Jag är naiv. Hjälp eller hurra?

Hör Gabri­el­la läsa sin krö­ni­ka eller läs den själv.

Jag är tyd­li­gen naiv. Jo, jag har nog haft det på känn men sen är det ock­så två av varand­ra helt obe­ro­en­de vän­ner som sagt det till mig. ”Du är naiv.”

Den ene sa det i kon­tex­ten av att vara något dåligt. Tror jag. Den and­ra tyck­te det var en fan­tas­tisk egen­skap. Och själv vet jag inte rik­tigt vad jag ska tycka.

Eller för­res­ten, jag vet egent­li­gen vad jag tyc­ker om ordet. Men jag behö­ver prö­va mina tan­kar med dig. Naiv. Är det bra eller dåligt?

Naiv. Bra eller dåligt?

”Sve­ri­ge har nog varit för nai­va” sa stats­mi­nis­tern när han pra­ta­de om att Sve­ri­ge ald­rig får bli en fristad för ter­ro­ris­ter. Här är det defi­ni­tivt något dåligt.

Mitt i mina fun­de­ring­ar kring det här ordet, om vad det egent­li­gen inne­bär att vara naiv, så dök det upp en krö­ni­ka i Göte­borgs-Pos­ten. Ema­nu­el Karlsten tog upp exakt det här som jag själv bör­jat fun­de­ra på.

Och han ansåg att ordet naiv var ett av svens­kans all­ra vack­ras­te ord, ett av demo­kra­tins dyr­ba­ras­te ord. Slår du upp det i Svens­ka Aka­de­mi­ens ord­bok följs ordet av defi­ni­tio­ner­na natur­lig, okonst­lad, otvung­en, uppriktig.

Att tro på något. Trots att det ännu inte hänt.

Man får givet­vis tyc­ka oli­ka, men i mina öron låter det som ett väl­digt posi­tivt och vik­tigt ord.

Att vara naiv.

Kan det vara att våga tro på det man ännu inte sett. Att våga trots en bloc­ke­ran­de cynism. Att ge sig hän utan att på för­hand veta vart den stun­den ska ta vägen.

Låter det inte lite som typ­be­skriv­ning av en entreprenör?

Om min tes kring hur det är att vara naiv stäm­mer, så bor­de det vara en otro­ligt vik­tig egen­skap hos någon som tän­ker sat­sa fullt ut på något som ing­en annan tidi­ga­re gjort. Utan facit. Utan var­ken hängs­len eller liv­rem. Egent­li­gen utan den ble­kas­te aning om vad man ger sig in på. Fast med en väl­digt tyd­lig mål­bild och en stark käns­la av att det här: Det kom­mer spe­la roll.

Verklighets-check med superentreprenören.

Så jag tog ett snack med Per Lane­vik. Ni vet han som grun­da­de Sun Fle­et där med­lem­mar­na har sett till att ha till­gång till bil pre­cis när de behö­ver. Och då får de nyser­va­de, väl­stä­da­de bilar, som säl­lan är mer än ett och ett halvt år gam­la och där driv­me­del ingår i med­lems­pri­set. En gans­ka bra grej, låter det som.

Han bor­de ju veta, tän­ker jag. Sär­skit eftersom han ofta träf­far unga ent­re­pre­nö­rer och före­lä­ser om hur man behö­ver tän­ka för att lyc­kas med sin dröm.

Per säger: ”Hade jag vetat från bör­jan hur job­bigt det skul­le bli – med att star­ta upp Sun Fle­et – skul­le jag ald­rig gjort det. Det är ju naivt om något! Men när man väl lyc­kas då kom­mer klap­par­na på axeln om att ’vad bra att du vågade!’”.

”Jag är glad att jag gjorde det. Men jag skulle aldrig göra om det.”

Det där har man ju hört förr. Så säger hur många som helst som star­tat eget eller haft en gans­ka galen idé som man gett sig den på att genomföra.

Nai­vi­tet hand­lar om att inte veta. Det är lite som att jäm­fö­ra med ordet ’nyfi­ken’ vars ursprung kom­mer från ”att vara för-veten” som jag lär­de mig av Fred­rik Lind­ström under ännu en tågre­sa via På Spå­ret häromkvällen.

