Snap your fingers

Den eländigaste av dagar blev en solskenshistoria. Med stor inlevelse berättar manusförfattare Lars Falk historien bakom reklamfilmen som fick pris för bästa kortfilm –  och dessutom blev början på en sann kärlekssaga. Häng med!

Det är den där dagen på året när allt är som jävligast; grått, trist och utan hopp. Det regnar tungt, blött och meningslöst. Med raska steg går Holger mot parkeringen. Redan på håll ser man att han mår ungefär som sin trötta rishög till bil. Han trycker armbågarna mot sidan, under den ena har han en hopvikt dagstidning. Den är genomblöt. Det plaskar om hans lågskor när han närmar sig bilen. Med handen på dörrhandtaget hejdar han sig.

Regnet faller som det som en dag kommer att dränka oss alla. Det kan väl vara oktober. Asfalten är kolsvart, blänkande. Mot trottoarernas kantsten bildas vattenfyllda sjöar och diken.

Med uppdragna axlar och kepsen neddragen står han blick stilla. Vill inte höra det han hör. Han är sent ute, inte många bilar kvar, de flesta har hunnit hämta sina, kanske redan innan regnet började vräka ner. Allt han vill är att fort få upp dörren. Men han måste förvissa sig. Det immar på hans glasögon. Han tar av dem med ena handen, som vill han också se det han hör.

Holgers keps är av den modell som medelålders tjänstemän gärna bar. Vi förstår av portföljen, skorna, kepsen och inte minst bilen att det vi ser utspelar sig på åttitalet. Försiktigt, som om det skulle hjälpa, böjer han sig mot framhjulet, hinner tänka att detta är bara inte sant. Trycker fingret mot ventilen. Tidningen ramlar ur greppet, det plaskar till. Sedan helt tyst. Försiktigt lyfter han fingret och det pyser igen.

Uppgivet betraktar han sin förbannade, jävla skitbil. Man känner med honom. Det plaskar under skorna när han tar sig mot dörren. Han fumlar med låset men är till slut inne. Kanske hinner jag hem, förstår man att han tänker.

Bilen går naturligtvis inte igång på första försöket. Det är inget konstigt med det, det har den inte har gjort på många år. Men på andra eller tredje brukar det gå. Instinktivt känner Holger att det inte gäller idag. Bilen är inte längre den leasingdröm den en gång var. Det är många år sedan han köpte loss den, välvilligt via finurligt upplägg av firmans ekonomichef. Men ett eller i bästa fall ett par år till hade han räknat med att den skulle hålla ihop innan det bär iväg till skroten.

Startmotorn segdrar en tredje och fjärde gång. Bilen går inte. Han sliter upp dörren, häver sig ut, andas tungt, vänder sig plötsligt om mot däcket och ger det en rejäl sprak. Bilen hostar till och hoppar märkligt nog, vilket inte är inte det enda märkliga som skall hända denna dag, igång.

Han rullar ut på gatan och ner mot tunneln. Vindrutetorkarna viftar frenetiskt. Allt är ännu i svartvitt. Detta är första scenen i den film vi nu skall få ta del av till det drömlika slutet.

Inne i tunneln möter rampen av förbiilande ljussken. Holger trycker slentrianmässigt på knappen till radion. Ut strömmar musik. Han känner igen Mauro Scoccos släpiga heshet. ”Snap your fingers and dreams come true” sjunger Mauro. Holger grimaserar. Känner att låten minst av allt är specialskriven för honom och tillfället. Eller också är den det. ”Snap your fingers” tänker han och drar lite på munnen. Reflexmässigt gör han som Mauro påbjuder; knäpper uppgivet med fingrarna väl medveten om att det ändå inte tjänar något till.

Den ljudliga snärten öppnar porten till himmelriket. I samma hundradels sekund flyger bilen ut ur tunnelns gapande svarta hål och rakt in i det bländande ljuset! Ut i flödande sol och in bland alla färger som finns på skalan. Kontrasten är total.

Bilen är nu en öppen sportbil, en röd sprillans ny Cabriolet. En läckerbit som ingen dittills sett. Som skjuten ur tunnelns mynning landar den bland palmer och branta stup. Vi förstår att vi nu befinner oss på en av cornicherna ovanför Nice på Rivieran! Kameran fångar in huven och märket. En grip! En Saab! Den nya efterlängtade cabrioleten!

Holger, som nu säkert bytt namn, heter kanske Alain eller något, tar sig åt håret, smeker det med ena handen medan han kastar en belåten blick i backspegeln. Det blåser friskt, han drar handen genom det mörka lätt vågiga håret (eller minns han kepsen och undrar vart den tog vägen, vi vet inte än). Det blänker i pilotglasögonen. Han är läcker och vet om det. Med skree i däcken tar han första branta kurvan. Kameran zoomar in detaljer på bilen, smeker den med sin inställsamma blick. Detta är Saabs nya skapelse, äntligen en tvättäkta cabriolet efter alla Sedans för medelålders plus.

