Bajsa och se vad det blir

Hör Gabri­el­la läsa sin krö­ni­ka eller läs den själv.

Det är när livet varit som tuf­fast som jag känt mig som mest levande.

Av någon märk­lig anled­ning är det ock­så då jag känt störst tack­sam­het mot livet, att jag får vara en del av det.

Det är som om lus­ten att leva fullt ut, oav­sett omstän­dig­he­ter­na, är stör­re än räds­lan att miss­lyc­kas. Eftersom jag ändå redan lig­ger på bot­ten går det inte att kom­ma läng­re ner. Full fart fram­åt och upp­åt är den enda taktiken.

Kanske är det där­för jag har så lätt för att kän­na igen mig i det skrik Ron­ja skic­kar över Mat­tis­sko­gen: Hit med lite farligheter!

Ron­ja är redo att ge sig hän. Hon är redo att leva fullt ut. Vad som än händer.

Jag tror att det är enda sät­tet att växa. Att över­vin­na sin räds­la för att göra fel. Att våga utsät­ta sig för ett even­tu­ellt miss­lyc­kan­de för att på sikt kun­na lyckas.

Den ena kan inte leva utan det and­ra. Yin söker yang. Vitt blir tyd­li­gast mot det svar­ta. Kär­le­kens pris är sorgen.

Ändå ver­kar vi män­ni­skor vara fast beslut­na över att man inte ska miss­lyc­kas. Att man inte ska visa sig sår­bar. Att man inte ska stäl­la kons­ti­ga frå­gor utan hell­re peka med hela han­den inför alla och jämt och ständigt.

Det är gans­ka märkligt.

Jag menar, vi vet ju att det kräv­des tusen­tals för­sök innan Tho­mas Edi­son änt­li­gen fick glöd­lam­pan att lysa. Och som han så klokt sum­me­ra­de det: ”Nej, jag har inte miss­lyc­kats. Jag har kom­mit på tvåtu­sen sätt att inte göra en glödlampa.”

I vår jakt på hur män­ni­skor, före­tag och varu­mär­ken ska kun­na växa genom ett enga­ge­rat inne­håll har vi kom­mit till den sista insik­ten: Du mås­te ge dig hän. Du mås­te våga – även om du inte vet vart vägen leder dig och vil­ka du möter. Du mås­te våga släp­pa kontrollen.

En av de mest färg­star­ka lärar­na under mina år på Musik­hög­sko­lan var Gunil­la Gårdfeldt.

Jag minns sär­skilt hen­nes glitt­ran­de ögon, ful­la av bus och gläd­je, och hen­nes lite halv­he­sa, lätt mys­tis­ka röst. Hon under­vi­sa­de i musik­dra­ma­tik och har hit­tills varit min enda rik­ti­ga dramapedagog.

Hon sa myc­ket som var bra och hon hade en när­va­ro den mest inåt­vän­da per­son skul­le bli frälst av. Lek­tio­ner­na med hen­ne var en fröjd och jag hade ald­rig någon aning om vad skul­le hän­da. Var­ken med mig själv eller med pjäsen.

När vi stu­den­ter blev vill­rå­di­ga och sök­te hen­nes exper­tis på hur vi skul­le age­ra eller tän­ka så sva­ra­de hon med ett av sina karak­tä­ris­tis­ka uttryck: ”Baj­sa och se vad det blir.”

Upp­ma­ning­en etsa­de sig fast i mitt huvud. Visst, jag var strax över tju­go och väl­digt fnis­sig, men det hand­lar mer om vad uttryc­ket gjor­de med mig. Inled­nings­or­det avdra­ma­ti­se­rar allt och gör att tryc­ket släpper.

För när någon vux­en kan säga så, vad ska då jag kun­na choc­ka med? De per­son­li­ga skydds­mu­rar­na är redan ned­brut­na. Spjäl­let är öppet. Det är bara att gasa på. Ing­et att vara rädd för.

En fan­tas­tiskt smart metod.

För det är inte helt enkelt att på beställ­ning våga blot­ta sig och bli sårbar.

Som reklam­kre­a­tör är den oskriv­na regeln att ald­rig såga någon annans idé. Och inte hel­ler cen­su­re­ra sin egen för den delen. Dålig som bra, alla idéer mås­te ut. Det är inte helt ovan­ligt att de bäs­ta idéer­na har fötts ur en förs­ta rik­tigt usel idé. Eller rät­ta­re sagt, ur en lös­ning som inte göder syftet.

