I flosklernas värld

Hopp­ful­la om nya intres­san­ta upp­täck­ter längs vår dag­li­ga stig öpp­nar vi mor­go­nens tid­ning. Men innan vi ens hun­nit kas­ta en blick på första­si­dan har en annan pub­li­ka­tion för­klädd till maga­sin, och rent omöj­lig att hej­da, ram­lat ut. Nu senast var det ett som heter ”Mee­ting” som vil­le hjäl­pa mig med mina möten. Hör bara.

Av ”mötets gyl­le­ne reg­ler” fram­går att man skall ”spri­da kun­skap, vara redo, kom­ma i tid, föl­ja reg­ler­na, vara snäll, vara enga­ge­rad och dela med sig”. Först häp­nar man över snö­mo­set sedan över att det mesta dess­utom är helt fel.

Här någ­ra betyd­ligt bätt­re reg­ler: Lyss­na istäl­let för att visa allt du kan. Sitt för övrigt mest tyst. Tänk medan and­ra pladd­rar. Var inte för påläst. Det ger mest för­ut­fat­ta­de mening­ar. Ställ istäl­let dum­ma frå­gor. Följ inte reg­ler­na, säg emot, fall and­ra i talet, avbryt, gå upp och gå. Var abso­lut inte snäll, hugg huvu­det av dum­het, dryg­het och allt vad bes­ser­wis­sers heter. Enga­ge­rad är för­stås vik­tigt men för tamt, visa att du brin­ner. Följ­den blir ett möte att min­nas. Som vil­le något. Som slu­ta­de i allt annat än lik­gil­tig­he­tens konsensus.

Nu var det­ta bara ett exem­pel men eftersom jag har radarn inställd ser jag dag­li­gen all den­na text­mängd fly­ta för­bi som hiss­mu­sik. Och jag und­rar om robo­tar­na redan tagit över. Även bild­va­let tyd­li­gen för på var­je sida i Mee­ting sit­ter snäl­la tret­ti­otreå­ring­ar i snyg­ga lei­su­rewears och har givan­de, jät­tetrev­li­ga möten.

Tänk så bra. Någon fick skri­va, någon fick form­ge, någon fick säl­ja bil­der, någon fick tryc­ka, leve­re­ra pap­per. Någon beta­la­de och pro­jek­tets leda­re kun­de med­de­la på näs­ta hurr­ra-va-bra-vi-är- möte att ”det hela är nu åtgär­dat och ”allt fick vi med”. Var­på nya spän­nan­de upp­gif­ter vän­tar de som arbe­tar med fir­mans mark­nads­kom­mu­ni­ka­tion. För det är vad även des­sa als­ter kal­las i bud­ge­ten eftersom de är ämna­de att föra ut fir­mans vär­de­ring­ar, högt utveck­la­de tjäns­ter och uni­ka pro­duk­ter på mark­na­den. Tvek­samt är väl det vän­li­gas­te man kan säga.

”Nu har vi i alla fall har kom­mu­ni­ce­rat”, säger man och pekar på mas­san av text, alla bil­der­na, hela sex­tio­fy­ra sidor, jät­te­upp­la­ga, lika stor som Svens­ka Dag­bla­dets, kanske en halv mil­jon som inte kan ha mis­sat vårt bidrag till helgläsningen.”

Lite läng­re fram i ”Mee­ting” får vi träf­fa en reto­rik­ex­pert som med­de­lar sina bäs­ta tips för munt­li­ga pre­sen­ta­tio­ner. De är ”var för­be­redd, klä dig stra­te­giskt för till­fäl­let, håll ögon­kon­takt med publi­ken, tänk på att det inte är du utan det du säger som är det väsent­li­ga och und­vik ursäk­tan­de reto­rik som ”jag ska bara..”.

Jag upp­hör ald­rig att för­und­ras. Hur kan det kom­ma sig att en verk­sam­het som omsät­ter tio­tals mil­jar­der årli­gen tillåts fort­sät­ta gå på tom­gång, leda till kom­mu­ni­ka­ti­va åtgär­der som utgår från att det går att vin­na intres­se för sin sak genom att låt­sas vara kun­nig. Som om mot­ta­gar­na, i det här fal­let läsar­na av SvD, vore lämp­li­ga att underskatta.

