Bild © Eda Salihov

Tomrum berättar

Lars Falk, svenska copywriting nestor, är tillbaka med en personlig betraktelse över väggar som talar till honom. Och om hur han fyllde 24 helsidor i Dagens Industri med copy om ett enda företag. Vilket? Läs vidare för svar.

Lars Falk
25 september 2014

Det finns rum som trots att de är fullt möble­ra­de är helt tom­ma. Och salar som trots att de lig­ger helt öde är ful­la med liv. Det som fat­tas är berät­tel­sen om vad som hänt i des­sa rum. Vad väg­gar­na kun­nat berät­ta ifall väg­gar kun­nat det.

Rummet behö­ver inte vara stort, hel­ler inte märk­vär­digt. Du kan utan vida­re åka tätt för­bi utan att på mins­ta sätt ana dess en gång så spän­nan­de inne­håll.

Brädskjul stort som ett enmans trädass

Ta Strindbergs skriv­stu­ga på Kymmendö i Stockholms skär­gård. Stor som ett ordi­närt torr­dass, med­ve­tet oan­sen­lig eftersom han byggt den själv och viss­te pre­cis vad han skul­le ha den till: se in i sig själv sna­ra­re än ut över nej­den. Han vil­le inte dis­tra­he­ras. Som hur kan man spi­ka så snett? Eller klist­ra upp en så anskräm­lig tapet? Inte en pryl skul­le leda tan­ken bort från det han var där för att göra. Bara natu­ren fick stö­ra.

Utifrån ser stu­gan ingen­ting ut där den klam­rar sig fast på en berg­knal­le. Inifrån är vis­ser­li­gen vyn hän­fö­ran­de men det är inte utsik­ten som drab­bar mig hår­dast. Utan insik­ten om att här, just här som för bara en sekund sedan, satt den­ne märk­li­ge man med sitt bläck och sina pryd­li­ga penn­skaft. Just här inte någon annan­stans i hela värl­den! Jag böjer mig ner och ser ur exakt sam­ma syn­vin­kel som han gjor­de ut över fjär­den och bort över hori­son­ten. Tiden upp­hör. Om vi så åter­vän­der om hund­ra år kom­mer allt att vara sig likt. Inte ens om stu­gan ätits upp av tidens tand för­svin­ner magin. Han satt just här i alla fall. I fan­ta­sin reser vi det lil­la bräd­skju­lets enk­la väg­gar. Ritar fönst­ret, bor­det, sto­len han satt på. Kanske knir­ka­de den när han sträck­te på sig så att kno­gar­na nåd­de ytter­väg­gar­na.

Han såg det vi ser nu; havet, kon­tu­rer­na, mol­nen, ett segel. Kliade sig då och då med penn­skaf­tet i hår­bot­ten, strök sin lil­la mustasch åt sidan med två fing­rar. Kom att tän­ka på annat, kanske på poj­ken som hjälp honom med byg­get. På hur han har det nu. Slöt ögo­nen, ser plöts­ligt i sitt inre en man kom­ma gåen­de, och var kom han ifrån kanske han frå­ga­de sig, ”som ett yrvä­der en aprilaf­ton med ett Höganäskrus i en svångrem om hal­sen”. Han grep pen­nan. Antecknade. Men skrev inte roma­nen här. Det gjor­de han i Tyskland långt sena­re. Men det var här han såg Hemsöborna, tänk­te sig in i det liv de lev­de. Kom så nära san­ning­en, visa­de det sig, att han por­ta­des från ön för all fram­tid. Såg allt från det­ta lil­la bräd­skjul stort som ett enmans trä­dass.

Vad stort sker sker tyst

Vad stort sker sker tyst. Ofta i ensam­ma, slut­na rum som bara ibland avslö­jar vad som där hänt. Min svensklä­ra­re i gym­na­si­et, en mys­ti­ker i bas­ker och släng­kap­pa skred oänd­ligt lång­samt längs kor­ri­do­ren in i klass­rum­met. Så fort han visa­de sig tyst­na­de sor­let. När han sat­te sig vi pul­pe­ten var det döds­tyst i klas­sen. Länge såg han ut genom fönst­ret, som res­te han ut i en annan värld. Utan oss. Vi vän­ta­de spänt på vad som till sist skul­le tril­la över hans mar­ke­ra­de läp­par. Så sa han det­ta enda: ”Vad stort sker sker tyst. Skriv! Det är ämnet för dagens upp­sats”.

