Sunt förnuft ingen dålig idé

Ordets mästare Lars Falk bjuder på funderingar och anekdoter och konstaterar att det sunda förnuftet inte bör underskattas. Läs hans krönika i Kntnt Magasin nu!

Jag funderar allt ivrigare på var den enklaste av alla framgångsfaktorer i affärslivet tog vägen. Den som är så enkel att även ”ekonomiska idioter”, som en ekonomisk filosof i bankvärlden föredrar att kalla alla utanför finanssektorn, förstår den. Till och med föredrar att leva efter den.

Även barn således. Den handlar om givandets och tagandets princip. Om att det man vill bevara skall man vårda så att det finns kvar nästa gång man vill ta del. Gör man inte det får man gå någon annanstans. Då kan kompisen ha fått andra vänner. Eller butiken slagit igen.

Jag har ingen avancerad skolning i affärer. Ändå har jag och min sort, med samma hemmagjorda akademi bakom sig, kunnat leva på att ge all världens affärsprofeter goda råd. Det var inte alltid de råd man ville ha, ens vågade höra, ändå betalade man. Och ville ha nya trots att omgivningen på övre våningen aldrig släppte garden, alltid var misstänksam mot dessa självutnämnda besservissers.

Mina första affärer försiggick i en vägkorsning i Kalix i Norrbotten. Att vi stod just där var ingen slump. Det är bra att finnas där folk rör sig. Vad det kallas på Högskolan vet jag inte och har inte brytt mig om fästa avseende vid. Vi sålde saft och bullar. Erfarenheten sa oss att det är vad folk vill ha, är lätt att unna sig i flykten och ett tilltag man vill gynna eftersom det uppmuntrar det entreprenörskap som är grunden för välstånd. Eftersom vi hade knaper ekonomi gick vi till den billigaste leverantör vi kunde hitta: morsan. Som tack, eller betalning, uträttade vi enklare ärenden.

När ett annat gäng såg hur kul vi hade satte de också upp sitt stånd. Men ena grabbens farsa bedrev riktig affär i korta varor så där fanns en gammal disk med lådor och glasskiva att tillgå. Vi trodde först att nu är det kört men efter någon vecka var den flotta firman borta. De hade också sålt saft och bullar till samma pris som vi men förmodligen utgått från att disken skulle utgöra skillnaden.

Redan på den tiden hade folk bråttom och gick och tänkte på annat. Därför textade vi så stort vi kunde på rejäla plakat ”Saft 10 öre. Bullar 20 öre”. Det dröjde inte förrän vi anade att om vi tog 25 öre för båda fick vi sälja ännu mer.

Jag förstår nu, inte då för då var allt intuitivt, att om vi dessutom uppträdde ”trevligt” så skulle fler återkomma, tycka att det var roligt att handla hos oss. Somliga blev stamkunder. Några till och med skyndade sig att handla innan lagret tagit slut. ”Tack tant” sa vi och bockade, vilket idag inte låter riktigt klokt. Snarare inställsamt, smart och förljuget. Vad då tack, betala och stick kärring, heter det väl. Pengarna satte vi in på sparbanksbok och tyckte att det där med ränta var kul och inte mer än rättvist.

Mina bankaffärer från den tiden låg bakom den kampanj vi tjugofem år senare gjorde för Upplandsbanken. I långa texter berättade jag om ”hur kul det är att låna ut stegen till någon som man får låna häcksaxen av”, hur det bygger relationer och förtroenden. Och vilken ”säkerhet” det är för banken att man inte som kund hoppar runt bland alla konkurrenter och försöker vara smart med tiondelarna utan visar sig trofast och en att lita på där handslag gäller och det man säger är det man menar. Då kunde man när den tiden kom få låna både till hus och starten av det företag man länge berättat om. Inte sällan föddes man med en sådan bank och dog med den.

Idag sitter bankens skarpaste hjärnor och i rask takt försnillar det som det tog banken årtionden att mödosamt bygga upp. Nu gäller det att hinna med de allra smartaste uppläggen innan räkenskapens yttersta dag brakar loss.

