Testa någon annans perspektiv

Hör Gabri­el­la läsa sin krö­ni­ka eller läs den själv.

För en tid sen hade jag ett upp­drag där jag skul­le för­med­la ett före­tags stånd­punkt. (Det här kanske låter väl­digt svä­van­de, men vi kan låta det vara så.)

I mina öron lät deras beskriv­ning av sig själ­va som ett före­tag som gär­na tog ledar­rol­len i sin bransch.

”Då skri­ver jag att ni är modi­ga”, sa jag glatt.

”Abso­lut inte”, löd det snab­ba sva­ret. ”Det ska vi verk­li­gen inte säga.”

Jag trod­de män­ni­skan drev med mig.

”Om vi påstår oss vara modi­ga inne­bär det att vi är vil­li­ga att ta ris­ker. Och det låter inte bra.”

När något självklart blir till raka motsatsen

Jag gapa­de och för­sök­te ta in vad jag just hade hört. Inte modi­ga? Är det möj­ligt att de inte vil­le upp­fat­tas som modiga?

”Nej, vi ska inte ta ris­ker. Eller åtminsto­ne inte använ­da oss av det i kommunikationen.”

Jag hade väl­digt svårt att tack­la det­ta. För mig är modig en vik­tig egen­skap. Något som är helt avgö­ran­de för att man ska kun­na ta sig vida­re, kanske till och med på ett annat sätt än man tidi­ga­re gjort.

Jag respek­te­ra­de vis­ser­li­gen före­ta­gets öns­kan men fort­sat­te grubb­la på detta.

Den livsviktiga kontexten

Per­son­li­gen tyc­ker jag det är oer­hört vik­tigt att kun­na vara modig. Men jag har ock­så för­stått att det i vis­sa lägen inte är den egen­skap som bör lyf­tas. Och det har ute­slu­tan­de att göra med vil­ken kon­text man befin­ner sig i.

Just det. Kon­tex­ten. Tänk så fruk­tans­värt fel det kan bli om vi inte tar hän­syn till kon­tex­ten. Eller så blir det helt galet roligt. En grov giss­ning är att 95% av alla humornum­mer byg­ger på en hän­del­se som utspe­lar sig i en ovän­tad kontext.

Äggparty? För att någon har korsfästs?

Ta till exem­pel Johan Glans magiskt roli­ga ståupp-num­mer om påsken och den helt van­sin­ni­ga idén om att mani­fe­ste­ra en av värl­dens störs­ta reli­gi­o­ners främs­ta hög­ti­der med en fas­ligt mas­sa ägg. Och harar. Och kär­ring­ar med kvast.

Eller Johan Rhe­borgs alter ego Mor­rans genom­äck­li­ga spa­bad i ett sun­kigt gam­malt akva­ri­um. Helt fel stäl­le för en avstres­san­de och häl­so­sam upplevelse.

Och så vidare.

Se hela bilden

Tänk så lätt en mening eller ett utta­lan­de ryckt ur sitt sam­man­hang kan ge en helt annan vin­kel eller upp­fatt­ning. Blan­dar vi dess­utom det här med våra egna för­ut­fat­ta­de mening­ar kan en dis­kus­sion få oana­de kon­se­kven­ser om man inte ser till hela bil­den och tar in samt­li­ga fak­ta och åsikter.

Vi ser ju som sagt inte värl­den som den är. Vi ser den som vi är.

Ju fler desto bättre

Och det är bara en av anled­ning­ar­na till att man på en reklam­by­rå till exem­pel, behö­ver vara fler om kom­mu­ni­ka­tions­kon­cep­tet. Det behövs fle­ra grans­kan­de ögon för att säker­stäl­la att inte utkas­tet bara blir en speg­ling av min egen uppfattning.
Så själv­klart är det bra med många koc­kar. Ju fler ögon och öron desto bättre.

