Fyra insikter som nåddes i avskalat lugn.

Hör Gabri­el­la läsa sin krö­ni­ka eller läs den själv.

Det är som att vis­sa tan­kar krä­ver en sär­skild sin­nes­stäm­ning för att kun­na nå ända fram i pann­lo­ben. Vis­sa insik­ter som behö­ver ett visst minds­cape, som lik­som behö­ver lite omgär­dan­de lugn och ro för att kun­na fly­ta fram­åt i ens medvetande.

Som i som­ras, till exem­pel. Vid någ­ra till­fäl­len kom jag att haja till inför någ­ra spe­ci­el­la for­mu­le­ring­ar och ska vi säga — nyupp­täck­ta san­ning­ar. Någ­ra av de här uttryc­ken hade tro­ligt­vis inte alls fast­nat i mig om det inte var för att hela mitt jag var totalt avsku­ret från de ruti­ner och bete­en­de­möns­ter som regel­bun­det jobb och arbets­liv bru­kar inne­bä­ra. Jag befann mig istäl­let i den lil­la ömtå­li­ga bubb­la som bara avkopp­lan­de och väl­gö­ran­de tid­lös­het kan omslu­ta oss med.

Total meltdown

Det hela har sin bör­jan 23.47 sam­ma fre­dag som jag gick på årets sommarsemester.

 Det var näm­li­gen då jag kraschlandade.

 I en under­bar kom­bi­na­tion av extrem trött­het, lika sto­ra som otyd­li­ga för­vänt­ning­ar på ledig­he­ten och en lång peri­od av att ”nu kör vi bara på fram till semestern så får res­ten lösa sig” rasa­de jag ihop där hemma.

Felet var allas och ingens

Anled­ning­en till att jag inte kän­de någon eufo­ri över att änt­li­gen ha chec­kat ut var mitt eget fel, det var hans fel, det var allas fel och ing­ens fel och ”nu mås­te vi tän­ka så här och göra det här”. 

Skräc­ken över vad den efter­läng­ta­de semestern höll på att över­gå i var bru­tal. Nu låg fyra ytterst obe­hag­li­ga vec­kor fram­för mig. Åtminsto­ne om det skul­le fort­sät­ta så här. Pani­ken hade seg­rat över det lil­la uns av för­nuft som even­tu­ellt fanns kvar i mig.

Tröttheten biter sig fast

Det är märk­ligt vad trött­het kan göra med en män­ni­ska. När jag är någorlun­da pigg och vid mina hyf­sat sun­da sin­nens ful­la bruk är jag fullt med­ve­ten om alla­de ota­li­ga for­mer den för­ödan­de trött­he­ten kan anta. Och jag säger till mig själv var­je gång att jag mås­te påmin­na mig om det­ta näs­ta gång trött­hets­symp­to­men är på ingång.

Som om det skul­le hjälpa.

När trött­he­ten väl sla­git till har allt annat för­nuft för­svun­nit ut genom bak­dör­ren för län­ge­sen. Det bor­de jag väl ändå veta vid det här laget.

Livet runt på fyra veckor

Nu har jag inte tänkt pra­ta om trött­het och ång­est i hös­tens förs­ta podd. Men för att sät­ta alla tan­kar och käns­lor i sitt rät­ta sam­man­hang behö­ver jag ge en bak­grund till det kaos som fri­gjor­des i mig när semestern var ett faktum.

Så här i efter­hand inser jag att min som­mar har varit lite av en livscy­kel i mini­a­tyr. En snabbge­nom­gång av diver­se sinus­kur­vor och logis­ka utvecklingssteg.

Från kaos till lust

Först en stor grad för­vir­ring som tog sitt uttryck i rikt­nings­lös ils­ka. Efter det ham­na­de jag i ett slags noll­ställt läge som gjor­de mig tom, kraft­lös och inte sär­skilt mot­tag­lig eller social.

Dagar­na gick och sche­mat bör­ja­de tun­nas ut — även om jag natur­ligt­vis stres­sa­des över att vi hade för lite inbo­kat. ”Bor­de vi inte boka en resa dit eller dit? Bor­de vi inte bju­da hem dom och dom? Är det inte läge att dra igång med det där pro­jek­tet vi pra­tat om så länge?” När det jag behö­ver är att var­va ner får jag för mig att istäl­let göra mer. Märkligt.

Så små­ning­om bör­ja­de mina tan­kar och mitt humör lät­ta. För­må­gan och vil­jan att bör­ja lyss­na både inåt och utåt kom till­ba­ka. Jag bör­ja­de för­stå vad som hade drab­bat mig. Och det var inte sju års olyc­ka utan ren och skär trött­het i sin ädlas­te och mest löms­ka form.

Utan fotfäste och riktning

Jag hade helt enkelt tap­pat bort mig själv. Jag hade för­lo­rat fot­fäs­tet. Självin­sik­ten och klar­synt­he­ten var lika bort­blåsta som kuling­en utan­för. Det fanns ing­et kvar att ge. 