Kampanjen för Upplandsbanken fick guldägg och jag minns hur Leon i ett tal till församlingen svarade ”en serie annonser för en liten bank i Uppland” på frågan vilka kampanjer han minns. Han hade nog också sålt saft i grindhålet.

Alltså åter tillbaks dit. Mitt kommande jobb som cykelbud åt tanten med blomsterhandeln var en direkt följd av att hon var stamkund i saftkiosken. Därmed var jag så att säga integrerad i samhällslivet vad nu någon kan lära av det.

På den vägen är det. För inte alltför länge sedan mötte jag en gammal kund på stan. Vi hade inte setts på kanske tjugo år och kom förstås att tala om gamla tider. Men han nämnde inte det brukliga ”tänk så många bra jobb vi gjorde” utan ”det var så bra att samarbeta med dig för du levererade alltid i tid”. Inte ett ord om vad jag levererade, det allra viktigaste för hans business var att leveransen inföll så att den passade och absolut inte störde den avgörande logistiska ordningen i firman.

En sanning värd en doktorsavhandling men bondförnuft kan man kanske inte studera sig till. Det viktiga var således inte exakt hur mina ord fallit på papperet utan att de föll på rätt plats i rätt tid till förväntat pris. Det näst viktiga var förstås att de tillhörde en idé som han själv aldrig hade kunnat få eftersom han, som de flesta företagare, var insnöad på sitt.

Av mina erfarenheter som affärsidkare i detaljhandeln drar jag den häpnadsväckande slutsatsen att sunt bondförnuft är bra även för kreativiteten. Bra men inte allt. Djupast i idébrunnen ligger den unika människans förmåga att skapa det exceptionella, det komplett omöjliga föregånget av modet att våga utsätta sig för det kaos som utbryter när alla motsägelser får verka fritt. Och ovanpå det tålamodet att invänta den intuitiva tankens eventuella uppdykande. Utan den har en mer strukturerad kreativitet inget att bygga på.

Låt mig berätta ännu en historia. Vi hade via goda vänner kommit att träffa en av Coca Colas högsta chefer. När han hörde vad jag jobbade med ordnade han så att jag fick träffa personen med det övergripande ansvaret för all marknadskommunikation i detta gigantiska och som jag trodde genomsystematiserade företag. Av det lärde jag att även långt från ett saftstånd i Kalix gäller att bra idéer kommer ur sunt förnuft baserat på mångtusenårigt tänkande. Som att bra idéer kan man inte beställa eller kommendera fram. De dyker upp när man minst anar det.

Något år senare kom jag att berätta om mötet i Atlanta för mina OCH-kamrater. Det närmade sig olympiad i just den staden. En dag kommer Lasse Liljendahl in till mig med en packe cocacolaburkar under armen. Men inte en normal sixpack utan med fem burkar hoptejpade. Han vände packens bottensida mot mig. På kanten hade han målat de olympiska ringarna, en färg per burk!

– Tänk dig att den ligger i kylskåpet när du öppnar, sa Lasse. Kolla med din ”kompis” i Atlanta vad han tycker. Så skedde. Packen och kylskåpsbilden hade gått runt på top floor men alla hade insett att det hela trots den briljanta idén var omöjligt. Sixpack är en förutsättning för distributionen, en byggkloss lätt att stapla. Att gå över till fivepack skulle ha kostat miljarder. Idén var kanon men sunda förnuftet eftersatt.

Lars Falk

Författare: Lars Falk

Lars Falk tillhör den lilla grupp kreatörer som från tidigt 1970-tal i mer än två decennier dominerade den svenska reklamscenen. Där var han sällan primadonnan, snarare då dramaturgen. Som stilist är han en av landets mest erkända copywriter. Mer om Lars liknande tankar kring reklam, kommunikation och copywriting ofta förklädda till händelser ur ett rikt yrkesliv, återfinns på hans egen blogg: Bara Ord.

Läs mer av Lars Falk

neque. consectetur non lectus id leo id, Praesent at mattis sem, risus.

Pin It on Pinterest