Men det är ock­så bra att ibland vän­da och vri­da på de egna per­spek­ti­ven. De där för­ut­fat­ta­de mening­ar­na har en ten­dens att lite för ofta spe­la oss ett rätt så medi­o­kert spratt.

Vem är du i mötesrummet?

Då syf­tar jag på alla des­sa rol­ler vi spe­lar eller tar oss an i mötes­rum­men eller i vänkretsen.

”Han är en väl­digt liv­lig debattör.”
”Hon ska ju all­tid in och rota i detaljer.”
”Du ser tyd­li­gen inga hin­der överhuvudtaget?”
”Nu är du väl­digt skeptisk.”
”Du säger ju inget.”
”Hon har jämt så gal­na idéer.”
”Han är naiv.”
”Du vill bara bestämma.”
”Du tän­ker bara på faktureringen.”
”Du tror ju det värs­ta om alla hela tiden.”
”Nu är du totalt orealistisk.”

Måste vi vara på ett visst sätt?

Ett möte med alla des­sa rol­ler och egen­ska­per mås­te ju vara ett bra möte, tän­ker jag. Mix­en är vik­tig. Mång­fal­den behövs.
För en per­sons stånd­punkt är inte vik­ti­ga­re för slut­re­sul­ta­tet än någon annans.

Här har jag gått bet många gång­er. Fram­för allt är det här som jag har ned­vär­de­rat mig själv. För att jag inte varit på ett visst sätt.

Alla roller behöver tillsättas

Tidi­ga­re kun­de jag klan­ka ner på mig själv för att jag inte var till­räck­ligt dri­van­de i dis­kus­sio­nen, utan mest bara sut­tit och lyss­nat för att istäl­let för­sö­ka ska­pa mig en bild av vil­ka åsik­ter som egent­li­gen ryms runt bordet.

Men med åren har jag fat­tat: Det är ju en bra egen­skap. Eller rät­ta­re sagt, det är ock­så en vik­tig roll att fyl­la runt diskussionsbordet.

Vi mås­te vara på oli­ka sätt. Vi mås­te lyf­ta oli­ka saker. Vi mås­te ha fle­ra infallsvinklar.

Att skilja på sak och person

Felet vi allt­för ofta gör är att miss­ta en per­sons roll i bland annat mötes­si­tu­a­tio­nen för deras enda per­son­lig­het eller egen­skap. I en välsmord grupp kan med­lem­mar­na till­fäl­ligt fyl­la de rol­ler som för när­va­ran­de är vakanser.

Så när jag varit tyst under ett möte så kanske det är för att någ­ra and­ra har dri­vit på i en viss frå­ga och att jag istäl­let har behövt betrak­ta lite på avstånd hur de oli­ka åsik­ter­na tas emot för att sedan kun­na berät­ta för de and­ra vad jag upp­le­ver har sagts. Pre­cis som det har sut­tit duk­ti­ga pro­jekt­le­da­re i sam­ma rum som sett hur man skul­le kun­na orga­ni­se­ra det fort­sat­ta arbe­tet, skep­ti­ker som klokt prö­vat alla fram­lag­da teo­ri­er, spe­ci­a­lis­ter som hit­tat lös­ning­ar på de deli­ka­ta problemen.

”Varför?” En mycket mer intressant fråga än ”Vem?”

Är det då rätt tänkt att rang­ord­na des­sa rol­ler? Kan verk­li­gen någon roll vara vik­ti­ga­re än någon annan sett till vad som ska uppnås?

Jag är inte nöd­vän­digt­vis den roll jag tar på mig. För mig har den insik­ten varit väl­digt befriande.

Där­för är jag så hän­gi­ven att söka sva­ret på ”var­för”. Var­för vi som före­tag finns. Var­för vi vill utveck­la och utveck­las. Var­för vi ska genom­fö­ra ett visst pro­jekt. Var­för vi drivs av det vi drivs av.

