Rötter

Hös­ten 2004. Jag är i bilen. På väg till Mal­mö för ett vik­tigt kund­be­sök. Min bror är i mobil­te­le­fo­nen. Vi pra­tar om en ny affärsidé. Vi är något på spå­ret. Utan­för schwis­sar det för­bi skyl­tar som skri­ker ut: ”Sista avfar­ten innan Öresunds­bron”. Men jag ser dem inte. Inspi­ra­tio­nen flö­dar. Och pus­sel­bit efter pus­sel­bit fal­ler på plats. Ända tills jag ser betal­sta­tio­ner­na och inser att jag har kört fel. Att det inte finns fler avfar­ter. Att jag inte skall till Köpen­hamn. Att jag är sen till det vik­ti­ga kund­mö­tet. Att jag har glömt kör­kort och peng­ar hem­ma i Göteborg…

Det­ta är en berät­tel­se om röt­ter. Knt­nts röt­ter. Om hur frö­et som såd­des den där höst­da­gen 2004 slog rot och på vind­lan­de vägar blev Knt­nt nio år senare.

Läs berät­tel­sen om hur vi uptäck­te kraf­ten i con­tent mar­ke­ting. En kraft som kan få ett före­tag at växa 3 346 % på tre år och bli super­ga­sell. Men fram­för allt, läs för en spän­nan­de historia.

Contentbyrå före vår tid

Min kom­pan­jon sen tidi­ga­re, min bror och jag för­verk­li­ga­de affärsidén. Vi tog nam­net Webb­re­dak­tö­ren. På vår webb­plats stod:

Hem­si­dan är en oför­trut­lig säl­ja­re som dyg­net runt, under årets alla dagar, sva­rar på frå­gor och mark­nads­för ditt före­tag. Den är ock­så det förs­ta intryck som många får av ditt företag.

Där­för är det vik­tigt att hem­si­dan är infor­ma­tiv och attrak­tiv. Men tiden räc­ker inte till. Som före­ta­ga­re har du fullt upp med allt annat. Hur skall du hin­na skö­ta hemsidan?

Lös­ning­en är att abon­ne­ra på en webb­re­dak­tör. Med en per­son­lig webb­re­dak­tör har du ett proffs som du all­tid kan ringa till. Din webb­re­dak­tör lär kän­na ditt före­tag och hjäl­per dig med inne­håll och löpan­de under­håll. Sam­ti­digt kan du använ­da pub­li­ce­rings­verk­ty­get för att själv göra snab­ba upp­da­te­ring­ar, läg­ga in nyhe­ter med mera.

Vi var en digi­tal con­tent­by­rå. Tio år före vår tid.

Content marketing före vår tid

Webb­re­dak­tö­ren bygg­de ock­så webb­plat­ser på Dru­pal – ett system för han­te­ring av web­bin­ne­håll (CMS). Dru­pal är ock­så en stor gemen­skap av utveck­la­re och använ­da­re, som utan ersätt­ning bidrar till att vida­re­ut­veck­la systemet.

Vi fick myc­ket från gemen­ska­pen – all pro­gram­kod, hjälp­sam­ma artik­lar och män­ni­skors tid när de sva­ra­de på våra frå­gor. Efter någ­ra år kän­des det rätt att ge tillbaka.

Vår före­bild var Lul­la­bot, ett ame­ri­kansk Dru­pal-före­tag, som bör­ja­de unge­fär sam­ti­digt som vi. Deras öppen­het och fri­kos­tig­het inspi­re­ra­de och spor­ra­de oss. Att dela med sig av pro­gram­ko­den var en själv­klar­het. Men vi ska­pa­de ock­så inne­håll. Vi skrev artik­lar. Vi sva­ra­de på frå­gor. Vi ord­na­de möten. Och vi gjor­de det med glädje.

Vi gjor­de con­tent mar­ke­ting. Men det viss­te vi inte då.

Upptäckte content marketing – blev supergasell

Con­tent mar­ke­ting var okänt för mig. Både som namn och idé. Men vi gjor­de det i alla fall – fast av and­ra skäl. Vi såg det som en fri­vil­lig betal­ning för allt vi fick. Snart upp­täck­te vi de posi­ti­va bieffekterna.

