ka skri­ven av Jeanette Jönsson, biträ­dan­de jurist på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Elva tips som får din intervju att lyfta

Att få till en bra inter­vju hand­lar om väl­digt myc­ket mer än att bara stäl­la frå­gor och anteck­na. Låt Lars Wirtén gui­da dig längs vägen – steg för steg till ett garan­te­rat lyc­kat resul­tat! 

Läs artikel »
libero Phasellus sed Praesent ut nec

Missa inte nästa artikel!

Få gratis nyhetsbrev varannan vecka

i din inkorg – med senaste artiklarna

Dina personuppgifter hanteras enligt vår integritetspolicy.

Pin It on Pinterest