Hädisk reklam

Reklam blir som sin tid. Det är där den häm­tar sin näring, sina berät­tel­ser och sin stil. På det sät­tet blir den även en spe­gel. Det som pas­sa­de sig ett år kan tio sena­re orsa­ka folk­storm. Jag vet, jag har själv varit med om att ska­pa krigs­ru­bri­ker på kvällstidningslöpen.

Det var 70-tal och vi arbe­ta­de (på Arb­mans) för ben­sin­bo­la­get Gulf. Ett bolag som alla and­ra. Det kvit­ta­de de fles­ta bilis­ter var man tan­ka­de, allt som skilj­de var en och annan ettö­ring på pri­set (ben­sin kos­ta­de runt en (!) kro­na litern då) med möj­lig­he­ten att få en sol­hatt eller en isskra­pa som tack.

Vi mena­de att man kun­de använ­da peng­ar­na bätt­re. Ta till­baks en och annan all­män rabatt-ettö­ring och för peng­ar­na istäl­let bedri­va tra­fik­pro­pa­gan­da. Ska­pa inne­håll skul­le man kanske kal­la det idag. Så blev det. I fle­ra år gick Gulf före lag­stift­ning­en t.ex. med krav på att alla skall använ­da säker­hets­bäl­te, året där­på med att alla all­tid mås­te ha halv­lju­set på.

Var­je annons avslu­ta­des med att ”Om du lovar att all­tid köra med halv­lju­set på får du tan­ka var­je liter 3 öre bil­li­ga­re hos oss”. Göm­da vid tra­fik­ljus lite varstans, i diken och bakom bygg­na­der, låg hund­ra­tals inhyr­da skolung­do­mar. Kol­la­de lju­set, bäl­tet osv. och anteck­na­de bil­num­ret. Näs­ta annons blev ”Tack för att du …kom in så får du…” Var­på tusen­tals bil­num­mer listades.

Lördagsnattens farligaste bilist

Ett tred­je år fick vi för oss att påpe­ka att alla i famil­jen bor­de få köra bilen då och då. Fle­ra olyc­kor hade upp­märk­sam­mats där ovana bil­fö­ra­re ansågs bidra­gan­de. Då mer än nu var bilen man­nens egen­dom och domän. Kvin­nan fick köra när han så att säga var indis­po­ni­bel. Sonen och dot­tern näs­tan inte alls trots färs­ka kör­kort som behöv­de underhållas.

En annons blev den­na: Bild frami­från rakt in i fram­ru­tan. Där sit­ter hon och han. Hon fram­åt­lu­tad över rat­ten och styr så kno­gar­na vit­nar. Man för­står av kläd­sel och smyc­ken att de varit på galant par­taj. Han sover sött. Rubri­ken Lör­dags­nat­tens far­li­gas­te bilist sat­te eld på debat­ten om kvin­nor och bil­kör­ning. Ordet femi­nism var knappt upp­fun­net, men väck­te för­stås även såda­na instinkter.

Vi var nai­va. Fat­ta­de inte vad vi rör­de vid. Den annon­sen hade än idag inte kun­nat pub­li­ce­ras. Nu kör både män och kvin­nor bilen allt efter behag och lägen­het. Och frå­gan om vil­ket kön som är bäst på att köra bil är tack och lov sedan länge uppel­dad på den bak­gård den ald­rig bor­de ha lämnat.

Kristenheten äntligen enig

Det and­ra exemp­let är talan­de för vad tiden tål. Och abso­lut inte tål. Annon­sen: En man, pap­pa för­står man, sit­ter i sin fåtölj och läser tid­ning­en. Bred­vid står sonen, nykläckt kör­kort­s­in­ne­ha­va­re, med utsträckt hand, som bed­jan­de. Rubri­ken: Fadern, sonen och den heli­ga bilen.

Vi vak­na­de i Näs­sjö den mor­go­nen. Hade intet ont anan­de varit på kund­mö­te dagen innan med åtföl­jan­de mid­dag. Krigs­ru­bri­ker top­pa­de varen­da löp­se­del utan­för varen­da kiosk. Sto­ra som ”Vak­na Ingo du vann!om nu någon minns den. Hur som helst bok­stä­ver av störs­ta stor­lek. Där skreks ”Ing­en kris­ten tan­kar Gulf” och på en annan ”Krist­na för­dö­mer hädisk annons!”. Vi köp­te allt vi kom över även Göte­borgs Pos­ten som ansla­git hela mittupp­sla­get till den­na nyhet. Där satt kris­ten­he­tens tre sto­ra Levi Pet­h­rus, Arne Imsen och ärke­bis­ko­pen sida vid sida över hela upp­sla­get till rubri­ken ”Kris­ten­he­ten änt­li­gen enig; för­dö­mer hädisk annons”.

På Gulf var man inte glad åt upp­märk­sam­he­ten. Vi fick lova att utro­ta var­je tänk­bar kopia (avdrag het­te det då), var­je skiss och allt som över huvud taget anda­des den­na annons. Jag spa­ra­de dock någ­ra exem­plar som jag till­sam­mans med annat ur göm­mor­na skänkt till ”Reklam­musé­et” ett par trap­por upp i Lands­kro­na Muse­um. Har du vägar­na för­bi och är intres­se­rad av reklam, tit­ta in där. Det är väl värt ett besök.

Även efter den­na del­kam­panj fort­sat­te mark­nads­an­de­lar­na att öka. Vid den här tiden mät­tes skill­na­den mel­lan bola­gen i tion­de­lar av mark­na­den. Kam­pen var sten­hård och var­je tion­del värd guld. För var­je ny kam­panj tog Gulf någ­ra nya.

The Running Man

Nu är frå­gan vad som hänt om vi som alla and­ra län­der i Gulf-nätet gjort som reklampro­fe­ter­na i Gal­ve­ston Tex­as vil­le: lan­se­rat ”The Run­ning Man”, en idé som gick ut på att senast 30 sekun­der efter att man kört in på en sta­tion skul­le en ser­vice­man (ing­en kvin­na där inte) kom­ma spring­an­de i ren­tvät­tad ove­rall och snyg­ga gym­pa­do­jor. Vi kän­de instink­tiv mot­vil­ja. För att få slip­pa var vi tvung­na att infin­na oss på Gulfs huvud­kon­tor i Tex­as och med­de­la att den idén inte skul­le fun­ge­ra i Sve­ri­ge. Att den så att säga inte låg i tiden hos oss runt 1968. Och att vi hade en bätt­re, som gjor­de just det.

Vi i det här sam­man­hang­et var Ove Pihl (art director) och under­teck­nad (copy­wri­ter). Byrån het­te Arb­mans. Och åren bor­de ha varit 1968–70.

Gul­fresan har en annan poäng. När vi anlän­de till New York för vida­re beford­ran till Houston låg förs­ta­klass­bil­jet­ter och vän­ta­de på hotel­let. Vi boka­de raskt om dem till turist­klass och blev på så sätt bjud­na av Gulf på en extra­tur till Mex­i­co City. Det tyc­ker jag så här efteråt att vi var värda.