Men sen. Sen blev det bra. Och nu sit­ter jag här och kän­ner både gläd­je, för­vän­tan och stor lust inför hösten.

Att jag ald­rig lär mig. 

Fast någ­ra nya saker har jag fak­tiskt lärt mig i som­mar. Eller sna­ra­re, någ­ra nya upp­le­vel­ser av gam­la san­ning­ar har jag sla­gits av. Insik­ter och lär­do­mar som jag nu bär med mig in i hösten.

Insikt nr 1: Omfamna förändringen.

Den förs­ta kom­mer från fot­bolls­spe­la­ren Kim Käll­ströms som­marprat. Jag hade inga spe­ci­el­la för­vänt­ning­ar på vad som vän­ta­de. Jag menar, en fot­bolls­spe­la­re som pra­tar om sitt liv som proffs. Vad mer kan sägas om det än det som redan sagts i inter­vju­er och genom resultat?

Myc­ket, skul­le det visa sig.

Kloka ord från rutinerad bolltrollare

Kims avslapp­na­de inställ­ning till för­änd­ring, till exem­pel. Här skul­le det ruti­ne­ra­de fot­bolls­proff­set och den nume­ra före det­ta lands­lagsmitt­fäl­ta­ren enkelt kun­na ore­ra över hur pass myc­ket bätt­re allt var förr — men inte.

Allt mås­te för­änd­ras, var hans bud­skap. Gör dig själv en tjänst och lev med i förändringen.

Och jag tän­ker att för­änd­ring­ar, det är egent­li­gen ing­et att gå i taket för. Bara för att saker och för­ut­sätt­ning­ar för­änd­ras runt omkring dig så inne­bär det inte auto­ma­tiskt att du mås­te utra­de­ra det som är du.

En sund reningsprocess

För­stärk istäl­let det som är bra och ta det gyl­le­ne till­fäl­let i akt att bli av med det som är mind­re bra. Läm­na det som du vet ändå inte fun­kar. Svå­ra­re är det inte. Nyc­keln lig­ger i att för­stå sin roll i allt det nya som sker.

Den insik­ten tän­ker jag att vi alla kan ta med oss nu i höst. I job­bet, i rela­tio­ner och i livet i stort. Som pri­vat­per­son, som med­ar­be­ta­re, som före­ta­ga­re och som varumärke.

Omfam­na för­änd­ring­en. Du kom­mer ändå vara en del av den. Oav­sett vad du tyc­ker om den saken.

Insikt nr 2: Läck glädje.

Näs­ta gång jag haja­de till över något jag hör­de, var vid en begrav­ning. Jo, jag job­ba­de lite i som­mar trots allt, men tro mig, att med­ver­ka vid en begrav­ning kan vara väl­gö­ran­de — även om man ald­rig mött den män­ni­ska som nu låg i kistan.

 Präs­ten berät­ta­de om kvin­nan som hade dött, bara någ­ra dagar innan sin 90-års­dag. Hon hade fått ett lång­toch inne­hålls­rikt­liv omgi­vet av många nära vän­ner. Hen­nes syn på livet hade varit enkel: Hon hade inte krävt myc­ket av det men gett desto mer.

 Det lät fint och upp­rik­tigt. Fram­för mig såg jag en prakt­full gam­mal dam. Säker­li­gen en omtyckt mor­mor eller far­mor som hell­re bjöd and­ra på kakor än för­vän­ta­de sig att själv bli uppas­sad. Men det var när präs­ten sa att hon ”läck­te gläd­je” som något varmt och soligt slog ut i full blom inne i mig.

Bjussa på dig själv

Att läc­ka gläd­je. Vil­ken grej!

Tänk att stän­digt pysa ut trev­lig­he­ter och gläd­je till sin omgiv­ning. Utan slu­ga bak­tan­kar eller för­vänt­ning­ar på gen­tjäns­ter. Man läc­ker helt enkelt gläd­je för att man är upp­fylld av det. För att det är sådant ens väsen är. Fyllt av kär­lek, väl­vil­ja och glädje.

Det hand­lar inte om tra­di­tio­nel­la ener­gitju­var eller ett olyck­ligt ener­gi­drä­nage som till sist kör slut på de egna kraf­ter­na. Bara en van­lig gläd­jeläc­ka som tro­ligt­vis leder till ännu fler läc­kor, och kanske kan nå en rik­tig dominoeffekt.

Jag tror att gläd­jeläc­kor­na har lät­ta­re att över­le­va i ett mer avstres­sat kli­mat. Då när vi både har tid att läc­ka gläd­je och har tid att fånga upp den när den drab­bar oss.

 Var­för inte pas­sa på nu när kraf­ten finns: Låt din gläd­je smit­ta av sig. Ströss­la med den, pre­cis som på vil­ken som­marglass som helst. Bjud på den du är och pys över lite när som helst. Det är verk­li­gen att för­stär­ka den man är — eller tro­vär­digt byg­ga sitt varu­mär­ke om du så vill.

Insikt nr 3: Lägg märke till nyansen i din ton.