Du vet inte. Men du age­rar ändå. Du tror oför­ställt. Och kanske har du fak­tiskt en aning om hur det kan bli. Men veta exakt; det kan du inte. Inte än.

Faran med att vara för duktig på att kalkylera.

Och det här kan bli ett pro­blem, säger Per och bör­jar pra­ta om mas­ter­stu­den­ter­na på ent­re­pre­nör­pro­gram­met. De är tyd­li­gen så skick­li­ga på att beräk­na och ana­ly­se­ra ris­ker att de redan från bör­jan ser att det kom­mer sak­nas säg två­hund­ra­tu­sen någon gång mitt under pro­jek­tets gång. Så de avfär­dar idén och ger upp tan­ken redan vid ritbordet.

Jag hade ju bara sett till att ord­na fram två­hund­ra­tu­sen om de plöts­ligt sak­na­des. På så sätt kan det fak­tiskt bli ett hin­der att veta för myc­ket redan från start, säger Per.

Han näm­ner ock­så att om någon hade hej­dat honom tidigt i upp­starts­ske­det och frå­gat om hur han tän­ker sig år ett och sedan år två, då hade han gett upp. Ibland mås­te man bara ge sig ut och springa, helt enkelt.

Oblygt frispråkig och sen är allting bra?

Så okej. Vi leker med tan­ken att det är posi­tivt att vara naiv. Att det bete­en­det sät­ter igång små och sto­ra idéer, gör att man vågar ge sig hän, att man vågar frå­ga någon om hjälp, att man lite som poj­ken i Kej­sa­rens nya klä­der vågar stäl­la väl­digt upp­rik­ti­ga frå­gor till de som sit­ter högst upp.

Blir allt bara bra då?

Du hör för­mod­li­gen mitt svar på min egen fråga.

Nej. Det är inte rik­tigt så enkelt. Visst, jag vill fort­fa­ran­de tro att det är något vik­tigt och värt att vär­na att vara naiv. Men det räc­ker inte så.

Kombinera. Transformera. Dominera?

När jag och Sun­Fle­et-Per fort­sät­ter grot­ta ner oss i ämnet, så kom­mer vi fram till att nai­vi­tet är sär­skilt bra om den kom­bi­ne­ras med and­ra egen­ska­per. När ent­re­pre­nö­ren väl är igång med sitt dröm­pro­jekt mås­te nai­vi­te­ten trans­for­me­ras till något annat. Den förs­ta driv­kraf­ten mås­te över­gå till någon för ända­må­let nu ännu vik­ti­ga­re egen­skap: Tåla­mod. Affärs­sin­ne. Ana­ly­se­ran­de. Nät­ver­kan­de. Pro­jekt­led­ning. Ledar­skap. Kun­na moti­ve­ra. Kun­na finan­si­e­ra. Kun­na kom­mu­ni­ce­ra. Och för­mod­li­gen myc­ket, myc­ket mer än så.

Rymden och naiviteten.

Nai­vi­te­ten är som start­mo­to­rer­na på rymd­skep­pen. De är helt avgö­ran­de för att man ska kun­na läm­na plat­tan och lyf­ta mot höj­der­na. Men sen. Sen mås­te det fin­nas and­ra driv­me­del, and­ra styr­sy­stem som tar vid.

Du kan inte fort­sät­ta att enbart vara naiv. Det är nog DET som gre­jen. Det mås­te till en slags sta­fett. Först bör­jar den nai­va, sen tar utveck­la­ren över, pro­jekt­le­da­ren, eko­no­men och så vidare.

Som det mesta här i värl­den behövs en mång­fald av män­ni­skor. För jag tror inte det finns någon som fullt ut behärs­kar alla egen­ska­per som krävs. Vi behö­ver oli­ka. Vi mås­te få vara oli­ka. Vi mås­te fat­ta att det inte blir bäst om alla är exakt som jag. Sorry.

Lika barn leka bäst?

Här har vi ett deli­kat pro­blem. För hur ser egent­li­gen för­del­ning­en ut i sty­rel­se­rum­men? Finns där plats för en naiv män­ni­ska som vågar slänga in vil­da tan­kar och högt­fly­gan­de idéer? Någon som fak­tiskt har till upp­gift att röra om i gry­tan? Någon som får ana­ly­ti­kern att tän­ka på ett annat sätt? Någon som kan trig­ga VD’n att våga ett annat grepp?

