Tröst för en förvirrad hjärna Kntnt Peptalk 15

Det är lätt att känna maktlöshet över allt otäckt som just nu händer i världen. Liksom att oroas över våra barns framtid. Men är det så nattsvart som det verkar? Rör vi oss inte trots allt, med små steg framåt i en process där världen till slut blir en liten gnutta bättre? Det är i alla fall Gabriella Myréns övertygelse när hon guidar oss genom förändringens fyra rum. Lyssna eller läs hennes senaste krönika! Som också blir den sista innan Gabriella tar en paus på obestämd tid.

Sen jag kan minnas har jag levt i känslan av att vi, det vill säga mänskligheten, är väg åt rätt håll. Alltså från fattigdom, från okunskap, från avståndstagande och från stridigheter till enande, ökat välstånd, mer och bättre utbildning för allt fler, till en högre medvetenhet. Till något bättre. Till en bättre värld för oss alla.

Sjävklart förekommer det vissa dippar och riktningen framåt är inte alltid lika tydlig. Men att vi tillsammans är på väg mot bättre tider och till en mer kärleksfull mänsklighet, det har varit min stora övertygelse.

Men nu. Efter allt det som hänt den här hösten — jag tänker på presidentval, miljörapporter, flyktingströmmar, hot om upprustning, uppviglade folkgrupper, havererade demokratier och ett alltmer polariserat samhälle — börjar till och med en obotlig optimist som jag själv att tvivla och ifrågasätta hela min världsbild.

En ovälkommen gäst

Jag har fått en ovälkommen inneboende. Oron. Den är stark och finns där mest hela tiden. Frustration och sorgsenhet likaså. Och du får gärna likna mig vid strutsen som stoppar huvude ti sanden, men det är först nu som jag på allvar börjat känna panik inför den framtid som mina barn går till mötes.

Vad har vi ställt till med? Vad är det jag inte har kunnat hejda? Hur kunde allt gå så vanvettigt fel? Jag försöker hitta en förklaring på det bokstavliga dödläget i världen. (Du hör, det är nattsvart i min hjärna.)

Så slår det mig. Och jag inser vad jag missat.

Förändringens fyra rum. Lagen om alltings naturliga process.

De fyra rummens evangelium

Tesen om Fyrarummaren utvecklades av Claes Janssen och som de flesta teser och teorier, har även denna sina kritiker. Med det sagt går jag nu raskt vidare — så får du själv bilda dig en uppfattning om vad du vill göra med den här berättelsen.

Den här teorin appliceras ofta ute på företag och organisationer för att beskriva och medvetandegöra ett skeende. Den är en slags förklaringsmodell som visar på vad som händer med grupper och individer genom förändring, kris och förnyelse.

Eller som jag själv väljer att tolka teorin: Hur vi tillsammans och enskilt hanterar livet och det som händer oss.

Begränsad rörelsefrihet

Hela händelsen utspelar sig i fyra rum. Av någon märklig anledning tänker jag mig en sekelskiftesvåning med snudd på kvadratiska rum förbundna med varandra. Det är högt i tak, parkettgolven knarrar lite hemtrevligt, fönstren är rätt stora och allt andas en slags Fanny och Alexander-skimrande känsla av lite för hög temperatur i förhållande till den något för låga syrehalten.

Trots den — i mitt tycke och i min föreställning — fina inramningen, så finns det en faktor du inte kan bortse ifrån, ett element du inte kan förhandla bort. Du får nämligen inte lämna rummet du vistas i förrän du är klar med det. Oavsett vad du tycker om den saken.

Varje rum bär sitt eget unika namn, en beskrivning av det tillstånd som råder i det.

Rum nummer ett: Nöjdhet

Det första rummet heter Nöjdhet. Här är människorna nöjda med allt precis som det är. Här har man koll på läget, känner sig trygg, vet som krävs av en själv och vad man kan förvänta sig av andra. Mycket fungerar fint och många mår gott. Man har inget större intresse av att rannsaka sig själv eftersom allt rullar på fint. Det är bra som det är.

Här kan vi hänga ett tag, du ochjag. Men vi kan inte stanna här för evigt. I avsaknad av utveckling breder nämligen avvecklingen ut sig. Och det kan vi inte tolerera. Inte chefen, inte aktieägarna, inte de yngre generationerna. Och inte heller den levande människan i oss.

När det nöjda tillståndet börjar hotas av att någon eller några börjar skruva på sig, då är det dags att lämna detta rum och gå in i nästa. Rummet där censuren råder.

Rum nummer två: Förnekelse

Förnekelse. Censur. Det andra rummet är lite som de där tre aporna: Hör inget, ser inget, säger inget.

Ofta är det någon form av förändring som gör att nöjdheten plötsligt upphört. Något obegripligt hotar ens omvärld och man möter förändringen genom att låtsas som om inget har hänt. ”Vi fortsätter göra som vi alltid gjort, så blir det nog bra ska du se.”

Det håller ett tag. Men förr eller senare tvingas man vidare genom självinsikt. Det sker i samma stund som man drar det där djupa andetaget och till slut erkänner för sig själv att inget någonsin kommer att bli som förut och att man inte har något annat val än att agera utifrån förändringen. Insikten är signalen för att man är redo att göra entré i nästa rum.