Vi blev ett namn i Dru­pal-värl­den. Först i Sve­ri­ge och sen inter­na­tio­nellt. Före­tag som leta­de nytt CMS fick upp ögo­nen för både Dru­pal och det lil­la Göte­borgs­fö­re­ta­get. Kun­der bör­ja­de söka upp oss istäl­let för tvärtom. Och de all­ra kun­ni­gas­te och skick­li­gas­te Dru­pal-utveck­lar­na sök­te jobb hos oss. Desto mer vi gav, desto fler vil­le sig till oss – både kun­der och medarbetare.

I bör­jan av 2008 var Webb­re­dak­tö­ren tre per­so­ner. I slu­tet av året var vi 11 och het­te Node­O­ne. Och tre år sena­re var vi 50 och super­ga­sell. Vår omsätt­ning hade då vux­it hela 3 346% – med vinst.

Osynlig gräns

För ett väx­an­de bolag går en osyn­lig gräns strax före 20 anställda.

Under grän­sen går det att dri­va före­tag på känn. Alla arbe­tar med allt. Hug­ger in och tar tag där det behövs. Det kan vara slit­samt ibland – men näs­tan all­tid roligt.

Ovan­för grän­sen fun­ge­rar inte det. Där behövs en inspi­re­ran­de vision, ett väl defi­ni­e­rat upp­drag, tyd­li­ga mål, en for­mu­le­rad stra­te­gi, en rik­tigt orga­ni­sa­tion, genom­tänk­ta pro­ces­ser, fun­ge­ran­de eko­no­mi­styr­ning och vet­ti­ga rutiner.

Att ta ste­gen över den osyn­li­ga grän­sen, att gå från ett omo­get till ett moget före­ta­get, är svårt. Myc­ket svårt. Det är egent­li­gen ing­en gräns. Det är en avgrund. Jag har under åren sett för­nuf­ti­ga före­ta­ga­re tve­ka på ran­den. Och oför­nuf­ti­ga köra på och ram­la ned.

Node­O­ne nåd­de dit i slu­tet av 2009.

Oförnuftig

Jag hör­de till de oför­nuf­ti­ga. Jag kör­de på. Men på något magiskt sätt gick det ändå bra. Det är först efteråt, när jag har sett and­ra tve­ka eller ram­la ned, som jag har reflek­te­rat över vad vi gjor­de och var­för vi kla­ra­de det.

Någon lik­nan­de det vid att springa över tunn is. Så länge du spring­er hin­ner inte isen spric­ka. Men stan­nar du är du för­lo­rad. Vi sprang av bara helvete.

Alla blog­gin­lägg, utbild­nings­fil­mer, kon­fe­ren­ser och böc­ker gav oss ett stort för­tro­en­de­ka­pi­tal. Det fick både poten­ti­el­la kun­der och med­ar­be­ta­re att köa utan­för vår dörr. Vi sål­de upp­drag och anställ­de folk i rasan­de takt.

Med svind­lan­de fart väx­te vi från 20 i bör­jan av 2010 till 50 år 2011 och till nära 70 under 2012. Då var vi sedan länge för­bi den magis­ka gränsen.

Ny utmaning

Under 2012 var Node­O­ne på väg in i ett sam­gå­en­de med fle­ra and­ra Euro­pe­is­ka Dru­pal-före­tag. Jag läm­na­de över sta­fett­pin­nen till en ny vd. Men fort­sätt­ning­en blev inte som jag hade hop­pats. Jag läm­na­de bola­get och sål­de mina akti­er. Det var dags för en ny utma­ning. Men vad?

För att sor­te­ra tan­kar­na gjor­de jag en lis­ta med 22 punk­ter. Någ­ra av dem löd:

07. Jag tror på öppen­het och frikostighet.

09. Vi har ett ansvar mot sam­häl­let vi exi­ste­rar i och de gemen­ska­per vi del­tar i. Vi mås­te bidra tillbaka.

19. Min pas­sion är att hjäl­pa före­tag och and­ra orga­ni­sa­tio­ner att ska­pa mer­vär­de till sina kun­der, och i för­läng­ning­en till sam­häl­let i stort, genom att hjäl­pa dem att utveck­la sin affär och verk­sam­het med enkla­re pro­ces­ser och enkla­re verktyg.

Att dri­va före­tag stod inte på lis­tan. Det var själv­klart. Så under tiden jag fun­de­ra­de star­ta­de jag mitt tredje.

