Spelmekanismen som förändringsledare: Roligt blir nyttigt.

Hör Gabri­el­la läsa sin krö­ni­ka eller läs den själv.

Våren 1999 spen­de­ra­de jag tre måna­der i USA. En sån där once-in-a-life­ti­me tripp där man tar dagen som den kom­mer. Där man inte vet var man ska bo näs­ta vec­ka utan mås­te för­li­ta sig på att den som man för till­fäl­let bor hos kän­ner någon någon­stans som nog kan tän­ka sig ha en inne­bo­en­de under någ­ra dagar. Där man hål­ler strikt koll på dol­lar-utflö­det och ran­so­ne­rar så gott man kan för att kla­ra tre måna­der utan sär­skilt skryt­sam reskassa.

Där man har all tid i värl­den och där­för kan tras­ka Man­hat­tan upp och ner utan att ropa på taxi en endas­te gång och där man hål­ler tum­mar­na för att man ska få tag på en stan­ding row-tic­ket till en före­ställ­ning vid något av ope­ra­hu­sen vid Met­ro­po­li­tan. Där man plöts­ligt ham­nar på en skid­week­end i Lake Tahoe eller får hänga med till en rele­a­se av jag-vet-fak­tiskt-inte-rik­tigt-vad i ett beach-house i Los Ang­e­les och dric­ka drin­kar i röd plastmugg.

En av alla fan­tas­tis­ka gre­jer jag var med om hän­de nere i Palo Alto, vid Stan­ford Uni­ver­si­ty i själ­vas­te hjär­tat av Sili­con Valley.

”Ifall vi skulle behöva prata med Mars”

Under någ­ra dagar bod­de jag hos två kom­pi­sar från Sve­ri­ge som var där för att gäst­un­der­vi­sa. En kväll tog de med mig till en före­läs­ning på uni­ver­si­te­tet där en man vid namn Vin­ton Cerf skul­le pra­ta. Kul! sa jag utan att ha den ring­as­te aning om vem man­nen var. Men jag häng­de glatt med och sat­te mig på en av de hund­ra sto­lar­na som stod upp­ställ­da i källarlokalen.

Vint Cerf, som han kal­la­des, berät­ta­de om ett kom­mu­ni­ka­tions­sy­stem vars till­komst han varit högst bidra­gan­de till. Från förs­ta bör­jan var det ett mili­tärt pro­jekt. Sen kom det att hand­la om kom­mu­ni­ka­tion ute i rym­den, om jag inte miss­min­ner mig så utveck­la­de man syste­met för att kun­na tala med Mars ifall vi nu skul­le kom­ma dit någon gång. Men snart vän­de man åter blic­ken ner till jor­den och fort­sat­te kon­cen­tre­ra sig på det världs­om­spän­nan­de nät som skul­le visa sig bli till en stör­re flu­ga än man först hade anat.

Det var en av Inter­nets fäder, Mr Vin­ton Cerf som jag satt och lyss­na­de på den där kväl­len i mars 1999. Och vi kan säkert enas om att det hänt ett och annat sedan dess.

Teknik-panik!

Så myc­ket till och med att jag ofta drab­bas av lätt panik inför allt jag inte fat­tar eller häng­er med på. Pre­cis som min skräck inför att inte vara till­räck­ligt sprid-vän­lig, det vill säga att inte lyc­kas gene­re­ra en obscen mängd likes och del­ning­ar, så bör­jar jag all­tid vri­da på mig så fort jag hör talas om ny tek­nik. För då är det uppen­bar­li­gen någon ny tjänst, pro­dukt eller app jag mis­sat och som jag ald­rig för mitt liv hade kun­nat klu­ra ut att jag var i skri­an­de behov av.

För vem vill väl ankla­gas för att vara en late adop­ter? I syn­ner­het om man syss­lar med mark­nads­fö­ring och kom­mu­ni­ka­tion och har vux­it upp med mant­rat ”det gäl­ler att hänga med i allt som hän­der”. Fast egent­li­gen har jag ännu mer panik över att jag fak­tiskt inte har nån panik över att jag all­tid mås­te hänga med i allt. Om du är med på vad jag menar.

Jag är allt­så redan så pas­sé att jag inte ens har vett att hänga på låset till alla pre­miä­rer av new stuff. ”Hänga på låset” för­res­ten – hur många under 20 fat­tar ens vad jag menar?

