Julkrönika av Lars Falk– Pollocks hemlighet

Kntnt kan stolt presentera ännu en krönika signerad av Lars Falk, en av Sveriges mest kända och erkända copywriters. I denna berättar han om några sällsamma dagar i november 2013, när han återbesökte sina gamla jaktmarker i Hamptons ute på Long Island. Det är en underbar berättelse som blandar betraktelser från nutid med anekdoter från tiden på Falk & Pihl och DDB. Tag en stunds paus från julstöket och avnjut texten i lugn och ro, eller spar den till en lugn stund under mellandagarna. Men läs den! God jul och gott nytt år!

I år mötte vi julen i New York och tillbringade då ett antal dagar även i Hamptons ute på Long Island. Det var sen november och hösten svepte frostnupna löv över de golfbanestora villaträdgårdarnas gräsytor. Konstfullt anlagda stenpartier med plats för dubbla suvar låg öde i väntan på helgen. Ute på gatan köade ilsket brandgula högar. Dagen efter var de uppsopade och bortforslade. Arbetet med att hålla dessa dessa enorma egendomar i skick som nya sköts minutiöst trots att ingen är där. Tidigt anländer arbetslagen i långa karavaner i specialbyggda pickups. På flaket sticker allt vad redskap heter upp. Ur de öppna fönstren flödar spanskan.

Där ligger Ralph Laurens hus, säger värdinnan när vi passerar den enorma häcken. Huset syns inte men bara vetskapen ger perspektiv på var vi hamnat. Jag tänker på förra gången jag var i trakten, i samband med fotograferingar för Gant. Då träffade jag en av sönerna till grundaren Mr. Bernard Gant, som invandrat från Ukraina och börjat med att sy knapphål hemma i köket. Långt senare, berättade sonen, kom en yngling in i nyöppnade butiken på Manhattan och undrade om de ville se hans rikt designade slipsar. Han hette Ralph.

I lagunen ligger sanden hårt packad. Som att gå på mjuk asfalt. Kilometer efter kilometer sträcker sig ett låglandskap där hav och strand ständigt bråkar om var linjen skall gå. Ovan dynerna bakom lågväxta buskar vilar villor som i filmerna, men nu tysta och övergivna. Bara vårdarna är där. Familjen har förstås även våning på Manhattan. Eller varför inte någon annanstans i världen.

beach-hamptons-by-lars-falk

Vi promenerar tysta, ensamma så långt ögat når. En skock stora orädda sjöfåglar, som märkligt nog tycks gilla snäckor utan innehåll, bryr sig inte. En och annan hundägare kan dyka upp som två små prickar i fjärran. Vid mötet erbjuds alltid ett vänligt ord. ”Good morning sir, nice isn’t it”. Och så nästan alltid ”Visiting? Recently moved in?”. Vill man är det bara att haka på, berätta att man är från Sverige och inkassera all den goodwill som varumärket erbjuder.

Vederbörande är, i fantasin, världsberömd pianist eller pulizervinnande författare men mest troligt bara en vanlig enkel dollarmiljonär. Första mötet är alltid vänligt, möjligen granskande. Det gäller för övrigt hela New York. Jag har varit där åtskilliga gånger. Eftersom vi sålde vår byrå Falk & Pihl till Doyle, Dane Bernbach blev det ärende dit både en och två gånger om året under flera år. Det som slår mig, allt mer med åren, att det fascinerande med denna stad inte är de höga husen, utan de som bor i dem, mellan och bakom. Ständigt denna positivism. Denna tro på att lyckan ligger framför en, hur taskigt man är har det – förmodligen bara om hörnet. Alltid stolthet över sitt land och sin roll i pjäsen, även om den ännu inte nått den nivå vi svenska skrytmånsar behöver. Aldrig ett gnällande pip eftersom sånt känns ovärdigt.

Även den fattige möter din blick. Håller ut handen och menar att du borde lägga en slant där, men gör du inte det så är det okej. Du har väl dina skäl. ”Have a nice day”, kan man höra bakom ryggen utan den biton man som svensk väntar sig. Under Thanksgiving informerades överallt om extra shelters och stationer för matutdelning till tusentals behövande.

