Det gäller din närvaro

Hör Gabri­el­la läsa sin krö­ni­ka eller läs den själv.

Direkt­sänd­ning. En enda unik tag­ning som man får leva med res­ten av livet. Ing­en chans att göra om. Möj­ligt­vis utvär­de­ra efteråt i syf­te att lära sig till näs­ta gång, ja. Men att ta om det som bli­vit fel, det går bara inte. Det är nu, det är här, ta chan­sen eller låt den gå dig förbi.

Valet är oåterkalleligt.

Anting­en äls­kar man det. Eller så skyr man det. Antar jag.

Direktsändningens väsen

Härom­vec­kan spe­la­de jag i en direkt­sänd radi­o­guds­tjänst. Och det var under de spän­nings­fyll­da, för­vän­tans­ful­la minu­ter­na strax innan sänd­ning som direkt­sänd­ning­ens väsen slog mig med gans­ka stor kraft.

Här satt fem­ti­o­ta­let män­ni­skor på helspänn.

De hade kom­mit i god tid – vil­ket inte till­hör van­lig­he­ter­na. De hade fått instruk­tio­ner om hur guds­tjäns­ten skul­le gå till. Vi hade övat psal­mer­na. Mötes­le­da­ren hade berät­tat om temat för dagen; det liv­gi­van­de vatt­net sett ur oli­ka per­spek­tiv. Alla med­ver­kan­de hade repe­te­rat enskilt och till­sam­mans, kloc­kat alla tider, dis­ku­te­rat even­tu­el­la snå­ri­ga pas­sa­ger och iden­ti­fi­e­rat kri­tis­ka check­points för att kun­na bedö­ma hur den extremt begrän­sa­de tiden skul­le för­de­las ifall något skul­le avvi­ka från tid­pla­nen. Vid direkt­sänd­ning kan ju fak­tiskt allt hända.

Koncentration som gick att ta på

Nu var det knäpptyst.

Pro­du­cen­ten stod längst fram och vän­ta­de in eko-nyhe­ter­na. Med hör­s­näc­ka i ena örat rap­por­te­ra­de han att nyhets­lä­sa­ren berät­ta­de om avskur­na vat­ten­led­ning­ar i Syri­en – se där, det var ju dagens ämne även här.

Näst vän­ta­de väd­ret. Det kylslag­na vin­ter­land­ska­pet skul­le bely­sas av strå­lan­de sol och klar­blå him­mel – visst, vi kän­de igen oss i beskriv­ning­en och log igen­kän­nan­de. Sen drog det igång.

Lugnt, sam­lat, men med en kon­cent­ra­tion som gick att ta på.

En gemen­sam för­vän­tan på att det här skul­le bli kul och att vi alla var och en, var en del av det sto­ra hela. Det häng­de på oss till­sam­mans. På vår inställ­ning. På vår del­ak­tig­het. På vår vil­ja att på rik­tigt när­va­ra, age­ra och rea­ge­ra på allt som skul­le hända.

Alla hade på sitt sätt gjort sig kla­ra inför direkt­sänd­ning­en. För­be­re­del­ser­na var över. Allas fokus var inställt på de 57 minu­ter som nu skul­le föl­ja. Vi var redo.

Närvaron kräver allt och ingenting

Någon har sagt att det finas­te du kan ge någon annan är din närvaro.

Jag är vil­lig att hål­la med.

Tid är det enda vi alla har begå­vats lika myc­ket av. Om man tän­ker att tid inte är en viss längd. Utan att tid är nu. Det bäs­ta du kan göra är att för­vand­la sekun­der­na till närvaro.

Sam­ti­digt som när­va­ron krä­ver allt av dig, krä­ver den ingenting.

Möj­ligt­vis ditt ”bara vara”. Fast bara vara är inte alls något bara. Att bara vara och dess­utom vara det inner­ligt, det är ban­ne mig en konst.

Den viktiga förberedelsen

Ta alla des­sa bröl­lops­da­gar som exem­pel. Snac­ka om direkt­sänd­ning. Du får en chans att utfor­ma och göra ditt livs bäs­ta dag. En dag som före­gåtts av måna­der av för­be­re­del­ser. Detal­jer som put­sats omsorgs­fullt och väl. Val som vägts fram och till­ba­ka, för­mod­li­gen fle­ra gång­er om. Pla­ne­ring­ar i det oänd­li­ga, för­vänt­ning­ar in absur­dum.

Så kom­mer änt­li­gen dagen. Dagen som ska för­vand­las till min­nen som ska räc­ka för ett helt liv. Som ska bära när det blir tufft. Som ska bli en grund att utgå ifrån.

Ett brud­par, omgiv­na av många enga­ge­ra­de män­ni­skor som vill sam­spe­la. Män­ni­skor som kom­mer dit för att hyl­la dig, er, det ni har till­sam­mans. Det är en magisk käns­la – men den krä­ver all din när­va­ro för att slå ut i ful­las­te blom.

Den vik­ti­ga förberedelsen.

