Svarta damens hämnd

Sommarens gästkrönikör Lars Falk är tillbaka. Denna gången med en sommarkrönika inspirerad av en resa till Hälsingland, dess märkvärdiga bruk och gårdar och den ende som sjöng som Jussi Björling. Trevlig läsning!

Lars Falk
11 juli 2018

En vin­ter­dag för två hund­ra år sedan änt­rar kom­mers­rå­det och bruks­pa­tro­nen Jurgen Christoffer Muller så vigt det nu går för den tunga varg­skinns­päl­sens skull slä­den. Pälsen är fot­sid. Den strä­nar och är vrång när han träng­er sig ner bland ren­skin­nen. Fuxens ande­dräkt ång­ar het. I den vita snön frä­ser en ännu kropps­varm blaf­fa. Exakt vil­ken dag det­ta utspe­lar sig vet vi inte. Inte ens rätt år finns angi­vet i skrif­ter­na ty det som hän­de den här dagen är nog­samt ute­läm­nat men ändå ald­rig glömt. En bra giss­ning tor­de vara något av sjut­ton­hund­ra­ta­lets sista år.

I fönst­ret på and­ra våning­en står hust­ru Elisabeth. Hon vin­kar lätt när hen­nes ståt­li­ge man tar plats bakom kus­ken. Han vän­der sig dock inte om utan beord­rar ome­del­bar avgång. Kylan biter i och redan efter någon mil i rikt­ning Alfta inser kom­mers­rå­det att ett rejält ovä­der är att vän­ta. Det blå­ser upp och emot. Snart ser han knap­past kus­ken där fram­me. Det är emot hans natur men han beord­rar kon­tra­kurs, det vill säga åter­gång till herr­går­den och dess skö­na bra­sor. Den pla­ne­ra­de för­rätt­ning­en kan vän­ta, tän­ker han, och ser nya pigan i köket fram­för sig. Här om kväl­len bad han hen­ne att kom­ma och raka sot och aska ur öpp­na spi­sen. Leende hade hon böjt sig in i öpp­ning­en och när hon vän­de sig om hade hen­nes blick varit mer fräck än skälmsk. Det kun­de bli en bra dag ändå, tänk­te han.

Gårdsplanen lig­ger vid ankoms­ten helt öde. Kommersrådet häver sig ur vag­nen och beger sig på ste­la ben upp­för den långa bre­da sten­trap­pa som fri­kos­tigt erbju­der inträ­de på Woxna Bruks herr­gård. I den sto­ra entré­hal­len släp­per han päl­sen, som det anstår honom, på det pole­ra­de plank­gol­vet. En piga, dock en annan men en som han ock­så kän­ner väl, rusar till. Med ras­ka steg går han upp­för den vack­ra, vind­lan­de trätrap­pa som bygg­des av rys­sar utan en enda spik. Trappan har allt sedan dess till­komst, ett väl­ment tack för fri­kos­tig inkvar­te­ring under en svår tid i gru­van för rys­ka tim­mer­män och snic­ka­re, betrak­tats som ett av trak­tens mest bety­dan­de konst­verk. Den knar­rar inte. Inte ens två­hund­ra år sena­re ger den ett ljud ifrån sig när sen­ti­da rum­la­re fam­lar efter dess fräl­san­de räc­ke.

Trappan blir på sitt sätt skyl­dig till det som nu föl­jer. Ivrig att berät­ta om sin åter­komst, dock inte om sina änd­ra­de pla­ner för dagen kan man tän­ka, ste­gar kom­mers­rå­det fram till sin hust­rus salong. Men där är egen­dom­ligt tomt. Hela vånings­pla­net sak­nar hen­ne. Hennes sybe­hör lig­ger hop­vik­ta. Med en ryn­ka mel­lan ögon­bry­nen men nu på allt mer tys­ta fjät när­mar sig kom­mers­rå­det dör­ren till hen­nes sov­kam­ma­re. Han lyst­rar och hör det takt­fas­ta knir­ket. Sängen är uppen­bar­li­gen inte gjord av rys­sar­na. Försiktigt öpp­nar han dör­ren. Ur bolst­ret stic­ker fru Mullers omvitt­nat vack­ra ben, det ena med ned­ha­sad strum­pa. Mellan dem gup­par kon­tu­ren av ett ars­le vars till­hö­rig­het den för­småd­de maken sna­ra­re anar än så att säga skå­dat in natu­ra. Paret hör först ing­et men avslö­jas abrupt in flag­ran­te när dör­ren med en våld­sam smäll slås igen och bolst­ret på grund av bådas häf­ti­ga rörel­ser fly­ger av.