Plötsligt reser alla hem

Thanksgiving, denna storhelg som vi saknar, inte ens förstår oss på. Kanske till och med större än julen. Familjens högtid då alla i förskingringen återsamlas, och förskingringen är stor. Från väst till öst är som för oss att flyga till sydligaste Europa. Kan man på något sätt ta sig fram så gör man det. Fyrtiofem miljoner amerikaner sätter sig på flyg, tåg, bussar och bilar. Att det vankas storm, snökaos och svår halka hindrar inte. Teve rapporterar varje timme flera dagar i förväg. Den som så ville skulle gott hinna ändra sig. Men icke, alla skall fram till sin släktningar för fyra dagar tillsammans med mat, drinkar, ”quiz” och amerikansk fotboll.

På själva Thanksgiving Day, torsdagen, går Den Stora Paraden av stapeln. Den slår allt annat man tidigare kan ha sett, kanske till viss del därför att man knappt ser något om man inte köat upp timmar i förväg. Tre och en halv miljon newyorkers står vid tvärgatorna till sjätte avenyn och Broadway där tåget drar fram med sina ballonger stora som enplansvillor. Den här gången blåste det ordentligt. Många befarade att ballongerna skulle ställas in eller ersättas av små, bara stora som torp. ”Men”, sa en av ballongsnörhållarna (en hel pluton håller varje ballong på rätt kurs och höjd), ”i så fall kortar vi bara linan en bit”. Paraden är varuhuset Macy’s stora evenemang. Den börjar på 74:e gatan West d.v.s. vid Central Park och slutar förstås vid entrén till Macy’s på 34:e gatan. Ballongerna föreställer allt som tillhör amerikanens, vuxnas såväl som barns, sagovärld. Jag hann se Snoopy och Spiderman innan nacken värkte. Utanför Macy’s sitter flera tusen åskådare bänkade för en show där hela Broadway sjunger, dansar och ler. Allt under iskall pinande kyla. Två minus i luften men minst femton i vinden.

Jag tänker på Barnens Dag från min bardom. I Norrbotten på den tiden var det precis likadant, om än något småskaligare. Man ur huse, sockervadd och långa parader; ortens alla näringsidkare deltog. Min pappa som var guldsmed hade lockat mig och en jämnårig flickkusin, vi var väl 7–8 år, att sitta på taket till hans bil med två cykelhjul klädda i guldpapper slingrade kring varandra. Hon i brudklänning och jag i något frackliknande och hög hatt. Efter det visste alla att det var hos Falks man köpte förlovnings- och vigselringar.

Så vad är nytt under solen? Jag utgår från att redan de gamla grekernas hantverkare och handelsmän förstod att den fysiska närvarons ”impact” slår all annan.

Den riktiga tomten

I New York sände NBC allt hela dagen. Då dök också den riktiga jultomten upp. Inte någon av alla kopiorna eller PR-tricket i Rovaniemi, utan den verkliga, den skrockande mysfarbron som varje år dyker upp strax efter tre på julafton hemma hos alla rättrogna. Där satt han. Livs levande. Bland vuxna med ögon som tindrade ikapp med barnens.

Tillbaks i Hampton, till brasa, värmande te och glödgade cocktails. Herrarna blir för sig ett tag. De båda andra är professorer. Den ene tysk matematiker och ekonomisk analytiker i nobelklass. Värre kan det knappast bli. Den andre är svensk medicinman. Båda känner såväl nobelpristagare som chefen för ett antal operahus världen runt. Finansanalytikern är ofta på resande fot. Föreläser för världens finanselit än här än där.

Han prövar oss skämtsamt på ett par kluriga ”quiz”. Jag klarar märkligt nog det första, förmodligen för att jag hörde lite dåligt, och växer en tum i hans aktning. Jag vill försöka förstå vad det är han gör som är så eftertraktat av finansfolk världen över. Bloggar man honom är det spalt upp och spalt ner om ”lokala” derivat och obligationer. Han är vänlig och vill utan att genera mig försöka förklara sina teorier och vilka som just nu är de allra hetaste. Den ena förstår jag nästan eftersom den heter The Regret Theory och nog handlar om aktieköpares begripliga benägenhet att alltför snabbt ångra såväl att man köpte fel som sålde fel. Att det inte bara handlar om matematik förstår jag. Även filosofi och psykologi tycks ingå i modellerna. Kanske är han i grunden något så enkelt som en bra lyssnare, tänker jag och känner sympati eftersom det är vad jag också försökt leva på ett helt yrkesliv.

