Hitta ditt content

Hör Gabri­el­la läsa sin krö­ni­ka eller läs den själv.

Jag kan upp­rik­tigt erkän­na att den stän­di­ga jak­ten på mäng­den likes, del­ning­ar och sprid­ning många gång­er stres­sar mig. Ver­kar mina tan­kar vet­ti­ga? Är mitt sätt att for­mu­le­ra mig till­räck­ligt medryc­kan­de? Har jag över­hu­vud­ta­get något bra att kom­ma med? Hur ska jag bemö­ta alla kom­men­ta­rer? Eller ännu vär­re; tänk om det inte kom­mer någ­ra kom­men­ta­rer alls?

De tan­kar­na har upp­ta­git sjukt myc­ket av min tid. Så myc­ket att de till och med har hind­rat mig från att berät­ta min syn på livet. Det är som att jag fort­fa­ran­de går och vär­ker fram mitt egent­li­ga innehåll.

Vem är jag? Var­för är jag här? Finns det ett behov av mig?

För du har säkert pre­cis som jag läst i någon sta­tusupp­da­te­ring att ditt leen­de är din log­ga, din per­son­lig­het ditt visit­kort och hur du får and­ra att kän­na sig när de är med dig är ditt varu­mär­ke.

Jag hål­ler natur­ligt­vis med. Det är bara den här stän­di­ga het­sen att själv tving­as både mark­nads­fö­ra sig, kom­pe­tens­ut­veck­la sig, ana­ly­se­ra sig själv, inspi­re­ra och inspi­re­ras och hänga med och dela mer och alla and­ra måsten och bor­den som snur­rar ²⁴⁄₇ som ibland tröt­tar mig något så van­sin­nigt. Ska jag göra något så ska det väl för sjut­ton vara för att jag är besjä­lad av det och tror på det? Men vad?

Så kom jag till mitt jobb en helt van­lig mån­dags­mor­gon och var – vad som enklast kan beskri­vas som – lagom inspi­re­rad. Jag var lagom nöjd med mig själv men hade sam­ti­digt den där käns­lan av att inte räc­ka till. Främst för att jag inte hade någon plan med mig själv för den dagen.

(Här mås­te jag bara få dela med mig av vad psy­ko­lo­gen Mar­tin Fors­ter sa under ett semi­na­ri­um på Bok­mäs­san härom året: ”Det är bätt­re att tyc­ka om sig själv än att inte tyc­ka om sig själv. Men det all­ra bäs­ta är att inte tän­ka så myc­ket på sig själv.” Så klokt.)

I alla fall. Jag gick in till mor­gon­mö­tet, sat­te mig vid kon­fe­rens­bor­det, la ner pen­na och anteck­nings­block, kas­ta­de en has­tig blick på de and­ra runt mig för att sedan blic­ka ner och dra en ljud­lös suck.

Och där, när mina egna tan­kar hade kört fast och för­satt mig i en slags men­tal vin­kel­volt, bad en kol­le­ga oss att lis­ta tre per­so­ner som vi ser upp till. Det tog en stund. Men snart hade jag tre namn på papp­ret. Det sista nam­net tog lite läng­re tid att vas­ka fram, men så kom jag att tän­ka på något jag nyss hade läst om den här per­so­nen. Det var något med honom som hade väckt en käns­la i mig; något jag gil­la­de – så han fick ock­så bli omnämnd.

Nu stod tre namn i mitt anteck­nings­block. Tre män­ni­skor jag beund­rar för oli­ka egen­ska­per. Och vi ombads även fun­de­ra ut var­för vi såg upp till just dem. Vad var det för spe­ci­ellt hos dem? Vil­ka käns­lor väck­te de i oss? Allt posi­tivt, allt som var starkt och fram­trä­dan­de hos dem skrev vi ner. Ing­en av oss sade någon­ting, vi skrev under tyst­nad. Men det kän­des att stäm­ning­en hade lät­tat något. Det var som en all­de­les sär­skild vär­me hade bör­jat spri­da sig i rummet.

Allt­ef­tersom vi lade ner våra pen­nor bör­ja­de vi tit­ta på varand­ra. Jag hade lät­ta­re att möta mina kol­le­gors blic­kar och kän­de mig inte alls lika otill­räck­lig längre.

Det var då hon sa det:

– Det ni pre­cis har skri­vit om någon annan, det är de sidor hos er själ­va som är sär­skilt fram­trä­dan­de. De egen­ska­per du just skri­vit ner i beund­ran, de äger ock­så du. Stor­he­ten som du beskri­ver, den är ock­så påtag­lig hos dig.

Jag höll andan. Det brän­de till i stru­pen sådär som det gör ibland innan man bör­jar grå­ta. När det går upp för en att något livsvik­tigt just har sagts.

Jag väl­kom­na­de varen­da ord hon sa. Jag lät det få slå rot i mig. Det kom så plöts­ligt och så själv­klart att jag ing­et annat kun­de än att tro på det hon sa.

Vi är var och en fyll­da av ett enormt stort och vik­tigt innehåll.

De vi är. Det vi loc­kar fram hos and­ra. Den käns­lan som föds i oss när vi ham­nar mitt inne i ett jät­te­spän­nan­de sam­tal där höj­den på tan­kar­na är oänd­lig. Sum­man av våra tan­kar och våra erfa­ren­he­ter kom­bi­ne­ra­de med våra helt uni­ka personlighetsdrag.

Du har det i dig. Lita på mag­käns­lan. Den är din kropps sam­la­de erfa­ren­het, det din kropp har känt.

Vill du leva ditt san­na con­tent? Pra­ta då om det som enga­ge­rar dig. Gör det som sti­mu­le­rar dig. Sök upp dem som utma­nar dig. Hit­ta ditt folk – de som bekräf­tar dig.

Du är oänd­ligt till­räck­lig. Oänd­ligt full med spän­nan­de innehåll.

Sprid det.