Det räc­ker med att gå på en trend­fö­re­läs­ning med Göran Adlén och höra om allt nytt som tyd­li­gen dykt upp för att inse hur efter jag är.

Vad kommer först: Tekniken eller behovet av den?

Men vem orkar bry sig? Det är ju lik­som inte för­rän någon kan bevi­sa ett hög­re syf­te med allt nytt som jag på rik­tigt går igång.

Ny tek­nik blir inte vik­tig för mig för­rän den på rik­tigt kan till­fö­ra något.

Jag och min man Mat­hi­as bru­kar age­ra boll­plank åt varand­ra. Det är all­tid bra att ha en upp­rik­tig men väl­me­nan­de kri­ti­ker i sin när­het som man kan lita på och tes­ta nya tan­kar ihop med. Så när Mat­hi­as härom vec­kan fick frå­gan om att hål­la ett TEDx Talk här i Göte­borg, så blev jag snabbt själv invol­ve­rad i för­be­re­del­ser­na. Till­sam­mans värk­te vi fram ett utkast med temat ”spel­me­ka­nis­mer i förändringsprocessen”.

Jobbar vi inte alla med förändring?

För det är där i för­änd­rings­land som vi båda, uti­från oli­ka per­spek­tiv och yrkes­rol­ler, har befun­nit oss den senas­te tiden. Mat­hi­as som för­änd­rings­le­da­re, jag som kom­mu­ni­ka­tör och mark­nads­fö­ra­re. Hans jobb är att få män­ni­skor att för­änd­ra sina arbets­pro­ces­ser, för­enk­la, för­bätt­ra orga­ni­sa­tio­ner och arbets­sätt. Mitt jobb är att ska­pa till­räck­lig nyfi­ken­het för att vil­ja prö­va en ny pro­dukt eller bestäl­la en ny tjänst.

All­ra ytterst hand­lar det om att trig­ga igång en för­änd­ring på ett eller annat sätt.

Lat men ganska smart

Vi är som vi är vi män­ni­skor. Det är först när vi inser att vi har något att vin­na på att för­änd­ra oss själ­va eller vårt bete­en­de, som vi gör det. Vi kan fat­ta rent logiskt att det är smart att änd­ra på en viss vana, men om vi inte ock­så kän­ner att det kom­mer bli bätt­re för oss själ­va, ja då är vi för lata eller för bekvä­ma för att göra något åt det.

Tit­tar vi på skriv­bor­det så lig­ger allt fram­för oss: Här finns fan­tas­tiskt många tek­nis­ka möj­lig­he­ter. Så många till­fäl­len att kom­mu­ni­ce­ra, onli­ne, off­li­ne, day­ti­me, night­ti­me. Så många oli­ka enhe­ter i alla slags stor­le­kar. Och för var­je dag väx­er anta­let tjäns­ter, appar och sätt att använ­da des­sa verk­tyg på.

Varför ska jag ändra på mig?

Men om jag inte grep­par var­för jag ska använ­da allt det­ta spe­lar det ändå ing­en roll. Då blir det bara ett stort virr­varr fram­för mig. Ett ode­fi­ni­er­bart töc­ken som sna­ra­re stres­sar än upp­munt­rar. Det är först när vi kan kopp­la sam­man all ny tek­nik med ett uppen­bart behov som det bör­jar bli spän­nan­de. När vi kan se att det finns skäl att bör­ja använ­da en viss tjänst eller inför­skaf­fa en sär­skild teknikenhet.

För­kla­ra för mig var­för och fram­förallt: Få mig att på rik­tigt för­stå nyt­tan med det. Var­för ska jag för­änd­ras? Var­för mås­te jag för­änd­ra mitt bete­en­de? Vad är poängen?

Jag kan över­vä­ga att änd­ra på mig om det blir bätt­re för mig. Om det är roligt. Om jag kanske kan bli smar­ta­re. Kanske kan nå läng­re. Få ny kraft, bli inspi­re­rad och må bätt­re. Då kan jag tän­ka mig det och då vill jag för­mod­li­gen ock­så ha ännu mer av det.

Roligt inspirerar

Alla vill vi kän­na oss bra. Kän­na oss stol­ta över våra bedrif­ter och upp­le­va att vi utveck­las. Pre­cis som bar­net. Bar­net gör bara det som är kul. Allt mås­te inte från bör­jan vara kul, men allt mås­te göras på ett roligt och enga­ge­ran­de sätt.