Rum nummer tre: Förvirring

I tredje rummet råder förvirring. Det är ett kaos av svårhanterliga känslor och brist på strukturer att hänga upp tillvaron på. Allt ställs på sin spets när man slås av insikten att man nu har nått botten. Du står, kanske till och med, ligger på nollpunkten. Det finns inte längre något att återvända till. Ingen idé att blicka bakåt. Det är bara att ta det första trappsteget och börja traska uppåt. Hur jobbigt det än kommer att bli.

I en organisation är det nu de avgörande besluten och vägvalen görs. I bästa fall. Annars väntar sjukskrivningar, röda siffror, personalflykt och en allmänt oskön arbetsplats. För oss som individer — på hemmaplan eller i andra sammanhang — handlar det om att börja kämpa för sin egen överlevnad. Att på egen hand eller med hjälp av andra, skapa möjligheter för att ta sig från ett bedövande nuläge till en utveckling åt rätt håll. Lämna det tredje rummet och öppna dörren till det fjärde.

Rum nummer fyra: Förnyelse

Den korta stund du befinner dig i dörrkarmen mellan rum tre och fyra, inbillar jag mig att det mitt i all svärta uppstår ett visst lugn. Det värsta är över.

Rum nummer fyra. Här lever inspirationen och sjuder kreativiteten — allt genomsyrat av förnyelse. Här finns energi. Här finns hopp och tro. Här finns kraft. Utmaningen är att verkligen ta tillvara på den och omsätta tankar och idéer till handling och görbara missioner. Jag tänker att det är väldigt stimulerande att vara i detta rum. Men som vanligt så går det inte att stanna alltför länge. Förr eller senare tvingas man vidare eller tillbaka till det första rummet.

Och sen börjar allt om igen.

Att förstå rörelsemönstret

Sann eller inte. Vetenskaplig eller högst tveksam. Men för mig är fyrarummaren en tröst när jag ser på vår värld. Vi frågar oss varför vi som mänsklighet inte har kommit längre. Borde vi inte lärt oss efter världskrig och kärnvapenexplosioner, förintelser och förtryck?

Jag tror svaret delvis finns i fyrarummaren.

Jag tror det handlar om att förstå rörelsen. Visst, vi befinner oss ständigt i förändringens fyra rum. Vi går runt i våra rum. Varv efter varv. Process efter process, mer eller mindre medvetna om vilket rum vi för tillfället befinner oss i.

Med ett undantag.

Censurens rum.

Rummet du aldrig märker

Egentligen har du aldrig någon aning om när du kliver in i det. Du är fullt sysselsatt med att försvara din nöjdhet och censurerar omedvetet det som inte är bra.

Och det är här jag tror vi befinner oss nu. I alla fall jag.

”Vad  är det som håller på att hända?” säger vi och stirrar på varandra med lika delar panik och vanmakt. ”Hur kunde vi INTE se detta komma?”

Jo, för att vi är människor. Vi är mänskliga. Vi upprepar historien även om tingen runt omkring oss uppdateras och tekniken springer förbi oss i linjär riktning.

Kollektiv förvirring?

Jag upplever att vi är kollektivt förvirrade. Agerar splittrat. Försöker hitta gammalt fotfäste. Och när det tycks bortspolat famlar vi efter nya fotfästen. Förmodligen inte helt genomtänkta. Men vi måste hitta nåt att utgå från. Att bottna i. Ta spjärn ifrån. Det är bråttom och vi vill inte vänta. Vi vill inte stanna här. Vi vill vidare till nästa rum: Det som heter Förnyelse.

För varje vända vi tar oss runt i lägenheten tar vi oss samtidigt framåt. Faktiskt. Bit för bit blir världen bättre. Blir vi som mänsklighet mer medvetna om var vi är, vad vi har gjort för att hamna här och vilka vår gemensamma utmaningar framåt måste vara.

Det är mitt pepp-budskap denna gång.

Nyårsönskan à la Sally

Det blir bättre.

Och jag vet fortfarande ingen som sagt det bättre än Maria Lundkvists härliga och underfundiga karaktär Sally: ”Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke.”

Nu tar den här podden paus på obestämd tid. Kanske kommer den tillbaka i exakt samma form. Kanske inte. I vilket fall så kommer jag varken sluta skriva, grubbla eller fundera över det som skaver. Du är välkommen att följa mig på LinkedIn eller via Facebook. (Fast på fejjan får du vara beredd på att det även kan förekomma inlägg av lite mer privat karaktär.)

Jag hoppas du får en riktigt fin jul så får vi tillsammans se till att göra 2017 till ett riktigt bra år.

Tack för nu.

Läs eller hör Gabriellas alla krönikor!

Gabriella Myrén

Författare: Gabriella Myrén

Gabriella Myrén är copywriter med förflutet på Forsman & Bodenfors, Mecka och Sunny Side Up; som också har provat på den andra sidan hos bland andra NCC, och undervisat vid Göteborgs Universitet. Idag driver hon den egna byrån MYRENMYREN. Här sammanför hon alla sina kompetenser som pedagog, reklamkreatör, skribent och musiker. Hållbarhetsfrågorna ligger henne varmt om hjärtat och hon drivs av övertygelsen att konkurrenskraften hos företag till stor del avgörs av dess förmåga att kommunicera – såväl inåt som utåt i organisationen.

Läs mer av Gabriella Myrén

nunc facilisis tempus consectetur felis Praesent adipiscing velit, at
Kntnts nyhesbrev

Kntnts nyhesbrev

Gör som 2200+ kollegor.

Fyll i din epostadress och få ett mejl varje fredag med veckans innehåll.

You have Successfully Subscribed!

Pin It on Pinterest