Tomrum berättar

Lars Falk, svenska copywriting nestor, är tillbaka med en personlig betraktelse över väggar som talar till honom. Och om hur han fyllde 24 helsidor i Dagens Industri med copy om ett enda företag. Vilket? Läs vidare för svar.

Vad väggarna kunnat berätta

Det finns rum som trots att de är fullt möblerade är helt tomma. Och salar som trots att de ligger helt öde är fulla med liv. Det som fattas är berättelsen om vad som hänt i dessa rum. Vad väggarna kunnat berätta ifall väggar kunnat det.

Rummet behöver inte vara stort, heller inte märkvärdigt. Du kan utan vidare åka tätt förbi utan att på minsta sätt ana dess en gång så spännande innehåll.

Brädskjul stort som ett enmans trädass

Ta Strindbergs skrivstuga på Kymmendö i Stockholms skärgård. Stor som ett ordinärt torrdass, medvetet oansenlig eftersom han byggt den själv och visste precis vad han skulle ha den till: se in i sig själv snarare än ut över nejden. Han ville inte distraheras. Som hur kan man spika så snett? Eller klistra upp en så anskrämlig tapet? Inte en pryl skulle leda tanken bort från det han var där för att göra. Bara naturen fick störa.

Utifrån ser stugan ingenting ut där den klamrar sig fast på en bergknalle. Inifrån är visserligen vyn hänförande men det är inte utsikten som drabbar mig hårdast. Utan insikten om att här, just här som för bara en sekund sedan, satt denne märklige man med sitt bläck och sina prydliga pennskaft. Just här inte någon annanstans i hela världen! Jag böjer mig ner och ser ur exakt samma synvinkel som han gjorde ut över fjärden och bort över horisonten. Tiden upphör. Om vi så återvänder om hundra år kommer allt att vara sig likt. Inte ens om stugan ätits upp av tidens tand försvinner magin. Han satt just här i alla fall. I fantasin reser vi det lilla brädskjulets enkla väggar. Ritar fönstret, bordet, stolen han satt på. Kanske knirkade den när han sträckte på sig så att knogarna nådde ytterväggarna.

Han såg det vi ser nu; havet, konturerna, molnen, ett segel. Kliade sig då och då med pennskaftet i hårbotten, strök sin lilla mustasch åt sidan med två fingrar. Kom att tänka på annat, kanske på pojken som hjälp honom med bygget. På hur han har det nu. Slöt ögonen, ser plötsligt i sitt inre en man komma gående, och var kom han ifrån kanske han frågade sig, ”som ett yrväder en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem om halsen”. Han grep pennan. Antecknade. Men skrev inte romanen här. Det gjorde han i Tyskland långt senare. Men det var här han såg Hemsöborna, tänkte sig in i det liv de levde. Kom så nära sanningen, visade det sig, att han portades från ön för all framtid. Såg allt från detta lilla brädskjul stort som ett enmans trädass.

Vad stort sker sker tyst

Vad stort sker sker tyst. Ofta i ensamma, slutna rum som bara ibland avslöjar vad som där hänt. Min svensklärare i gymnasiet, en mystiker i basker och slängkappa skred oändligt långsamt längs korridoren in i klassrummet. Så fort han visade sig tystnade sorlet. När han satte sig vi pulpeten var det dödstyst i klassen. Länge såg han ut genom fönstret, som reste han ut i en annan värld. Utan oss. Vi väntade spänt på vad som till sist skulle trilla över hans markerade läppar. Så sa han detta enda: ”Vad stort sker sker tyst. Skriv! Det är ämnet för dagens uppsats”.

De flesta satt med obegriplighetens öppna munnar. Somliga blev rent av förbannade. Av någon anledning tyckte jag mig fatta vad han menade, vilken dörr han öppnat, och skrev så att jag senare fick gå fram och läsa upp. Det handlade om väggar som om de kunnat tala kunnat berätta.

Tomrummets magi

Sedan dess har tomrummets magi fascinerat mig. Så fort jag får tillfälle besöker jag det lilla museum som finns i snart sagt varenda stad, by överallt i världen. Alltid satt där någon och skrev, diktade, målade, skulpterade, snidade eller tonsatte så att världen, stor eller liten, slogs med häpnad. Den rekvisita som uppvisas intresserar mig mindre än själva den fysiska plats där personen suttit i själva skaparögonblicket. Det må vara Linné på sitt Hammarby. Hans bord och stol står exakt vid det fönster där man ser det han såg när ”systema natura” växte till sig i hans inre begreppsvärld.

Eller Karen Blixen som hemkommen från Afrika satt i sin strandvilla mellan Köpenhamn och Helsingör och från sin plats såg exakt den bit av Sverige som fortfarande står exakt just där (man får tänka bort Barsebäck). Och då tänkte på Afrika, märkligt!