Jag erkänner att jag är svårflirtad när det gäller spelet på börsen. Berättar att jag lämnade universitetet och en tveksam akademisk karriär mycket därför att jag då trodde på en examen där tyvärr ämnet statistik ingick, vilket i sin tur krävde viss matematisk grundkunskap. Allt detta bara för att få läsa statskunskap, nationalekonomi och annat som intresserade mig mer. När läraren i statistik med ryggen mot klassen i två timmar kluddat tavlan full med formler, i täta rader från vänster till höger, fick jag nog och sprang ut kippande efter luft. På Ofvandahls satte jag mig och skrev. Det gav ny luft i systemet och på den vägen är det. Att inte förstå kan också var en räddning.

En bit in i positioneringen som teoretiskt obildbar erinrar jag mig min stora, trots oviljan, företagsekonomiska insats på den internationella arenan. Och beslutar att berätta om den:

En gång om året var vi på Falk & Pihl/DDB tvungna att redovisa vår Profit Plan för våra ägare. Ingen av oss ville. Det värsta som kunde hända var att tvingas bli vd på firman. Varken Ove (min kompanjon) eller jag ville eller ens orkade sätta oss in i det stora internationella nätets allmänna budgetreglementen. Tyckte egentligen att de var rätt korkade. Men det säger man inte till the Chief Financial Officer när han kommer flygande med sin stab. Allra minst om man är copywriter och latinstudent.

Första året skulle mötet ske i Frankfurt. Dit flögs således det ena landets byrå efter det andra. När det var min tur drog jag vårt sätt att räkna, för det är klart att vi gjorde, men på vårt hemmagjorda sätt, så som vi alltid räknat långt innan DDB kom in i bilden. Verksamheten var inte den happening utomstående kunde tro. DDB:s profit plans utgick från hur stora ”spendings” man kunde vänta sig nästa år, d.v.s. hur mycket varje kund kunde tänkas spendera. Det gav intäktssidan.

Vi gjorde tvärtom; utgick från medarbetarna. Byrån levde på timarvoden. Summan av alla debiterbara timmar blev byråns intäkt. Vi kände alla som arbetade hos oss väl. Få slutade och många blev nära vänner. Vi visste därför rätt väl hur var och en ville framleva sina dagar, hur familjeförhållandena såg ut, vilka intressen vid sidan om som eventuellt knaprade på arbetslusten. Därför kunde vi tillsammans med var och en ange det antal timmar som passade att leverera. Det gav t.ex. att Greta, som levde ensam, och mest för jobbet, ville nå 2 200 timmar, medan Hans, som var trebarnsfar och pojktränare, bara ville göra 1 400. Resten var enkel.

Var och en bestämde sin egen lön

I vår värld var kunder mer flyktiga än medarbetare. Och lättare att ersätta. Ett samtal och en miljon i intäkter kunde vara borta innan morgonkaffet var urdrucket. Bra medarbetare, av den sort vi krävde, var däremot bristvara.

Så länge byrån var attraktiv drog den in jobb till alla. Det gav en intäktssida som stämde på öret. Tricket är enkelt i boken men oändligt svårt i verkligheten: Gör ett bra jobb, ett riktigt bra. Gör ett till. Vaken krävande kund ser. Fortsätt så. Ge aldrig upp. Bli din egen domare över vad som är bra och dåligt. I ett litet land med en smal mediagata vet snart alla vem du är och vad du vill. Tjäna pengar. Satsa det mesta tillbaks på medarbetarna. Då trivs de ännu bättre.

Matematikprofessorn från Wall Street lyssnade snällt.

Vårt finansiella system erbjöd således en arbetsplats där var och en bestämde sig egen lön. Säg hur många timmar du tänker dra in så är lönen klar. Modellen är inte att rekommendera byråer som har svårt att få in jobb och där folk inte trivs. Nu var Falk & Pihl lyckligt nog en byrå som passade modellen.

