Tröst för en förvirrad hjärna

Hör Gabri­el­la läsa sin krö­ni­ka eller läs den själv.

Sen jag kan min­nas har jag levt i käns­lan av att vi, det vill säga mänsk­lig­he­ten, är väg åt rätt håll. Allt­så från fat­tig­dom, från okun­skap, från avstånds­ta­gan­de och från stri­dig­he­ter till enan­de, ökat väl­stånd, mer och bätt­re utbild­ning för allt fler, till en hög­re med­ve­ten­het. Till något bätt­re. Till en bätt­re värld för oss alla.

Sjäv­klart före­kom­mer det vis­sa dip­par och rikt­ning­en fram­åt är inte all­tid lika tyd­lig. Men att vi till­sam­mans är på väg mot bätt­re tider och till en mer kär­leks­full mänsk­lig­het, det har varit min sto­ra övertygelse.

Men nu. Efter allt det som hänt den här hös­ten — jag tän­ker på pre­si­dent­val, mil­jö­rap­por­ter, flyk­ting­ström­mar, hot om upp­rust­ning, upp­vig­la­de folk­grup­per, have­re­ra­de demo­kra­ti­er och ett allt­mer pola­ri­se­rat sam­häl­le — bör­jar till och med en obot­lig opti­mist som jag själv att tviv­la och ifrå­ga­sät­ta hela min världsbild.

En ovälkommen gäst

Jag har fått en oväl­kom­men inne­bo­en­de. Oron. Den är stark och finns där mest hela tiden. Fru­stra­tion och sorgsen­het likaså. Och du får gär­na lik­na mig vid strut­sen som stop­par huvu­de ti san­den, men det är först nu som jag på all­var bör­jat kän­na panik inför den fram­tid som mina barn går till mötes.

Vad har vi ställt till med? Vad är det jag inte har kun­nat hej­da? Hur kun­de allt gå så van­vet­tigt fel? Jag för­sö­ker hit­ta en för­kla­ring på det bok­stav­li­ga död­lä­get i värl­den. (Du hör, det är natt­svart i min hjärna.)

Så slår det mig. Och jag inser vad jag missat.

För­änd­ring­ens fyra rum. Lagen om all­tings natur­li­ga process.

De fyra rummens evangelium

Tesen om Fyrarum­ma­ren utveck­la­des av Claes Jans­sen och som de fles­ta teser och teo­ri­er, har även den­na sina kri­ti­ker. Med det sagt går jag nu raskt vida­re — så får du själv bil­da dig en upp­fatt­ning om vad du vill göra med den här berättelsen.

Den här teo­rin appli­ce­ras ofta ute på före­tag och orga­ni­sa­tio­ner för att beskri­va och med­ve­tan­de­gö­ra ett ske­en­de. Den är en slags för­kla­rings­mo­dell som visar på vad som hän­der med grup­per och indi­vi­der genom för­änd­ring, kris och förnyelse.

Eller som jag själv väl­jer att tol­ka teo­rin: Hur vi till­sam­mans och enskilt han­te­rar livet och det som hän­der oss.

Begränsad rörelsefrihet

Hela hän­del­sen utspe­lar sig i fyra rum. Av någon märk­lig anled­ning tän­ker jag mig en sekel­skif­tesvå­ning med snudd på kvadra­tis­ka rum för­bund­na med varand­ra. Det är högt i tak, par­kett­gol­ven knar­rar lite hem­trev­ligt, fönst­ren är rätt sto­ra och allt andas en slags Fan­ny och Alex­an­der-skim­ran­de käns­la av lite för hög tem­pe­ra­tur i för­hål­lan­de till den något för låga syrehalten.

Trots den — i mitt tyc­ke och i min före­ställ­ning — fina inram­ning­en, så finns det en fak­tor du inte kan bort­se ifrån, ett ele­ment du inte kan för­hand­la bort. Du får näm­li­gen inte läm­na rum­met du vis­tas i för­rän du är klar med det. Oav­sett vad du tyc­ker om den saken.