Jag hade job­bat med inne­håll i nio år, och vil­le fort­sät­ta med det, så jag döp­te bola­get till Knt­nt. Nam­net ska utta­las [ˈkɒn­tent], som det eng­els­ka ordet för inne­håll (con­tent).

Sökande efter nästa grej

I nio år hade jag arbe­tat med mark­nads­fö­ra­re och kom­mu­ni­ka­tö­rer, med att utfors­ka deras behov och ge dem enkla­re men effek­ti­va lös­ning­ar. Jag vil­le fort­sät­ta med det. Men inte läng­re i form av con­tent mana­ge­ment system – inte bara. Jag bör­ja­de utfors­ka and­ra utma­ning­ar som jag kun­de hjäl­pa mark­nads­fö­ra­re och kom­mu­ni­ka­tö­rer med. Det­ta var i janu­a­ri 2013.

Det tog mind­re än en dag med efter­forsk­ning för att springa på begrep­pet con­tent mar­ke­ting. Jag läs­te om det. Och det var som att hit­ta till­ba­ka till röt­ter­na. Till de ursprung­li­ga tan­kar­na med Webb­re­dak­tö­ren. Och vad vi själ­va hade gjort på NodeOne.

Jag kän­de instink­tivt att det­ta var min grej. Jag läs­te allt jag kom­mer över. Drog paral­lel­ler med erfa­ren­he­ter från verk­li­ga livet. Fun­de­ra­de på hur meto­der och tek­ni­ker från and­ra områ­den, som till exem­pel affärs­stra­te­gi, varu­mär­ke, effekt­styr­ning och verk­sam­hets­ut­veck­ling, kun­de användas.

Men fram­för allt så träf­fa­de jag smar­ta män­ni­skor och fick hjälp av dem.

Kntnt tar form

En hand­full per­so­ner off­ra­de en lör­dag i feb­ru­a­ri 2013 för att sit­ta ned med mig och pra­ta con­tent mar­ke­ting. Det gav mig en mas­sa vär­de­full feed­back och bekräf­tel­se på att det här var rätt grej.

Pia Teg­borg var en av de som del­tog. Vi hade arbe­tat inten­sivt och nära varand­ra sedan 2010. I prak­ti­ken dela­de vi på vd-rol­len. Under vår tid väx­te Node­O­ne från 20 med­ar­be­ta­re till nära 70. Vi gjor­de till­sam­mans myc­ket av arbe­tet med att utveck­la affärs­plan, for­mu­le­ra stra­te­gi­er, effek­ti­vi­se­ra orga­ni­sa­tio­nen, infö­ra pro­ces­ser, för­bätt­ra eko­no­mi­styr­ning och doku­men­te­ra ruti­ner. Jag har myc­ket stort för­tro­en­de för hen­ne. Där­för var jag myc­ket tack­sam för att hon ställ­de upp som boll­plank. Inte bara den där lör­da­gen. Utan under hela våren.

Jag fick ock­så myc­ket hjälp av Fabi­an Sörqvist. Han hade bör­jat på Node­O­ne under 2010. Där var han bland annat arki­tekt och utveck­lings­an­sva­rig för en utveck­lings- och drift­platt­form som för­enklar byg­get av kom­plexa webb­plat­ser på Dru­pal. Han var ock­så djupt invol­ve­rad i att vida­re­ut­veck­la Node­O­nes erbju­dan­de av drift och sup­port av affär­skri­tis­ka webb­plat­ser. Han var mitt boll­plank när jag skrev den förs­ta spe­ci­fi­ka­tio­nen för vad som nu heter Konzilo.

Av oli­ka anled­ning­ar slu­ta­de Pia och Fabi­an sina anställ­ning­ar på Node­O­ne under som­ma­ren 2013. Eftersom Knt­nt var lika myc­ket deras idé som min, så var det natur­ligt att de blev delä­ga­re. Och på den vägen är det.

Hösten 2004

Frö­et till Knt­nt såd­des allt­så för tio år sedan. Där, på vägen till Mal­mö, när jag ser betal­sta­tio­ner­na, inser att jag har kört fel, att det inte finns fler avfar­ter, att jag inte skall till Köpen­hamn, att jag är sen till det vik­ti­ga kund­mö­tet. Och att jag har glömt kör­kort och peng­ar hem­ma i Göte­borg… Hur gick det?

Kun­den fick kom­ma ut till Ler­nac­ken och lösa ut mig.