Professorn ler faktiskt. Det gör strax även medicinprofessorn. Han vill så gärna att jag skall visa mig platsa i gänget. Det är ju han som fört oss samman. Han är dessutom mer än professor, även som jag en vanlig norrbottning som gillar att segla, köra scouter och lägga såväl surströmming som löjrom (inte samtidigt dock) på tunnbrödet. Som sådana tar vi seden dit vi kommer.

I Frankfurt log man inte. De svartklädda herrarna, nu i ledig stil i bara skjortärmarna med glimmande manschettknappar och inte ett veck i byxan, inte olika Don Draper någon av dem, såg med en blandning av överraskning och vemod på mig. ”Interesting”, sa de artigt, ”but”, och så kom hela harangen om att alla måste passa systemet. Att system skall anpassas efter verkligheten är inget man lär sig på Harvards, förstod jag. Senare vid lunchen skojade man och sa att jag var den förste copywriter i DDB:s historia som dragit en profit plan, ”och den siste”, sa man och skrattade så Krug-flaskorna skramlade.

I Hampton har mörkret lagt sig. Det är kolsvart ute och jag förundras över att ingen gatubelysning finns i dessa upplysta kvarter. ”So Lars, what is your primarily occupation?”. Där kom frågan som inte går att svara på eftersom tusen förutfattade meningar och miljoner dåliga annonser ligger i vägen. Att svara ”copywriter” är som att verifiera allt detta. ”Jaha, där har vi en av dessa lömska typer med sin bedrägliga argumentation för allsköns onödigt krafs. Jaså det är så de ser ut. Extra lömskt eftersom den här ju faktiskt ser trevlig ut. Och dessutom verkar veta vad Metropolitan är, att det inte är tunnelbanan, och vad som just nu går där (Rigoletto)”. Så tänker märkligt nog även de som står mammon närmare än jag. Jag vet.

Att dessutom försöka på tillkortakommande engelska, när det knappt går på svenska, lockar inte. Så jag sa, ”I am a writer”. Mest skriver jag numera böcker, vilket faktiskt är sant. Writer tycker jag bara är en halv lögn och författare kan man väl kalla sig om man skrivit ett tiotal böcker även om flera är kokböcker och några bara som penna åt andra. Författare är fint nästan i klass med professor. Båda oavsett kvalitén bakom titeln.

Nu ler båda professorerna. Vi tar en drink till och håller varandra om axlarna när vi sakta skrider in till middagsbordet där fruar och vuxna barn väntar uppklädda som om de ska på Nobelfest. Ute blåser det upp. Alla har stormen Sandy i färskt minne, då när hela den lilla rika staden evakuerades till högre belägna offentliga byggnader. Var det inte besvärligt, rent av lite läskigt, undrar jag. Inte alls, perfekt organisation, gott humör, vi hade rent av kul där inne, säger den tyske matematikprofessorns söta fru och ler mot mig som vore jag en av världens mest betydande män.

Dagen efter, efter en lunch på Lobster House med var sin enkelt kokta hummer ur tinorna under huset på pålar tillredda utan larviga tillbehör, styr vi ut på highway 27 mot Montauk men svänger av i Easthampton och kör ett par mil norrut mot Springs, en liten by belägen mitt i krokodilens käft. Den som känner Long Islands karta ser ön som en lång kropp med öppen käft.

Five Shades of Grey

I Easthampton har jag som sagt varit förut i sällskap med den inbillade Mr. Gant och hans entourage av stylist, sminkös, art director, location manager och förstås fotograf med assistent. Vad en copywriter har på en modefotografering att göra kan man undra. Det här var dessutom min kanske tionde resa med herr Gant, varje gång framförd i ny skepnad formad av ny manlig modell med dragspelsränder på magen och bred haka. Jag hade lyckats införa tanken hos ledningen att ”mannen borde visa att han är vacker inuti också”, d.v.s. att han ser, hör, känner och berörs av annat än kläder. Att han t.ex. läser böcker av Kurt Vonnegut, som jag tog reda på hade bott just i Easthampton. Trakten vimlar för övrigt av kulturella ikoner. I en vecka åkte jag runt och träffade främst gamla damer som kunde berätta. Ofta satt de ensamma i sina stora hus med makens ateljé intakt på gården. Och ”där bor en Kennedy”sa en och pekade över staketet så att martinin skvimpade över.