Som vux­na vill vi ock­så kun­na för­hål­la oss till för­änd­rings­pro­ces­sen. ”Var befin­ner jag mig på ska­lan?” ”Hur kan jag bli bätt­re, på vil­ket sätt och vad krävs av mig?” ”Vad ska jag foku­se­ra på?” ”När är jag klar och hur ska jag dis­po­ne­ra min tid och min kraft får att nå mitt mål?”

Och efteråt vill jag kän­na att det har lett till något bra. Få bekräf­tel­se på att jag fak­tiskt tagit mig från A till B och att det varit värt all ansträngning.

Det finns ett begrepp för det­ta. Ett över­gri­pan­de tema för sät­tet på vil­ket den här för­änd­ring­en har skett. Och det var det­ta som Mat­hi­as TED Talk-före­drag skul­le hand­la om: Hur ny tek­nik och nya verk­tyg på ett posi­tivt sätt kan sti­mu­le­ra för­änd­ring och få oss män­ni­skor att på rik­tigt vil­ja änd­ra ett bete­en­de eller ett nulä­ge om vi använ­der oss av våra inne­bo­en­de spelmekanismer.

Använd spelmekanismens drivkrafter

Föl­jan­de sam­man­fatt­ning av vad begrep­pet spel­me­ka­nis­mer inne­bär kanske kan få det att klarna.

• Du använ­der din nyfi­ken­het, att vil­ja utfors­ka något nytt.
• Du trä­nar din uthål­lig­het att inte ge upp eftersom du bara mås­te kla­ra den­na svå­rig­hets­ni­vå för att se vad näs­ta har att erbjuda.
• Din själv­käns­la stärks genom alla utmär­kel­se, pri­ser, poäng och ibland nya liv du får genom att du uppnår tyd­li­ga mål.
• Genom att få ome­del­bar och åter­kom­man­de feed­back på det du gör under själ­va för­änd­rings­pro­ces­sen trig­gas du att fort­sät­ta. Du får inte bara ett facit efteråt.
• Du kan göra det på egen hand eller till­sam­mans med and­ra och där­med dela upplevelsen.
• Du pro­gres­sions­mäts – nej, det låter inte vida­re trev­ligt – men det är defi­ni­tivt något bra att hela tiden kun­na stäm­ma av hur du kla­rar av en upp­gift och sam­ti­digt kun­na se hur långt du har kvar innan du är fär­dig. Det är såda­na kla­ra besked som själv­för­tro­en­det stärks av.

Spel på lika villkor

Och gre­jen är att det fun­kar. Det fun­kar all­de­les för­träff­ligt när vi använ­der oss av våra inne­bo­en­de spel­me­ka­nis­mer i syf­te att dri­va för­änd­ring och utveck­ling. För sto­ra såväl som för små. Obe­ro­en­de kun­skaps­ni­vå, sta­tus eller ord­ning i närings­ked­jan. Spe­let sker på för­vå­nans­värt lika vill­kor och väl­kom­nas av alla.

Ett exem­pel­om­rå­de där ny tek­nik och befint­li­ga behov kan gif­ta ihop sig är inom stro­ke-reha­bi­li­te­ring. Här har man kun­nat utveck­la ett rörel­se­spel för pati­en­ter som efter en stro­ke arbe­tar hårt med reha­bi­li­te­ring för att kom­ma till­ba­ka till ett nor­malt liv. Med hjälp av en Kinect-sen­sor får man utfö­ra de rörel­ser som man i van­li­ga fall får göra på sina regel­bund­na träf­far med sin sjukgymnast.

Stroke-rehabilitering via datorn

Istäl­let får pati­en­ten stäl­la sig fram­för en skärm där­hem­ma som är kopp­lad till en dator och en Kinect-sen­sor. När pati­en­ten rör sig, rör sig ock­så figu­ren på skär­men på exakt sam­ma sätt. Här kan upp­gif­ten vara att böja sig ner och ploc­ka blom­mor på en vir­tu­ell äng eller sträc­ka sig upp och ploc­ka äpp­len från ett träd. Eller var­för inte sit­ta ner på sin köks­stol och ro.