Var­je rum bär sitt eget uni­ka namn, en beskriv­ning av det till­stånd som råder i det.

Rum nummer ett: Nöjdhet

Det förs­ta rum­met heter Nöjd­het. Här är män­ni­skor­na nöj­da med allt pre­cis som det är. Här har man koll på läget, kän­ner sig trygg, vet som krävs av en själv och vad man kan för­vän­ta sig av and­ra. Myc­ket fun­ge­rar fint och många mår gott. Man har ing­et stör­re intres­se av att rann­sa­ka sig själv eftersom allt rul­lar på fint. Det är bra som det är.

Här kan vi hänga ett tag, du och­jag. Men vi kan inte stan­na här för evigt. I avsak­nad av utveck­ling bre­der näm­li­gen avveck­ling­en ut sig. Och det kan vi inte tole­re­ra. Inte che­fen, inte aktieä­gar­na, inte de yng­re gene­ra­tio­ner­na. Och inte hel­ler den levan­de män­ni­skan i oss.

När det nöj­da till­stån­det bör­jar hotas av att någon eller någ­ra bör­jar skru­va på sig, då är det dags att läm­na det­ta rum och gå in i näs­ta. Rum­met där cen­su­ren råder.

Rum nummer två: Förnekelse

För­ne­kel­se. Cen­sur. Det and­ra rum­met är lite som de där tre apor­na: Hör ing­et, ser ing­et, säger inget.

Ofta är det någon form av för­änd­ring som gör att nöjd­he­ten plöts­ligt upp­hört. Något obe­grip­ligt hotar ens omvärld och man möter för­änd­ring­en genom att låt­sas som om ing­et har hänt. ”Vi fort­sät­ter göra som vi all­tid gjort, så blir det nog bra ska du se.”

Det hål­ler ett tag. Men förr eller sena­re tving­as man vida­re genom självin­sikt. Det sker i sam­ma stund som man drar det där dju­pa ande­ta­get och till slut erkän­ner för sig själv att ing­et någon­sin kom­mer att bli som för­ut och att man inte har något annat val än att age­ra uti­från för­änd­ring­en. Insik­ten är sig­na­len för att man är redo att göra entré i näs­ta rum.

Rum nummer tre: Förvirring

I tred­je rum­met råder för­vir­ring. Det är ett kaos av svår­han­ter­li­ga käns­lor och brist på struk­tu­rer att hänga upp till­va­ron på. Allt ställs på sin spets när man slås av insik­ten att man nu har nått bot­ten. Du står, kanske till och med, lig­ger på noll­punk­ten. Det finns inte läng­re något att åter­vän­da till. Ing­en idé att blic­ka bak­åt. Det är bara att ta det förs­ta trapp­ste­get och bör­ja tras­ka upp­åt. Hur job­bigt det än kom­mer att bli.

I en orga­ni­sa­tion är det nu de avgö­ran­de beslu­ten och väg­va­len görs. I bäs­ta fall. Annars vän­tar sjuk­skriv­ning­ar, röda siff­ror, per­so­nal­flykt och en all­mänt oskön arbets­plats. För oss som indi­vi­der — på hem­ma­plan eller i and­ra sam­man­hang — hand­lar det om att bör­ja käm­pa för sin egen över­lev­nad. Att på egen hand eller med hjälp av and­ra, ska­pa möj­lig­he­ter för att ta sig från ett bedö­van­de nulä­ge till en utveck­ling åt rätt håll. Läm­na det tred­je rum­met och öpp­na dör­ren till det fjärde.

Rum nummer fyra: Förnyelse

Den kor­ta stund du befin­ner dig i dörr­kar­men mel­lan rum tre och fyra, inbil­lar jag mig att det mitt i all svär­ta upp­står ett visst lugn. Det värs­ta är över.

