Millennials – bugg eller godis?

Minns ni mil­len­nie­bug­gen? Den skul­le stan­na his­sar och döda elektro­nisk kom­mu­ni­ka­tion. Kärn­va­pen skul­le avfy­ras av sig själ­va, reak­to­rer löpa amok och börser kollapsa.

Man var­na­de för att över­gång­en från år 99 till år 00 skul­le bli pro­ble­ma­tisk för många system och kom­po­nen­ter. Men hur pro­ble­ma­tisk? Sto­ra insat­ser gjor­des under slu­tet av 90-talet och omfat­tan­de kon­se­kven­ser uteblev.

Jag säger inte att det bara var skräm­sel­pro­pa­gan­da. Mil­len­nie­bug­gen, Y2K-pro­ble­met, var något så var­dag­ligt grått som både och. Både ett fak­tiskt pro­blem med rik­ti­ga lös­ning­ar och en pro­jek­tions­y­ta och skoj­ar­bac­ke för oppor­tu­nis­ter och självut­nämn­da exper­ter. Låt oss enkelt kon­sta­te­ra att i den upp­haus­sa­de stäm­ning och oro som råd­de var det inte så svårt att säl­ja IT-konsulttjänster.

Den knepiga generation y

Hur mysigt det än är att grot­ta ner sig i 90-talet för oss som har min­nen från den tiden, låt oss hop­pa fram till nutid. Det finns myc­ket som talar för att vi ska­pat en ny bugg: mil­len­ni­al­bug­gen.

Mil­len­ni­als (eller gene­ra­tion y eller ”why” som vis­sa kal­lar dem) är ett huvud­bry. Hur ska man säl­ja till dem? Hur ska man job­ba med dem? Leda dem? Bli ledd av dem? De fram­står i rap­por­ter som helt väsens­skil­da från oss and­ra. De är nar­ci­sis­tis­ka. Lata. Sam­ti­digt söker de en hög­re mening med allt. Vill räd­da värl­den. Job­bar bra i team. Är den förs­ta gene­ra­tio­nen sedan kri­get som väx­er upp under säm­re eko­no­mis­ka för­hål­lan­den och med läg­re för­vän­tad livs­längd. De har det digi­ta­la i sitt DNA men kom­mu­ni­ce­rar bara med varand­ra en-till-en och duc­kar mass­me­dia. Hop­par mel­lan jobb i jakt på hög­re lön och sti­mu­lans. Vär­de­sät­ter inte peng­ar. Är bortskämda.

Det häng­er inte rik­tigt sam­man. En snabb metastu­die över påstå­en­den om mil­len­ni­als ger vid han­den att de åtminsto­ne är lika tidi­ga­re gene­ra­tio­ner i det att de är kom­plexa och heterogena.

Är de speciella eller bara unga?

Kan det vara så att myc­ket av det alar­mis­tis­ka som skrivs om mil­len­ni­als byg­ger på illu­so­ris­ka sam­band? Att de inte pen­sions­spa­rar i sam­ma utsträck­ning som 50- och 60-talis­ter­na kanske sna­ra­re för­kla­ras av hur långt de har till pen­sion än till­tron till fram­tid och spar­sam­het som dygd?

It’s not that peop­le born after 1980 are nar­cis­sists, it’s that young peop­le are nar­cis­sists, and they get over them­sel­ves as they get older.

Els­beth Reeve

Hur myc­ket av den för­stå­el­se vi blir mata­de med om mil­len­ni­als som är ett illu­so­riskt sam­band får vi kanske mer klar­het i när näs­ta gene­ra­tion trä­der fram, gene­ra­tion z. Är det något vi vet om mil­len­ni­als är ju att det är den gene­ra­tion vi hun­nit föl­ja kor­tast tid. Och stu­di­er med för­änd­ring­ar över tid säger ofta mer än punktprov.

Innan någon blir allt­för pro­vo­ce­rad. Ja, det vi kal­lar mil­len­ni­als är en gene­ra­tion. Ja, de fles­ta av dem har växt upp med inter­net och den för­änd­ra­de världs­syn som kom­mer av den tid de väx­te upp. På det sät­tet är de unika.

Millennials är inte en enhetlig målgrupp

Men på vil­ket grund­läg­gan­de sätt skil­jer det sig från and­ra gene­ra­tio­ner som är barn av sin tid? Att unga gör pri­o­ri­te­ring­ar annorlun­da än äld­re är inte nytt. Att unga är mer nar­cis­sis­tis­ka än äld­re är inte hel­ler nytt. En gene­ra­tion som kal­las den nar­cis­sis­tis­ka gene­ra­tio­nen ska vara bra nar­cis­sis­tisk för att inte skil­ja sig från tidi­ga­re gene­ra­tio­ners jag-cen­tre­ring. Är det något vi vet om gene­ra­tio­ner och ålder är det näm­li­gen att de så att säga går över. Man blir äldre.