Du mär­ker genast om du lyc­kas eller ej. Du ser att du mås­te sträc­ka dig en liten, liten bit till för att nå upp – och det blir extremt tyd­ligt för dig när du har lyc­kats. Fokus är glas­klart och belö­ning­en blir gläd­jen av att ha nått dit man skul­le. Jag har ett väl­digt tyd­ligt mål och jag kan med lätt­het föl­ja mina egna framsteg.

Här är det inte någon som säger åt mig att lyf­ta han­den en liten bit till, lite till, såja! uti­från en – enligt mitt syn­sätt – god­tyck­lig ska­la. Här ser jag själv hur långt jag når och vad som krävs av mig. Den insik­ten och den trig­gern hjäl­per mig framåt.

Sjuk­gym­nas­ten kan föl­ja allt via länk och ge feed­back på det han eller hon ser i real­tid. Och sjuk­gym­nas­ten kan ock­så gå in och i efter­hand föl­ja dagens träningspass.

Stro­ke-spe­let hål­ler som bäst på att tes­tas på Dan­de­ryds sjuk­hus och har hit­tills fått väl­digt fin respons från alla brukare.

Kul nytta: Världens bästa drivkraft

Och så här fort­sät­ter det. Det görs peda­go­gis­ka spel för barn där de lär sig räk­na genom att själ­va stå i en vir­tu­ell affär. Allt­ef­tersom höjs svå­rig­hets­gra­den. Men det är kul och moti­ve­ra­de. Kul och moti­ve­ra­de. Tänk om livet kun­de få fort­sät­ta vara kul och moti­ve­ran­de. Vil­ka drivkrafter!

Ska vi lyc­kas för­änd­ra värl­den så behövs star­ka driv­kraf­ter. Vi behö­ver hit­ta och iden­ti­fi­e­ra det där som kic­kar igång män­ni­skor, som får oss att se vin­ning­en i att våga förändring.

För vi har alla chan­ser i värl­den. Så myc­ket för­fi­nad tek­nik. Så många upp­fin­nings­ri­ka män­ni­skor. Så sto­ra behov.

Men. Nya upp­fin­ning­ar och ny tek­nik blir inte vik­tig för­rän det på rik­tigt kan till­fö­ra något.

Drömmar kräver mod – eller en tom plånbok

Den där resan till USA för övrigt gjor­des när jag inte hade något att för­lo­ra, när mitt liv inte var så ’fast’. När jag hade tagit tjänst­le­digt – utan stör­re över­ty­gel­se om att jag någon­sin skul­le åter­vän­da – och när jag bara hade mig själv att ta hän­syn till , allt­så sing­el. När jag sak­na­de något stör­re kapi­tal och inte hade bör­jat bli allt­för bekväm. Då, när hela värl­den låg lika öppen som som­mar­lo­vets alla dagar när man är åtta år och sjung­er sista ver­sen på Idas som­mar­vi­sa på skolavslutningen.

Åh vad jag kan dröm­ma mig till­ba­ka till den fri­he­ten. Den dyr­ba­ra fri­he­ten. Utan lån och amor­te­ring­ar. Utan måsten och skyl­dig­he­ter. Utan krav på en viss lev­nads­stan­dard eller levnadssätt.

Allt är fortfarande möjligt

Men en sak har jag lärt mig. Om jag hål­ler ögon och öron öpp­na för värl­den runt omkring och om jag vågar säga ja till den dans som livet fak­tiskt emel­lanåt bju­der upp till; ja, då kan jag få vara med om de mest fan­tas­tis­ka äventyr.

Så näs­ta gång det dyker upp något som kitt­lar dina sin­nen, ta chan­sen. Är det något som väc­ker din nyfi­ken­het, häng på. Får du möj­lig­het att utma­na dig själv, gör det. Kan du lära dig något nytt på resan, var tack­sam. Om du dess­utom nju­ter av stun­den och har kul, då är det bara att gratulera.

Då har du ham­nat i ditt momen­tum, din chans att för­änd­ras och för­änd­ra. För uppen­bar­li­gen har något trig­gat igång dina spel­me­ka­nis­mer. De som gör dig redo att kas­ta loss och möta nya även­tyr. De som får dig att våga och tro och som fyl­ler hela dig med ny kraft och friskt mod.

Ha en rik­tigt fin som­mar med många spän­nan­de även­tyr så hop­pas jag vi hörs till hös­ten igen.

Tack för nu.