De fles­ta satt med obe­grip­lig­he­tens öpp­na mun­nar. Somliga blev rent av för­ban­na­de. Av någon anled­ning tyck­te jag mig fat­ta vad han mena­de, vil­ken dörr han öpp­nat, och skrev så att jag sena­re fick gå fram och läsa upp. Det hand­la­de om väg­gar som om de kun­nat tala kun­nat berät­ta.

Tomrummets magi

Sedan dess har tom­rum­mets magi fasci­ne­rat mig. Så fort jag får till­fäl­le besö­ker jag det lil­la muse­um som finns i snart sagt varen­da stad, by över­allt i värl­den. Alltid satt där någon och skrev, dik­ta­de, måla­de, skulp­te­ra­de, sni­da­de eller ton­sat­te så att värl­den, stor eller liten, slogs med häp­nad. Den rek­vi­si­ta som upp­vi­sas intres­se­rar mig mind­re än själ­va den fysis­ka plats där per­so­nen sut­tit i själ­va ska­par­ö­gon­blic­ket. Det må vara Linné på sitt Hammarby. Hans bord och stol står exakt vid det föns­ter där man ser det han såg när ”sys­te­ma natu­ra” väx­te till sig i hans inre begrepps­värld.

Eller Karen Blixen som hem­kom­men från Afrika satt i sin strand­vil­la mel­lan Köpenhamn och Helsingör och från sin plats såg exakt den bit av Sverige som fort­fa­ran­de står exakt just där (man får tän­ka bort Barsebäck). Och då tänk­te på Afrika, märk­ligt!

Eller Agatha Christie som satt på hotell Old Cataract i Assuan vid Nilens strand, följ­de flo­dens vind­ling­ar, såg feluk­ker­na stre­ta med vin­den, pre­cis som de gör idag, för att ham­na i det anti­ka Egypten för när­ma­re fyra tusen år sedan. Ut kom hen­nes histo­ris­ka dec­ka­re Mordet på Nilen. Det berät­ta­des mig att här, just i den skö­na korg­sto­len (mås­te ha varit en sena­re upp­la­ga) satt hon och anteck­na­de även det som sena­re, uppe på rum­met, blev Tio Små Negerpojkar.

Spanska fernandos och dansande queens

Jag skul­le som alla för­står ald­rig kun­na ta in på Chelsea hotell i New York. Eller Raffles i Singapore. Skulle inte sova en blund. För någ­ra år sedan var jag i Seattle och blev gui­dad till huset där Kurt Cobain sköt sig. Det tog.

Och var­je som­mar­dag under sjut­ton år på den ö i skär­går­den som blev min och famil­jens, innan vi åter­vän­de till Ådal, gick jag för­bi den lil­la sti­gen som led­de till stu­gan där någ­ra ung­do­mar skrev svensk musik­histo­ria med låtar om spans­ka fer­nan­dos och dan­san­de que­ens. Varje gång högg det till. Vad hade inte de väg­gar­na att berät­ta om vägen till ver­ket? Allt man såg, när ing­en var där och det var fritt fram att smy­ga fram och glo, var ett litet vitt pia­no, ett par sto­lar och en säng.

Även flugor dör

Tomrum har all­tid varit befol­ka­de. Där har hänt saker som ing­en idag vet något om. Hur ofta säger vi inte att vi velat vara en flu­ga på väg­gen. Men även flu­gor dör. Till slut finns ing­et annat kvar än berät­tel­sen mer eller mind­re fan­ta­si­fullt fram­förd av den som vågat öpp­na dess fres­tan­de dör­rar. Vem vet vad som tum­lar ut!

Det gäl­ler även före­tag. Till slut är bara berät­tel­ser­na om vad de haft för sig kvar. Därför gäl­ler det att påbör­ja den medan den pågår och är full av liv.