Rösten bakom, som hela tiden har följt oss, har blivit en annan. Fått en helt annan ton och ett helt annat innehåll. Nyss berättade den om ”en vanlig dag i Holgers trista liv” nu pratar den om hans liv som pilot men, kan man nu avslöja, med undercoververksamhet som egentlig profession.

Musiken och Mauro dundrar på med sitt Snap your fingers. Holger, eller skall vi bestämma oss för Alain, är nu nere på Croisetten. Palmernas kronor speglar sig i den blanka huven. Alain spanar längs raden av serveringar. Och där vid ett litet bord helt nära trottoarkanten sitter en kvinna av sällan skådat slag. En blondin så vacker att han tror sig drömma. Världens vackraste, tänker han! Och lättar på pedalen.

Han lyfter sin högra hand, tittar på den, minns vad den nyss gjorde och vad Mauro nyss lovat, formar knäppgreppet medan han betraktar kvinnan som lätt road sänker sina solglasögon så att hennes vackra ögon kan möta hans. Han knäpper till och vips sitter hon bredvid honom! Dreams come true. Han är egentligen inte förvånad, känner att this is the day. Bilden efter visar bordet där hon satt. Tomt, bara ett omkullvält vinglas rullar sakta runt. De båda ler mot varandra. Många känner nu igen henne.

Rösten som en längre tid uppehållit sig vid bilen som den svenska skönheten, formgivningen och raffinemanget personifierat avslöjar nu att även kvinnan är av högsta klass. Hon är nämligen ingen annan än Miss Universum, heter Yvonne Ryding och är en helylletjej från Eskilstuna.

Väldigt få känner igen Holger-Alain. Han spelas av en ung skådespelare som ännu inte hunnit bli folkkär, vilket han långt senare skulle bli. Nåväl färden går vidare. Alain styr nu in på bensinmacken vid Croisettens slut. Fram rusar en hord franska servicekillar i snygga uniformer och något vilt i blicken. Oh la la, de står som förstenade, vilken skönhet; bilen alltså. Vilka former! Och alla dessa finesser! Alain visar villigt. Kör cabriolettaket upp och ner några gånger. Så får de syn på blondinen. Ögonen går i kors, var skall man fästa blicken? Detta är bara för mycket. ”Two swedish blondes”, säger rösten och babblar på i den riktningen. Kameran betraktar instrumentpanelen. Yvonnes vackra hand trycker på knappen som fäller upp taket. De vill nu vara ensamma med varandra. Nu får det vara slutvisat. Lite privacy kan man väl få ha även om man är Miss Universum och åker i en Saab Cabriolet. De styr ut från stationen och glider iväg, förmodligen mot casinot i Monte Carlo.

Ja så kan det gå i reklamens värld. Ibland är fiktionen bara ett tuppfjät från verkligheten, eller tvärtom. Den sju minuter långa filmen gjordes för Saab, som under många år valde Falk & Pihl som huvudbyrå. Den var avsedd för visningar i show rooms, på utställningar och vid liknande evenemang i världen där nyheten skulle förevisas. Att den gjordes på Rivieran har att göra med att bilen var så ny, och hemlig, att den inte fick filmas i Sverige. Kanske var det så idén föddes.

Att Holger-Alain skulle spelas av Kjell Bergquist var en ren slump. En ung kille som regissören Johan upptäckt. Alla vi som var med såg redan på håll hur Yvonnes och hans blickar möttes den där första morgonen. Resten är historia. Strax efteråt gifte sig. På riktigt.

Johan Skog från produktionsbolaget Mecano regisserade, valde skådespelare och hittade miljöerna. Jag hittade på, skrev manus, ungefär som ovan men lite mindre blommigt. Mauro Scocco skrev specialmusiken. Filmen är från 1984, ca sju minuter lång och fick pris som årets bästa ”långa kortfilm”.

Lars Falk

Författare: Lars Falk

Lars Falk tillhör den lilla grupp kreatörer som från tidigt 1970-tal i mer än två decennier dominerade den svenska reklamscenen. Där var han sällan primadonnan, snarare då dramaturgen. Som stilist är han en av landets mest erkända copywriter. Mer om Lars liknande tankar kring reklam, kommunikation och copywriting ofta förklädda till händelser ur ett rikt yrkesliv, återfinns på hans egen blogg: Bara Ord.

Läs mer av Lars Falk

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

dolor efficitur. Donec risus libero justo ut

Pin It on Pinterest