Rum num­mer fyra. Här lever inspi­ra­tio­nen och sju­der kre­a­ti­vi­te­ten — allt genom­sy­rat av för­ny­el­se. Här finns ener­gi. Här finns hopp och tro. Här finns kraft. Utma­ning­en är att verk­li­gen ta till­va­ra på den och omsät­ta tan­kar och idéer till hand­ling och gör­ba­ra mis­sio­ner. Jag tän­ker att det är väl­digt sti­mu­le­ran­de att vara i det­ta rum. Men som van­ligt så går det inte att stan­na allt­för länge. Förr eller sena­re tving­as man vida­re eller till­ba­ka till det förs­ta rummet.

Och sen bör­jar allt om igen.

Att förstå rörelsemönstret

Sann eller inte. Veten­skap­lig eller högst tvek­sam. Men för mig är fyrarum­ma­ren en tröst när jag ser på vår värld. Vi frå­gar oss var­för vi som mänsk­lig­het inte har kom­mit läng­re. Bor­de vi inte lärt oss efter världs­krig och kärn­va­pen­ex­plo­sio­ner, för­in­tel­ser och förtryck?

Jag tror sva­ret del­vis finns i fyrarummaren.

Jag tror det hand­lar om att för­stå rörel­sen. Visst, vi befin­ner oss stän­digt i för­änd­ring­ens fyra rum. Vi går runt i våra rum. Varv efter varv. Pro­cess efter pro­cess, mer eller mind­re med­vet­na om vil­ket rum vi för till­fäl­let befin­ner oss i.

Med ett undantag.

Cen­su­rens rum.

Rummet du aldrig märker

Egent­li­gen har du ald­rig någon aning om när du kli­ver in i det. Du är fullt sys­sel­satt med att för­sva­ra din nöjd­het och cen­su­re­rar omed­ve­tet det som inte är bra.

Och det är här jag tror vi befin­ner oss nu. I alla fall jag.

”Vad  är det som hål­ler på att hän­da?” säger vi och stir­rar på varand­ra med lika delar panik och van­makt. ”Hur kun­de vi INTE se det­ta komma?”

Jo, för att vi är män­ni­skor. Vi är mänsk­li­ga. Vi upp­re­par histo­ri­en även om ting­en runt omkring oss upp­da­te­ras och tek­ni­ken spring­er för­bi oss i lin­jär riktning.

Kollektiv förvirring?

Jag upp­le­ver att vi är kol­lek­tivt för­vir­ra­de. Age­rar splitt­rat. För­sö­ker hit­ta gam­malt fot­fäs­te. Och när det tycks bort­spo­lat fam­lar vi efter nya fot­fäs­ten. För­mod­li­gen inte helt genom­tänk­ta. Men vi mås­te hit­ta nåt att utgå från. Att bott­na i. Ta spjärn ifrån. Det är bråt­tom och vi vill inte vän­ta. Vi vill inte stan­na här. Vi vill vida­re till näs­ta rum: Det som heter Förnyelse.

För var­je vän­da vi tar oss runt i lägen­he­ten tar vi oss sam­ti­digt fram­åt. Fak­tiskt. Bit för bit blir värl­den bätt­re. Blir vi som mänsk­lig­het mer med­vet­na om var vi är, vad vi har gjort för att ham­na här och vil­ka vår gemen­sam­ma utma­ning­ar fram­åt mås­te vara.

Det är mitt pepp-bud­skap den­na gång.

Nyårsönskan à la Sally

Det blir bättre.

Och jag vet fort­fa­ran­de ing­en som sagt det bätt­re än Maria Lund­kvists här­li­ga och under­fun­di­ga karak­tär Sal­ly: ”Det går inte att brom­sa sig ur en uppförsbacke.”

Nu tar den här pod­den paus på obe­stämd tid. Kanske kom­mer den till­ba­ka i exakt sam­ma form. Kanske inte. I vil­ket fall så kom­mer jag var­ken slu­ta skri­va, grubb­la eller fun­de­ra över det som ska­ver. Du är väl­kom­men att föl­ja mig på Lin­ke­dIn eller via Face­book. (Fast på fej­jan får du vara beredd på att det även kan före­kom­ma inlägg av lite mer pri­vat karaktär.)

Jag hop­pas du får en rik­tigt fin jul så får vi till­sam­mans se till att göra 2017 till ett rik­tigt bra år.

Tack för nu.