Jag kol­la­de på nätet och hit­ta­de en kart­lägg­ning över homo­ge­ni­te­ten i svens­ka börs­bo­lags­sty­rel­ser, gjord av All­Bright och base­rad på data som insam­la­des som­ma­ren 2013. Förs­ta mening­en i hela rap­por­ten är inte direkt upp­lyf­tan­de. Jag cite­rar: ”Svens­ka börs­bo­lag har sty­rel­ser som är kopi­or av vd:n, oav­sett om de är kvin­nor eller män.”

Aj då. Inte så värst myc­ket till mång­fald här, inte. Trots att Svenskt närings­liv tagit fram Svensk kod för bolagsstyrning.

Förändringen måste börja i styrelserummen.

Jag fort­sät­ter läsa att den abso­lut van­li­gas­te utbild­nings­in­rikt­ning­en är eko­no­mi, där­ef­ter ingen­jör. Till­sam­mans fyl­ler des­sa tre fjär­de­de­lar av sty­rel­se­rum­men i svens­ka börs­bo­lag. Res­ten består av män­ni­skor med bak­grund inom huma­nio­ra, juri­dik och häl­sa-sjuk­vård. Per­so­ner med medi­cinsk bak­grund sit­ter samt­li­ga i läke­me­dels­bo­lag och medi­cinsk­tek­nis­ka företag.

Det inne­bär att börs­bo­la­gen inte föl­jer kodens krav om mång­fald och bredd vad gäl­ler kom­pe­ten­sen hos styrelseledarmöterna.

Jag kan för­stå att det vik­tigt att kän­na sig trygg i en sty­rel­se. Att man kan lita på dem runt omkring sig. Att man är över­ty­gad om att alla runt bor­det vill före­ta­gets all­ra bäs­ta och att allt som sägs och görs i rum­met job­bar för det resultatet.

Men för den skull mås­te man väl inte vara kopi­or av varandra?

Spring eller bli omsprungen.

Hotet mot ett före­tag kom­mer säl­lan från den egna bran­schen, skan­de­rar för­stå­sig­på­a­re friskt och fre­kvent. Nej, hotet kom­mer uti­från. Från tidi­ga­re okän­da aktö­rer som iden­ti­fi­e­rat nya behov, nya tren­der, nya affärsmo­del­ler. Über, AirB­nb, Spotify.

Är det verk­li­gen en så god idé att låta en sty­rel­se vara stöpt i exakt sam­ma form? Jag får inte ihop det.

Var­för har vi så sjukt svårt för att ta till­va­ra på varand­ras olikheter?

Kan det vara så att vi har lät­ta­re att tro på något som vi tror vi för­står, än att tro på något som vi vet att vi inte förstår?

Jag tar det en gång till, för jag tyc­ker det är en vik­tig insikt:

Vi har lät­ta­re att tro på något vi tror vi för­står, än att tro på något som vi vet att vi inte förstår.

Jag tror att den som är naiv inte lika ofta cen­su­re­rar sig själv. Att män­ni­skor som upp­fat­tas som nai­va har lät­ta­re att släp­pa på sitt kon­troll­be­hov och är mind­re räd­da för vad folk ska säga om dem.

Som bar­net.

Naivitet – en fråga om inställning.

Det finns en dimen­sion till av begrep­pet naiv. Och den tar ock­så Ema­nu­el Karlsten upp. Att tillå­ta käns­lor, omfam­na värl­den med kär­lek istäl­let för skepsis.

Att inte utgå från att något är säm­re sna­ra­re än bättre.

Kanske är det just det nai­vi­tet hand­lar om. Att ha en inställ­ning att vil­ja se det goda. Att vil­ja tro gott om and­ra. Att vil­ja tro att det omöj­li­ga fak­tiskt kan gå.

Så om vi bac­kar ban­det med stats­mi­nis­tern så behö­ver det inte vara så galet att vi varit nai­va och trott gott om män­ni­skor. Vi bor­de bara kom­bi­ne­rat vår nai­vi­tet med lite fler egen­ska­per: Någon som ock­så kan ifrå­ga­sät­ta; ana­ly­se­ra och som har dju­pa kun­ska­per inom – i det här fal­let – underrättelseinformation.

För naiv, det tän­ker jag fort­sät­ta vara. Och med stor stolthet.

Tack för nu.