För­res­ten så behö­ver man inte ägna dåli­ga idéer sär­skilt myc­ket ener­gi. De har en natur­lig fal­len­het att själv­dö: Foku­se­ra på det som är bra så blek­nar snabbt res­ten utan att någon idékläc­ka­re behö­ver kän­na sig sänkt, kränkt eller värdelös.

Men jag vet. Det är så lagom lätt att våga tes­ta en idé som var­ken känns ordent­ligt genom­tänkt eller begrip­lig. I syn­ner­het om man inte befin­ner sig i en tillå­tan­de atmosfär.

Är det kanske det vi menar med att vi mås­te ska­pa en kre­a­tiv mil­jö? Att över­allt; i vänkret­sen, i idrotts­för­e­ning­ar­na, på arbets­plat­ser­na, i för­hål­lan­det ska­pa det där tillå­tan­de klimatet.

Där man inte är så noga med vem som säger vad utan hell­re kon­cen­tre­rar sig på att till­sam­mans lösa upp­gif­ten. Där man fat­tat att det är bätt­re att tän­ka posi­tivt än nega­tivt. Und­vi­ka de nega­ti­va ansat­ser­na och ersät­ta dem med ett mer upp­lyf­tan­de mind­set. Helt enkelt för att det gör det enkla­re att ta itu med de svå­ra frågorna.

Vi bor­de låta lus­ten dri­va oss. Inte tvång­et. Lust är en myc­ket triv­sam­ma­re och mer tan­ke­väc­kan­de driv­mo­tor än tvång någon­sin kan bli.

Jag minns till exem­pel när jag var fem­ton och fort­fa­ran­de bod­de hem­ma. En dag hade jag fak­tiskt bestämt mig för att jag skul­le stä­da mitt rum. Och ja, beho­vet av det kan väl snäl­last beskri­vas som hyf­sat stort.

Men i trap­pan på väg upp till rum­met möter jag pap­pa som säger att ”nu mås­te du stä­da ditt rum”. Genast dog min nyföd­da lust att stä­da. Det var inte läng­re roligt när det blev ett utta­lat tvång.

Lust är en effek­ti­va­re metod än tvång.

Lust är ett mer lång­sik­tigt för­håll­nings­sätt än tvång.

Lust är bra myc­ket roli­ga­re än tvång.

För att lust föds inne i oss själ­va, där vår motor sitter.

Tvång är det någon uti­från som kom­mer dra­gan­des med.

Det är bara att se hur komi­ker­na job­bar. Först fång­ar de vårt intres­se och vårt hjär­ta med sin humor. Bit för bit arbe­tar de sig in i våra liv, knå­dar våra käns­lor och påver­kar vårt under­med­vet­na. När de fått oss dit de vill så kom­mer en pil av vass sam­hälls­in­sikt faran­des och träf­far mitt i prick. Då. När vi är som mest påverk­ba­ra, när vi redan öpp­nat våra hjär­tan och sänkt gar­den för längesen.

Och innan vi hin­ner reti­re­ra i ren för­skräc­kel­se och slå på våra alarm­sy­stem så är de till­ba­ka i humor­flö­det. Kvar sit­ter vi med en för­vå­nad käns­la av ”vad var det som hände?”.

Det är som om vi själ­va kom på något jät­teklokt och sam­ti­digt höll på att gar­va ihjäl oss. Vi har ing­en aning om hur vi nåd­de insik­ten eller ens var­för. Vi bara vet att det vi upp­lev­de var sant och att det spe­la­de roll. Och att det på något sätt kän­des rik­tigt bra.

Kun­skap som skrat­tas in – mer av det, tack! Och mer av den för­lö­san­de lust som skic­kar all vån­da och osä­ker­het till mar­ker långt bort­om Domedagsberget.

Vet du. Jag tyc­ker vi kom­mer över­ens om att leva mer posi­tivt. Foku­se­ra på det goda du vill – inte på det onda som sker. Pra­ta om det du brin­ner för. Inte det du brin­ner av.

Lyft det som stär­ker dig. Det finns till­räck­ligt av det and­ra, det som vill elda på din rädsla.

Vår­da ditt mod. Ge dig hän. Våga se och bli sedd. Det är så du väx­er och gör skillnad.

Ha en rik­tigt god jul så hop­pas jag att vi hörs igen näs­ta år.

Tack för nu.