Sport­jour­na­lis­ten Fri­da Nordstrand hade inför OS i Rio gjort en serie inter­vju­er med svens­ka eli­tid­rot­ta­re. Under en av des­sa myn­ta­de hon ett uttryck som för all­tid kom­mer få mig att tän­ka till en extra gång innan jag använ­der orden ”utma­na” eller ”utma­nas” igen.

Det är egent­li­gen ing­et fel på orden i sig, men jag är lite aller­gisk mot ord som det går infla­tion i. Ord som används så ofta att vi ris­ke­rar bli immu­na mot dem och där­för inte läng­re läg­ger lika stor vikt vid dem.

 Om jag ska vara upp­rik­tig har jag själv över­göds­lat många av mina tex­ter och bud­skap med upp­ma­ning­en att våga ”utma­na” och låta sig ”utma­nas”.

Uppmuntra istället för utmana

Istäl­let för att tala om Michel Tor­néus som en män­ni­ska som gär­na utma­nar både sig själv och and­ra så beskrev Fri­da Nordstrand en män­ni­ska som vil­le ”upp­munt­ra och låta sig uppmuntras”.

 Jag ryck­te till. Det låg något väl­digt behag­ligt och mjuk­gö­ran­de i den fra­sen: Att upp­munt­ra och låta sig uppmuntras.

 Det lät snäl­la­re. Mer ärligt. Och betyd­ligt lugnare.

Kravfyllt eller lustfyllt?

Det finns ett klart släkt­drag mel­lan orden ”utma­na” och ”upp­munt­ra”. Båda vill en för­änd­ringi någon rikt­ning. Båda kan age­ra katalysator.

 Men här finns ock­så en fin nyans­skill­nad. I mitt huvud låter det som att ”utma­na” stäl­ler krav medan ”upp­munt­ra” adde­rar lust. ”Utma­na” låter mer pret­to, mer kar­riär, mer eli­tis­tiskt. ”Upp­munt­ra” låter­jord­nä­ra, mer genu­int och roligt. Mer till­gäng­ligt och åtkomligt.

Slut­re­sul­ta­tet kan säkert många gång­er bli det­sam­ma. Men jag tyc­ker mig mär­ka en skill­nad i sin­nes­stäm­ning­en och i ton­lä­get. Och jag är inte helt säker på att jag hade märkt av den om det inte vore för att jag just hade gått in i tred­je semester­vec­kan då jag hör­de den. Då, när jag var mer mot­tag­lig på den låg­mäl­da frekvensen.

Att lyssna med andra öron

Om du frå­gar mig idag så före­drar jag upp­munt­ra fram­för utma­na — nu när jag fort­fa­ran­de har salt­stänk kvar i håret och stres­sen på behö­rigt avstånd. Kanske blir jag tuf­fa­re i såväl ton som atti­tyd när jag har mer bråt­tom, inte hin­ner stan­na upp lika ofta och när jag stres­sas över dead­li­nes och logis­tis­ka hinderbanor.

 Det ena ordet kanske inte mås­te vara mer rätt än det and­ra. Men att det finns en skill­nad och att den påver­kar mig men­talt, det behö­ver jag vara med­ve­ten om. I syn­ner­het om jag vill få and­ra att lyss­na och till och med göra som jag säger.

 Ordens tem­po spe­lar roll. Dess nyan­ser till­ta­lar oss på oli­ka sätt under oli­ka perioder.

Är vi stres­sa­de använ­der vi ett hår­da­re språk och till­tal. Är vi avspän­da och mer till­freds så märks ock­så det i vår ton. Under vis­sa tid­punk­ter har vi inte ens för­må­gan att upp­fat­ta allt som sägs oss.

 Det är onek­li­gen rätt intres­sant att stäl­la sig frå­gan Vad och Vem man lyss­nar till? Och i syn­ner­het När?

Insikt nr 4:  Hämta igen sig.

Den fjär­de insik­ten är upp­le­vel­sen av uttryc­ket ”att häm­ta igen sig”. Om det är något jag gjort den här som­ma­ren så är det att häm­ta igen mig.

 Jag var rätt långt bort från mig själv i bör­jan av juli. Jag hade kört på i hög has­tig­het under lite för lång peri­od. Jag var defi­ni­tivt inte på sam­ma våg­längd som övri­ga famil­je­med­lem­mar och jag hade ing­en kraft att han­te­ra de lud­di­ga och över­driv­na för­vänt­ning­ar­na på som­ma­ren som den stund på året då allt stor­sla­getoch sago­likt för­vän­tas sam­man­smäl­ta och gå i uppfyllelse.

Men när tiden fick gå lite som den vil­le, när jag inte för­sök­te for­ce­ra den, så kom jag till slut ikapp. Jag lan­da­de, vila­de och bör­ja­de kän­na igen mig.

 Nu läng­tar jag efter att bör­ja var­va upp igen. Kän­na vind­dra­get. Hop­pas bara att som­ma­rens insik­ter lyc­kas hänga med i farten. 

Tack för nu.