Mil­len­ni­als är ett ålders­spann, en gene­ra­tion. Att tro att de rea­ge­rar enhet­ligt på mark­nads­fö­ring, anställ­nings­vill­kor eller delar livs­mål med varand­ra är rent önsketänkande.

Fakta eller myt?

Många av de upp­fatt­ning­ar som slent­ri­an­mäs­sigt sprids om mil­len­ni­als visar sig dess­utom gå att fal­si­fi­e­ra. Myc­ket bra har skri­vits om des­sa upp­fatt­ning­ar senas­te året. Till exem­pel Joel Windel/​Brandwatchs (spons­ra­de) inlägg på Soci­al media week: Mil­len­ni­als and Mar­ke­ting: Why Brands are Get­ting it So, So Wrong som lyf­ter de marknadsförings­mässiga pro­ble­men med att se gene­ra­tio­nen som en enhet.

En annan läsvärd arti­kel är Bru­ce Pfaus What do mil­len­ni­als real­ly want at work? där han bland annat kon­sta­te­rar att upp­ta­gen­he­ten med kon­struk­tio­nen mil­len­ni­als har fött en helt ny indu­stri av kon­sult­verk­sam­het. Hund­ra­tals före­tag och före­drags­hål­la­re sik­tar på en del av ”mil­len­ni­als är annorlunda”-kakan, menar han. En väx­an­de kaka på det smör­gås­bord som är HR-con­sul­ting (150 mil­jar­der dol­lar om året i USA enligt artikeln).

IBM Insti­tu­te for Busi­ness Value pub­li­ce­ra­de för­ra året rap­por­ten Myt­hs, exag­ge­ra­tions and uncom­for­tab­le trut­hs – The real sto­ry behind Mil­len­ni­als in the work­pla­ce där man under­sö­ker och slår hål på fem myter. Jag tänk­te sam­man­fat­ta tre av dem.

I rap­por­ten utgår man från tre generationer:

• Mil­len­ni­als: 21–34 år
• Gene­ra­tion X: 35–49 år
• Baby boo­mers: 50–60 år

Myt 1. Karriärmål och förväntningar skiljer sig mellan millennials och andra generationer

På frå­gor om man vill vara anställd eller dri­va eget, om infly­tan­de är vik­tigt, mil­jöpå­ver­kan, ledar­skap och moti­va­tion med fle­ra skil­jer sig de under­sök­ta gene­ra­tio­ner­na inte nämn­värt åt. Och fram­för allt inte på något sys­te­ma­tiskt sätt. På det sto­ra hela, kon­sta­te­rar man, har de lik­nan­de prioriteringar.

Myt 2. Millennials vill ha ständig uppmuntran och ett berömmande ledarskap

När repre­sen­tan­ter för de tre gene­ra­tio­ner­na får lis­ta önsk­vär­da kva­li­te­ter hos leda­re före­drar mil­len­ni­als en ledar­stil som präglas av etik och genom­syn­lig­het. Infly­tan­de och beröm ran­kas läg­re av mil­len­ni­als än av gene­ra­tion x, och den grupp som ver­kar mest mån om att få bekräf­tel­se och med­håll är baby boo­mers. Men även här är skill­na­der­na mel­lan gene­ra­tio­ner­na rela­tivt små.

Myt 5. Millennials är mer benägna än tidigare generationer att lämna ett jobb om det inte uppfyller deras drömmar

Under­sök­ning­en visar att beve­kel­se­grun­den för att byta jobb är sam­ma över gene­ra­tio­ner­na, det van­li­gas­te sva­ret för alla tre är att man byter för att få ett mer intres­sant jobb, and­ra upp­gif­ter, vill­kor eller hög­re lön. Att många mil­len­ni­als redan i rela­tivt unga år haft fle­ra oli­ka arbets­gi­va­re till­skrivs sna­ra­re eko­no­min och arbets­mark­na­den än deras psy­ko­lo­gi. 75% av sva­ran­de­na i grup­pen mil­len­ni­als upp­ger att de haft sam­ma jobb de senas­te tre åren, vil­ket tol­kas som att de inte är mer benäg­na att byta än övri­ga generationer.

Millennialbuggen

Kan det vara så att vi lurar oss att det finns lät­ta svar på frå­gor när vi är lite extra oro­li­ga? I så fall finns det en risk att vi fal­ler offer för myter om millennialbuggen.

Slut­li­gen. Kanske är det en sli­ten spa­ning att äld­re gene­ra­tio­ner all­tid för­fa­sas över yng­re? Det var väl redan Chur­chill som sade:

”The child­ren now love lux­u­ry; they have bad man­ners, con­tempt for aut­ho­ri­ty; they show dis­re­spect for elders and love chat­ter in pla­ce of exer­ci­se. Child­ren are now tyrants, not the ser­vants of their house­holds. They no long­er rise when elders enter the room. They cont­ra­dict their parents, chat­ter befo­re com­pa­ny, gobb­le up dain­ti­es at the tab­le, cross their legs, and tyran­ni­ze their teachers.”

Nej jag sko­ja­de, cita­tet bru­kar till­skri­vas Sokra­tes.