Och sam­ti­digt den avgö­ran­de punkt när du säger till dig själv att: Nej, nu får det räc­ka med för­be­re­del­ser. Nu kan jag inte sty­ra något mer. Nu är det bara att åka med. Och nju­ta av resan.

Njuta av stunden

Många eli­tid­rot­ta­re bru­kar för­kla­ra det på unge­fär sam­ma sätt. ”Mina för­vänt­ning­ar på täv­ling­en? Nej, nu ska jag bara nju­ta av stun­den, ha roligt, göra allt jag kan.” Det ver­kar rätt själv­klart när man tän­ker på det.

Ett final­lopp på en OS-are­na är inte rät­ta stäl­let att fintrim­ma teknik.

Det ska man ha gjort långt tidi­ga­re. Nu är det direkt­sänd­ning och dags att skör­da fruk­ter­na av allt slit, foku­se­ra på stun­den och upp­gif­ten och bara nju­ta. När­va­ra på bäs­ta sätt, helt enkelt.

I yrkes­li­vet då? Finns det något i vårt yrkes­liv som skul­le kun­na lik­nas vid direktsändning?

Bättre förberedda

Vad skul­le hän­da om vi kom bätt­re för­be­red­da till näs­ta möte?

”Her­re­gud, för­be­re­der hon ald­rig sig?”, kanske du und­rar. Jodå. Det gör jag. Allt som oftast. Men jag tror att vi kan läg­ga på ytter­li­ga­re någ­ra lager förberedelser.

Ofta tar man fram fak­ta inför ett möte. En pre­sen­ta­tion. En key­no­te. Något doku­ment som man kan läm­na över. Men hur ofta för­be­re­der vi oss på själ­va mötet mel­lan mötes­del­ta­gar­na? Skul­le vi rentav kun­na för­bätt­ra sam­spe­let mel­lan oss i mötet om vi kom dit mer för­be­red­da inför det som möj­ligt­vis skul­le kun­na sägas och göras?

Vad jag är ute efter är att så långt det är möj­ligt eli­mi­ne­ra allt sånt som tar fokus från mötets kärn­frå­ga. Som till exem­pel ett all­de­les för osunt fokus på oss själ­va. ”Sa jag något smart? Fick jag med mig någ­ra ja-säga­re? För­bätt­ra­des mina odds inför framtiden?”

Närvarokoll

All den­na oro.

All den­na räds­la att inte räc­ka till eller tro på att man stän­digt behö­ver häv­da sig. Det kan inte vara häl­so­samt. Sna­ra­re kontra­pro­duk­tivt och något som står i vägen för det vik­ti­ga sam­spe­let. Och jag lovar, det är defi­ni­tivt ing­et som gyn­nar affä­rer­na i det långa loppet.

Tänk om det i bör­jan av alla möten gjor­des en rik­tig närvarokoll.

Ett upp­rik­tigt för­sök att sam­la alla del­ta­ga­re kring ett enat fokus. Mitt tips är att vi sät­ter upp det på vår agen­da till näs­ta möte.

Direktsändnings nerv

Jag gil­lar direkt­sänd­ning för dess nerv och distink­ta strå­le av när­va­ro. När allt icke-vik­tigt fak­tiskt är väl­digt ovik­tigt. När det finns en gemen­sam över­ens­kom­mel­se om att ”nu är vi bara här och ser till att göra det all­ra bäs­ta av det – tillsammans”.

Då man har ren­sat skal­len på sig själv, bör­jat foku­se­ra på det som ska göras istäl­let för hur just jag möj­ligt­vis gör det. Då, när man väg­rar fast­na i ovik­ti­ga detal­jer. Då, när man kan släp­pa jaget och istäl­let ver­ka för det stör­re och hög­re syftet.

Man för­vän­tar sig en skill­nad efteråt.

En skill­nad som bara kan kom­ma när fle­ra män­ni­skor samverkar.

Livsnerven som blixtrade till

Gör vi en sär­skriv­ning av ordet blir det direkt sänd­ning. Och något som sänds direkt för­ut­sät­ter väl att det finns en mot­ta­ga­re i när­he­ten redo att fånga upp sig­na­len och åter­kopp­la på den.

Många som fat­tat sto­ra livs­av­gö­ran­de beslut kan i efter­hand vitt­na om en sär­skild hän­del­se i deras liv då allt ställ­des på ända. Kanske var det just när­va­ron eller livs­ner­ven som blixt­ra­de till, blan­da­de sig i och för­änd­ra­de allt. Just för att du var redo att möta den.

On air

När­va­ro. Det all­ra finas­te du kan ge någon annan. Och dig själv. Slö­sa med den när den behövs. Tillåt dig att ta paus från den ibland. Det är ock­så ett sätt att vår­da dig själv och lad­da nya batterier.

Kons­ten är att veta när den röda on air-lam­pan bör lysa eller inte.

När det är direkt­sänd­ning eller repe­ti­tion. När det är tid för för­be­re­del­ser eller skarpt läge.

Din när­va­ro är för­ut­sätt­ning­en för ett rik­tigt möte med någon annan. Det är först då något nytt kan hända.

Tack för nu.