Redan på min tid kal­la­de man direktut­skic­ka­de tryck­sa­ker för en verk­sam­het ”below the line”. Orätt­vist tyck­te vi och la ner minst lika stor kre­a­tiv ansträng­ning på det som på helsi­dor­na i tid­ning­en. Själv fick jag mitt förs­ta guld­ägg för en tryck­sak om hög­ta­la­re. Idag till­ver­kas uppen­bar­li­gen des­sa als­ter below the line below.

Men vem bestäl­ler, god­kän­ner och beta­lar? Hur kan man fort­fa­ran­de få han­te­ra en mång­mil­jon­bud­get som om det egna varu­mär­ket vore så väl känt, och fullt lad­dat, att allt som behövs är lite ny kul (?) läs­ning då och då. Argu­men­ten för dylik mark­nads­kom­mu­ni­ka­tion var gam­mal redan för fem­tio år sedan: ”en tid­ning är ald­rig fel och infor­ma­tion ald­rig av ondo”.

Men tänk om det är pre­cis vad det är? För vad berät­tar en tjock tryck­sak som ram­lar ut ur en efter­läng­tad morgon­tid­ning och som visar sig vara totalt oin­tres­sant? Vi öpp­nar den ju trots allt, vill ge den en ärlig svensk chans. Men när det mesta visar sig vara skolupp­sat­ser som de fles­ta redan läst, när floskler­na hag­lar och form­giv­ning­en helt uppen­bart är gjort av sam­ma pro­gram som alla and­ra använ­der, vad hän­der då med varu­mär­ket? Underskatt­ning kos­tar. Jag kan inte vara den ende som, vis­ser­li­gen gravt yrkes­ska­dad, tap­par sugen för den som tar mig för en som ald­rig varit på ett möte, ald­rig fat­tat hur alla sub­ti­li­te­ter styr, ald­rig känt vib­ra­tio­ner­na i rum­met eller anat ögon­kas­ten. Det har ju alla.

Men i en tid när pap­pers­tid­ning­en släp­per grep­pen om kons­ten att ska­pa det nya, intres­san­ta, berö­ran­de för­fal­ler skriv­kons­ten. Då åter­går den till att tug­ga om ”vis­do­mar” som alla redan inta­git eller gis­sat sig till och till att berät­ta nya vari­an­ter på gam­la histo­ri­er. Redan, sär­skilt i helgupp­la­gor­na, har dagens nyhets­tid­ning bli­vit en essä­sam­ling. Låt vara att vis­sa är väl så intres­san­ta och bra skriv­na men inte bäst taj­ma­de i ett nyhets­me­dium strax efter att man vaknat.

Så har det dess­utom bli­vit i en tid när mark­nads­kom­mu­ni­ka­tion bli­vit en frå­ga om hur många klick man kan redo­vi­sa eller hur myc­ket irre­le­vant kring­läs­ning man lyc­kas spri­da. När kul­kär­ve får ersät­ta prick­skyt­te och när så myc­ket på de offent­li­ga sce­ner­na utger sig vara allt annat än vad de egent­li­gen är – reklam.

Och ändå finns så myc­ket intres­sant att berät­ta eftersom allt som exi­ste­rar för­hål­ler sig till allt annat, inte bara till det gam­la van­li­ga. För den med fan­ta­si står inte verk­lig­he­ten sagan efter. Ett ald­rig så vac­kert äpp­le kan ju med­fö­ra döden om biten fast­nar i hal­sen. Det är de nya hypo­te­ser­na och de ovän­ta­de sam­ban­den mel­lan de gam­la bitar­na som intres­se­rar. Som att en synål är bra att ha när man ska sy i en knapp. Med att med en synål kan man ock­så bro­de­ra en väv som om fem­tio år är värd en mil­jon på Bukowskis eller sy fast ett öra som slets bort i gip­pen under seg­ling­en över Biscaya.

Sam­ma är det med möten. De kan vara menings­lö­sa eller avgö­ra allt även om man var fel klädd.