Tjugofyra helsidor i Dagens Industri

Jag fick för rätt många år sedan ett deli­kat upp­drag. Gränges, den svens­ka börsens älds­ta före­tag, hade som namn och begrepp fal­lit i glöms­ka. Få tala­de om det, ännu fär­re kom ihåg dess stol­ta histo­ria. Nu skul­le bok­stä­ver­na put­sas upp och fyl­las med inne­håll, gam­malt och nytt. Allt med tan­ke på att en ny börs­in­tro­duk­tion bör­jat pla­ne­ras. Mycket hade hänt på hund­ra år. Från TGOJ (järn­väg och järn­verk) via en rad and­ra före­tag som Svenska Metallverken till Sapa som sedan blev Gränges AB med idag val­sad alu­mi­ni­um som kärn­af­fär. Hur gör man det på ytor, kal­la­de annon­ser, som folk nor­malt inte läser, möj­li­gen tre, fyra snär­ti­ga rader. Jag och en copy­kom­pis skrev tusen­tals.

Vi köp­te alla annons­si­dor­na i ett och sam­ma num­mer av Dagens Industri med tan­ken att alla vi vän­de oss till, i en förs­ta våg, all­tid läser alla num­mer av just den­na tid­ning. Jag vill min­nas att det blev tju­go­fy­ra helsi­dor. Och vi berät­ta­de! Varje sida fyll­des med en spän­nan­de berät­tel­se, som ett roman­ka­pi­tel, om delar av det som nam­net Gränges sam­man­fat­tar.

Men jag minns att jag ock­så tänk­te på det sto­ra huset vid Operan i Stockholm, intill Hotell Rydberg (på tal om rum som kun­de ha saker att berät­ta). Länge lys­te Grängesskylten på fasa­den men det vack­ra huset var själs­ligt tomt. Det befol­ka­de inte läng­re sina egna rum.

Otaliga är de svens­ka före­tag som utan vida­re skul­le inte kun­na fyl­la tju­go­fy­ra helsi­dor i svensk press med berät­tel­ser som tar andan ur folk. Men då mås­te man se tom­rum­met. Och hit­ta någon som kan berät­ta.

Dela artikeln om du gillade den!

Förslag på mer läsning

Utveckla din story med rätt design

Har du en inre bild av hur din arti­kel skul­le se ut när den kom­mer i tryck? Med design kan du utveck­la din sto­ry och ska­pa ett nytt per­spek­tiv. Bilder, färg och form kan bli verk­tyg även i din kre­a­ti­va verk­tygs­lå­da.

Läs artikel »

Om jag var i Almedalen …

Att Almedalen blir allt vik­ti­ga­re för kom­mu­nik­tions­bran­schen är de fles­ta över­ens om. Men i en djung­el av pro­gram­punk­ter kan det vara svårt att sål­la agnar­na från vetet. Här kom­mer hjälp på vägen! Martin Modigh Karlsson har gjort grov­job­bet och lis­tar sina bäs­ta tips i dagens krö­ni­ka. För dig som ska dit och för dig som tar del av pro­gram­met i efter­hand.

Läs artikel »

Detta gäller vid marknadsföring av din arbetsgivare på sociala medier

Publicerar du inlägg om din arbets­gi­vares verk­sam­het i soci­a­la medi­er? Då kan du behö­va vara för­sik­tig så att du inte fälls för vil­se­le­dan­de mark­nads­fö­ring. Ta reda på vad som gäl­ler genom att läsa den­na arti­kel skri­ven av Tobias Bratt, biträ­dan­de jurist på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Ursäkta röran. Vi har byggt om.

För ovan­lig­he­tens skull pra­tar vi om oss själ­va. Vi vill berät­ta att vi från och med nu är en con­tent­by­rå som gör con­tent. Men vi gör det på ett annorlun­da sätt än and­ra con­tent­by­rå­er. Vi har ock­så en ny digi­tal platt­form som ska slå Hubspot på fing­rar­na. Och vi har gjort lego av vårt stra­te­gi-erbju­dan­de. Dessutom har vi en mas­sa nya med­ar­be­ta­re, och söker ännu fler. I den­na krö­ni­ka berät­tar Thomas Barregren om allt det­ta och lite till.