Eller Agatha Christie som satt på hotell Old Cataract i Assuan vid Nilens strand, följde flodens vindlingar, såg felukkerna streta med vinden, precis som de gör idag, för att hamna i det antika Egypten för närmare fyra tusen år sedan. Ut kom hennes historiska deckare Mordet på Nilen. Det berättades mig att här, just i den sköna korgstolen (måste ha varit en senare upplaga) satt hon och antecknade även det som senare, uppe på rummet, blev Tio Små Negerpojkar.

Spanska fernandos och dansande queens

Jag skulle som alla förstår aldrig kunna ta in på Chelsea hotell i New York. Eller Raffles i Singapore. Skulle inte sova en blund. För några år sedan var jag i Seattle och blev guidad till huset där Kurt Cobain sköt sig. Det tog.

Och varje sommardag under sjutton år på den ö i skärgården som blev min och familjens, innan vi återvände till Ådal, gick jag förbi den lilla stigen som ledde till stugan där några ungdomar skrev svensk musikhistoria med låtar om spanska fernandos och dansande queens. Varje gång högg det till. Vad hade inte de väggarna att berätta om vägen till verket? Allt man såg, när ingen var där och det var fritt fram att smyga fram och glo, var ett litet vitt piano, ett par stolar och en säng.

Även flugor dör

Tomrum har alltid varit befolkade. Där har hänt saker som ingen idag vet något om. Hur ofta säger vi inte att vi velat vara en fluga på väggen. Men även flugor dör. Till slut finns inget annat kvar än berättelsen mer eller mindre fantasifullt framförd av den som vågat öppna dess frestande dörrar. Vem vet vad som tumlar ut!

Det gäller även företag. Till slut är bara berättelserna om vad de haft för sig kvar. Därför gäller det att påbörja den medan den pågår och är full av liv.

Tjugofyra helsidor i Dagens Industri

Jag fick för rätt många år sedan ett delikat uppdrag. Gränges, den svenska börsens äldsta företag, hade som namn och begrepp fallit i glömska. Få talade om det, ännu färre kom ihåg dess stolta historia. Nu skulle bokstäverna putsas upp och fyllas med innehåll, gammalt och nytt. Allt med tanke på att en ny börsintroduktion börjat planeras. Mycket hade hänt på hundra år. Från TGOJ (järnväg och järnverk) via en rad andra företag som Svenska Metallverken till Sapa som sedan blev Gränges AB med idag valsad aluminium som kärnaffär. Hur gör man det på ytor, kallade annonser, som folk normalt inte läser, möjligen tre, fyra snärtiga rader. Jag och en copykompis skrev tusentals.

Vi köpte alla annonssidorna i ett och samma nummer av Dagens Industri med tanken att alla vi vände oss till, i en första våg, alltid läser alla nummer av just denna tidning. Jag vill minnas att det blev tjugofyra helsidor. Och vi berättade! Varje sida fylldes med en spännande berättelse, som ett romankapitel, om delar av det som namnet Gränges sammanfattar.

Men jag minns att jag också tänkte på det stora huset vid Operan i Stockholm, intill Hotell Rydberg (på tal om rum som kunde ha saker att berätta). Länge lyste Grängesskylten på fasaden men det vackra huset var själsligt tomt. Det befolkade inte längre sina egna rum.

Otaliga är de svenska företag som utan vidare skulle inte kunna fylla tjugofyra helsidor i svensk press med berättelser som tar andan ur folk. Men då måste man se tomrummet. Och hitta någon som kan berätta.

Foto © Eda Salihov.

Lars Falk

Författare: Lars Falk

Lars Falk tillhör den lilla grupp kreatörer som från tidigt 1970-tal i mer än två decennier dominerade den svenska reklamscenen. Där var han sällan primadonnan, snarare då dramaturgen. Som stilist är han en av landets mest erkända copywriter. Mer om Lars liknande tankar kring reklam, kommunikation och copywriting ofta förklädda till händelser ur ett rikt yrkesliv, återfinns på hans egen blogg: Bara Ord.

Läs mer av Lars Falk

diam in nunc dapibus fringilla adipiscing amet, commodo facilisis
Kntnts nyhesbrev

Kntnts nyhesbrev

Gör som 2200+ kollegor.

Fyll i din epostadress och få ett mejl varje fredag med veckans innehåll.

You have Successfully Subscribed!

Missa inte nästa artikel!

Gör som 2200+ kollegor.

Fyll i din epostadress och få ett mejl varje fredag med veckans innehåll.

You have Successfully Subscribed!

Pin It on Pinterest