Kom överens om er kontext

Bero­en­de på vad vårt var­för lan­dar i kan vi runt bor­det for­mu­le­ra en tyd­lig och gemen­sam mål­bild. För om vi inte ens kan enas om vad det är vi till­sam­mans ska uträt­ta, då kom­mer fort­sätt­ning­en bli svår.

Vi mås­te sät­ta vårt var­för i rätt kon­text. Tol­ka vårt var­för. Bena ut vad håll­bar­het bety­der för just oss. (Jag tyc­ker fort­fa­ran­de att det är ett bra exem­pel på ett hög­ak­tu­ellt ord som alla talar om unge­fär lika slar­vigt som orden ser­vice och kva­li­tet. Det vill säga, utan att ge sin egen uni­ka tolk­ning av vad det ordet bety­der för just oss.)

Så okej. Vi säger att vi nu bestämt oss för vart vi ska. Vi har för­stått i vil­ken kon­text vi behö­ver befin­na oss i. Hur ska vi då få alla inom orga­ni­sa­tio­nen att kom­ma dit? Eller åtminsto­ne röra sig åt sam­ma håll?

De olikfärgade hattarnas lek

Edward de Bono, en brit­tisk läka­re som gjort sig känd främst för sina tan­kar om kre­a­ti­vi­tet och late­ralt tän­kan­de, kon­stru­e­ra­de på 1980-talet en lek med hattar.

I boken ”Six thin­king hats” lik­nar han leken med de oli­ka hat­tar­na vid en kraft­full mag­net som hjäl­per mötes­del­ta­gar­na att tän­ka i sam­ma riktning.

Färgernas betydelse

Den vita hat­ten står för fak­ta och neu­tral infor­ma­tion. Vad vet vi?
Den grö­na hat­ten står för kre­a­ti­vi­tet, inno­va­tio­ner, idéer och lös­ning­ar. Vad skul­le vi kun­na göra? (Här är det ock­så tillå­tet att pro­vo­ce­ra för det hög­re syf­tets skull.)
Med den röda hat­ten på huvu­det tillåts käns­lor och intui­tion ta över­han­den. Hur kän­ner vi inför detta?

Svart hatt pekar på svag­he­ter­na och iden­ti­fi­e­rar hot. Vad finns det för faror?
Den gula hat­ten lyser av posi­ti­vism. Här pra­tar man om att byg­ga vär­den och för­de­lar. Vad är bra med detta?

Den blåa hat­ten sym­bo­li­se­rar kon­troll och får ofta orga­ni­se­ra själ­va använ­dan­det av hat­tar­na och kan objek­tivt sam­man­fat­ta det man sena­re kom­mer fram till.

Tänk på ett sätt i taget

När mötes­del­ta­gar­na sät­ter på sig en viss hatt får de bara kom­ma med syn­punk­ter som tjä­nar just den­na hatts syf­te. Om den gula hat­ten är på får man bara tän­ka posi­tivt och glatt. Ing­en tillåts så myc­ket som att andas en kri­tisk tan­ke eller vad som är möj­ligt rent admi­nist­ra­tivt eller organisatoriskt.

När alla ombeds ta på den röda hat­ten, då är det käns­lor som ska fram – ing­et annat.

Unge­fär så.

Struktur, utmaning, mångfald och avpersonifiering

Mitt syf­te är egent­li­gen inte att in i mins­ta detalj för­kla­ra hur meto­den går till. Men jag gil­lar idén med hat­tar­na. Av fle­ra anledningar.

• Dels for­mar tan­ke­le­ken en struk­tur där man rutar in alla tänk­ba­ra infalls­vinklar i ett pro­blem eller pro­jekt. Jag inbil­lar mig att man på så sätt har tänkt ige­nom alla möj­li­ga sce­na­ri­er. Lite som en SWOT-ana­lys fast med ännu fler ingredienser.
• Dels tving­as alla del­ta­ga­re utma­na sig själ­va när alla mås­te tän­ka till uti­från sex oli­ka tan­ke­vinklar. Det är givet­vis en rejäl utma­ning för en fak­taäls­kan­de män­ni­ska som inte är van att tän­ka utan­för box­en. Och säkert är det svårt för en kre­a­tiv män­ni­ska att bara se till alla tänk­ba­ra hot och vara extremt var­sam och för­sik­tig i sin syn på projektet.