Läs artikel »

Därför ska du ha egen plattform

Det är fres­tan­de att använ­da LinkedIn, Facebook eller någon annan platt­form som din mål­grupp redan använ­der. Med deras annons­lös­ning­ar (”spons­ra­de inlägg”) kan du snabbt nå ut till din mål­grupp. Dessutom är de lät­ta att använ­da. Men det finns pro­blem. Du läg­ger din fram­gång som mark­nads­fö­ra­re och säl­ja­re i hän­der­na på bolag som han en annan agen­da än ditt bäs­ta. Du kon­trol­le­rar inte vem som ser vad och när. Du har inte till­gång till de vär­de­ful­la digi­ta­la fot­spår som din mål­grupp läm­nar efter sig. Därför behö­ver du en egen platt­form.

Läs artikel »

Därför jobbar vi annorlunda

Vi job­bar på ett annorlun­da sätt. Våra kon­sul­ter arbe­tar i ditt team (eller är ditt team) och har sam­ti­digt full upp­back­ning vad gäl­ler kom­pe­tens och resur­ser från våra kon­sul­ter som job­bar “back office”. Men var­för job­bar vi på det sät­tet?

Läs artikel »

Är du redo för robottexterna?

Content och mar­ke­ting – båda delar­na behövs. Men vad hän­der när robo­tar tar över text­pro­duk­tio­nen med fokus på det sist­nämn­da? Med de rät­ta nyc­kelor­den och rubri­ker­na som slår. Finns det fort­fa­ran­de en plats för den enga­ge­ran­de och per­son­li­ga berät­tel­sen? Om det­ta hand­lar Lars Wirténs krö­ni­ka.

Läs artikel »

Varning för gratis wifi när du jobbar på distans

Du vet nog redan att det kan fin­nas säker­hets­hål när du job­bar på distans i öpp­na nät­verk. Men stop­par det dig att mej­la kun­den kam­panj­re­sul­ta­tet eller knap­pa in kre­dit­kor­tets siff­ror via café­ets gra­tisupp­kopp­ling? Det bor­de det! Risken finns näm­li­gen att du ger obe­hö­ri­ga till­gång till din infor­ma­tion. Martin Modigh Karlsson beskri­ver faror­na och ger dig sva­ren på var­för gra­tis (nät­verk) inte all­tid är gott – och där­för bör använ­das med stor för­sik­tig­het – samt tip­sar om tre saker du kan göra för att höja säker­he­ten. 

Läs artikel »

Rätten att bli glömd i digitala miljöer

Ett år har pas­se­rat sedan GDPR träd­de i kraft. Fortfarande brot­tas många före­tag med de prak­tis­ka och de juri­dis­ka tillämp­nings­frå­gor­na. Ett pro­blem av det först­nämn­da sla­get är hur före­tag som behand­lar per­son­upp­gif­ter rade­rar des­sa i sina IT-system? Enligt data­skydds­för­ord­ning­en ska man byg­ga upp sina system så att kra­ven i lag­stift­ning­en upp­fylls – men vad inne­bär det? Och går det över­hu­vud­ta­get att rade­ra upp­gif­ter­na på ett sätt som inne­bär att de ald­rig kan åter­ska­pas?

Läs om indi­vi­dens ”rätt att bli glömd” och före­ta­gets skyl­dig­het att rade­ra per­son­upp­gif­ter i dagens krö­ni­ka skri­ven av Jeanette Jönsson, biträ­dan­de jurist på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Elva tips som får din intervju att lyfta

Att få till en bra inter­vju hand­lar om väl­digt myc­ket mer än att bara stäl­la frå­gor och anteck­na. Låt Lars Wirtén gui­da dig längs vägen – steg för steg till ett garan­te­rat lyc­kat resul­tat! 

Läs artikel »
vulputate, luctus ante. libero velit, ut ut pulvinar libero. diam

Missa inte nästa artikel!

Få gratis nyhetsbrev varannan vecka

i din inkorg – med senaste artiklarna

Dina personuppgifter hanteras enligt vår integritetspolicy.

Pin It on Pinterest