I Easthampton, erinrar jag mig, åt vi en minnesvärd middag på Jerry della Feminas dåvarande krog för folk i svängen (nu är den stängd). Jerry är en av tidernas största copywriters, och därför en av mina förebilder. Också en galenpanna som t.ex. skrev boken ”From those wonderful folks who gave you Pearl Harbor”.Jag hade förstås inte räknat med att han skulle vara där. Men det var han. Vid bordet bredvid. Trött på reklam men inte på Manhattan. På min fråga vad han gjorde här ute sa han: ”Leaving Manhattan is like camping out.”

Färden mot Springs var noggrant inplanerad. Där visste vi, särskilt min fru Ingrid som också målar så det skvätter, att Jackson Pollock bott och verkat. Hans och hans målande hustrus, Lee Krasner, hus spelade huvudroll i den dokumentär som gick för några år sedan. Jag kan när som helst återkalla scenen när han kör upp vid huset i sin grandiosa cabriolet. Glad som ett barn men full som en skrålande huligan utanför Kvarnen. Sedan dess har vi velat dit. Jag går igång på gamla bo- och skrivplatser, även på ateljéer förstås. Kan inte slita mig från de nötta detaljerna, ju mer desto bättre, men framför allt inte från utsikten från det fönster innanför vilket de odödliga verken skapades. Vad såg han eller hon (jag vägrar skriva hen)? Vad kände han, hon när han, hon såg det han, hon såg? Vad hände inuti?

Vägen mot Springs vindlar mellan tät lövskog. De smala träden står och trängs nära vägrenen. Så här års är allt torrt och grått, men i de mest skiftande nyanser. Hundra nyanser av grått. Plötsligt slår det mig att ett utsnitt erinrar om Pollocks måleri, om ett av hans stora verk på Moma som vi besökt några dagar tidigare. Vi stannar och jag tar en bild med min iPhone rakt in i det småskaligt tusendelade grenverket. Förbluffad tittar jag på resultatet!

pollock-one-no-31-pastisch-by-lars-falk

Huset är ett vanligt hus, lite bedagat och tillbyggt här och var.

Allt är tomt, men på dörren hänger en lapp om att visningar börjar i mars igen. Tomten är stor, egensinnig och vidsträckt ner mot sjön.

Ingen park precis. Nära huset står ett gigantiskt träd. Jag är för okunnig för att veta sorten, och bryr mig inte. Istället tänker jag på nätter då Jackson måste ha stapplat från ateljén, stannat under trädet för att blicka ner mot sjön och kanske lättat på trycket just där, just där jag nu står. På en platta tillkännages att egendomen numera är kulturskyddad och att den skyddas av… och så en massa kända namn av vilka jag nu bara kommer ihåg McCartneys.

Ateljén är en stor gammal lada, utvändigt som tusentals andra. Först när man går runt på baksidan, mot norr förstås på denna sida ekvatorn, ser man det stora ateljéfönstret genom vilket ljuset flödade ner på golvet där han spikat fast sina stora dukar för att få bättre kontakt med helheten medan han stänker, sprätter, häller, droppar och petar i färger med pinnar och vad han kommer över.

Utanför står lövskogen tätare än någonsin. Min teori är att han målade som bäst sista veckan i november.

God jul önskar
Lars Falk

Foto av Lars Falk.

Lars Falk

Författare: Lars Falk

Lars Falk tillhör den lilla grupp kreatörer som från tidigt 1970-tal i mer än två decennier dominerade den svenska reklamscenen. Där var han sällan primadonnan, snarare då dramaturgen. Som stilist är han en av landets mest erkända copywriter. Mer om Lars liknande tankar kring reklam, kommunikation och copywriting ofta förklädda till händelser ur ett rikt yrkesliv, återfinns på hans egen blogg: Bara Ord.

Läs mer av Lars Falk

tristique massa mattis et, quis, porta. accumsan quis
Kntnts nyhesbrev

Kntnts nyhesbrev

Gör som 2200+ kollegor.

Fyll i din epostadress och få ett mejl varje fredag med veckans innehåll.

You have Successfully Subscribed!

Pin It on Pinterest