Men det­ta i sin tur ger alla möj­lig­het att växa och se nya sidor hos sig själ­va – och varand­ra. Dub­bel­tum­me på den, säger jag.

• Dels for­mar man en beri­kan­de mång­fald. Ing­en blir vik­ti­ga­re än någon annan. Kon­cent­ra­tio­nen stärks. Fokus är hela tiden på målet. Mode­ra­torn kan enkelt upp­ma­na allt­för fri­tän­kan­de del­ta­ga­re att min­nas vil­ken hatt man för stun­den har på sig ifall dis­kus­sio­ner­na bör­jar urar­ta. Det blir bra mötesdisciplin.
• Dels blir allas oli­ka åsik­ter betyd­ligt mind­re lad­da­de. När jag upp­ma­nas att sät­ta på mig en viss hatt kan ju inte någon annan beskyl­la mig för att vara på ett visst sätt. Det var ju min upp­gift och skyldighet!

Sikta inte på att vinna mötet. Sikta på att nå målet.

Här tror jag den all­ra störs­ta vins­ten lig­ger. Jag är inte nöd­vän­digt­vis den roll jag tar på mig.

Det jag säger i en viss frå­ga behö­ver inte ha med min pri­va­ta åsikt att göra. Utan det är något jag säger, frå­gar eller före­slår för att vi till­sam­mans ska kun­na nå vårt mål.

Avper­so­ni­fi­e­rar man rol­ler­na i ett möte så blir det ock­så helt ovik­tigt att undan­hål­la avgö­ran­de infor­ma­tion eller hål­la inne på idéer för att själv kun­na fram­stå som så myc­ket bätt­re. Det hand­lar inte om att vin­na mötet. Det hand­lar om att kom­ma fram till målet.

Vi är så mycket mer än vi – och andra – kanske tror

Jag väg­rar tro att vi män­ni­skor bara kan ha en egen­skap eller en angrepps­vin­kel. Tror vi så om oss själ­va eller någon annan så får vi nog för­sö­ka loc­ka fram fler sidor hos varandra.

Så släpp tan­ken på hur du själv upp­fat­tas om du säger si eller så. Prö­va oli­ka åsik­ter för att se hur de lan­dar och om de kan ta idéer­na vida­re genom någon annan. Håll stän­digt ögo­nen på målet och gör det du kan för att ni alla ska kun­na ta er dit.

Lämna det begränsande jaget utanför mötesrummet

Och när du ändå är i far­ten: Släpp pre­stigen. Även om inte alla gör det. Du kom­mer må så myc­ket bätt­re och få så myc­ket mer gjort.

Gör det inte så per­son­ligt. Och fram­för allt. Ta det inte per­son­ligt ifall dina frå­gor och idéer angrips.

Jag vet. Det är så myc­ket lät­ta­re att säga till någon annan. Men saken är den att jag säger det lika myc­ket till mig själv.

Res tillsammans

Bli med­ve­ten om kon­tex­ten. Sätt in allt i sitt rät­ta sam­man­hang. Lyss­na in vad and­ra har att till­fö­ra, tro att det du själv tän­ker spe­lar roll och omvär­de­ra allt som sägs uti­från det gemen­sam­ma målet.

Det är där­för det blir så svårt på egen hand. Kon­tex­ten krä­ver näm­li­gen alla våra oli­ka infalls­vinklar, alla våra oli­ka per­son­lig­he­ter för att vi till­sam­mans ska kun­na for­ma en hel­het och se den sto­ra bil­den. Och det är det som är det fina i all kråksång.

Tack för nu.