Ett våld­samt gräl upp­står. Det går till hand­ge­mäng, till sist så våld­samt att kom­mers­rå­det gri­per rum­mets tunga eld­gaf­fel och dräm­mer den i förs­te bok­hål­la­re David Nybergs skal­le så att den­ne omgå­en­de fal­ler död ner var­på kom­mers­rå­det öpp­nar fönst­ret och vrä­ker ut krop­pen. Kvar på trä­gol­vet blir en blod­pöl som ald­rig där­ef­ter låter sig tvät­tas bort helt. På väg mot dri­vans famn fast­nar krop­pen i ett stort träd innan den efter viss tve­kan ram­lar rakt ner i en brunn som raskt och rådigt fylls med sten var­på det hela på bruks­pa­tro­nens inrå­dan glöms. Men en piga (stän­digt des­sa när­va­ran­de pigor) med stor vänkrets på bru­ket hade åhört brå­ket och även tagit del av dess erbarm­li­ga slut. Så berät­tas det i alla fall. Under alla för­hål­lan­den var Nyberg som för­svun­nen dagen där­på.

Döm dock om allas för­vå­ning när förs­te bok­hål­la­rens kropp långt sena­re åter­finns som drunk­nad i Woxnans svar­ta älv. Kanske drunk­na­de han, när allt kom till kri­tan, som av en olycks­hän­del­se. Eller kanske fri­vil­ligt som själv­be­straff­ning, ing­en vet. Men länge för­me­na­des Nyberg sin sista vila i vigd jord, vil­ket dock sena­re rät­ta­des till. Som straff för sin akti­va del i det sedan dess vida omta­la­de brot­tet blev fru Muller ålagd, av vem fram­går dock inte, det värs­ta straff en män­ni­ska kan tän­ka sig näm­li­gen att i två hund­ra år osa­ligt vand­ra omkring i herr­går­dens med åren allt mer beda­ga­de gemak. Stundom även i dess natt­ligt dols­ka park. Många har sett hen­ne och menar sam­stäm­migt att det man har sett det finns.

Man kan und­ra vad svar­ta damen, som hon kom­mit att kal­las, i alla dess år gick och fun­de­ra­de på. Kanske på orätt­vi­san som drab­ba­de hen­ne. Som patron i ens­lig bygd och där­med även i prak­tiskt mening som något av rätts­ski­pan­de myn­dig­het på orten lev­de kom­mers­rå­det vida­re i många år. Men hur skul­le hon häm­nas? Under två hund­ra år hin­ner man fun­de­ra ut en hel del.

Kanske älta­de hon herr­går­dens och bru­kets syn­ner­li­gen remar­kab­la histo­ria med den ståt­li­ga herr­går­den i cent­rum kal­lat Hälsinglands enda ”slott” med sjut­ton äga­re under stor­hets­ti­den, som alla vil­le åt det rost­bru­na guld som i rik­lig mängd visa­de sig lig­ga gömt i Gymåsbergets djup. En malm som gjor­de vis­sa av dem rika som troll. Medan and­ras ofatt­ba­ra slit mest gav bröd för dagen i enkel tim­mer­stu­ga. Bara frak­ten av tack­jär­net tog en vec­ka innan den häst­drag­na kär­ran med enk­la trä­hjul och tre hund­ra kilos last nåd­de kus­ten vid Ljusne. Vintertid i pinan­de kyla och vinan­de vind men som­mar­tid i mer mänsk­lig takt längs Woxnans och Ljusnans stri­da älvar.

Med åren väx­te här fram ett före­tag som en tid kom att vara ett av Europas störs­ta export­fö­re­tag med tusen­tals anställ­da. Dess namn var Ljusne-Woxna AB och den kanske mest fram­gångs­ri­ke äga­ren en viss Wilhelm Kempe. På det ens­ligt beläg­na bru­kets bekost­nad gjor­de han sig en för­mö­gen­het av störs­ta euro­pe­is­ka mått. Innan Kempe ägdes bru­ket av bland and­ra fyra brö­der Gahn, alla fram­stå­en­de veten­skaps­män, läka­re och mili­tä­rer, alla redan väl­be­ställ­da men när yngs­te bro­dern star­tar Gahns Fabriker i Uppsala upp­står en rike­dom som med­ger att släk­ten går från att vara rik på tvål till att bli för­mögen på järn.

När Kempe dör ärver hans dot­ter Vilhelmina von Hallwyl den sto­ra för­mö­gen­he­ten. Hennes man, den tys­ke gre­ven Walther von Hallwyl, var dock inte sam­ma ent­re­pre­nör som sin svär­far. Parets liv och lever­ne i Ljusne, som låg betyd­ligt bätt­re till i för­hål­lan­de till Stockholms salong­er, kräv­de sitt. Med åren sam­lar emel­ler­tid Vilhelmina på sig löst och fast ur bru­kets göm­mor. Woxna herr­gård är idag fat­tig på kle­no­der från tiden. Men den vack­ra trap­pan gick tyd­li­gen inte att inte att flyt­ta, den och en vac­ker kakel­ugn står orubb­ligt kvar. Det Hallwylska arvet finns som bekant att beskå­da i palat­set på Hamngatan i Stockholm.

Allt medan livet på herr­går­den tar sig sina fri­he­ter arbe­tar en hårt sli­tan­de familj i gene­ra­tion efter gene­ra­tion vid bru­ket. Ofta som kola­re. Yrket går i arv från far till son. Den förs­te (född 1712) är stor och stark och eftersom hans Andersson-namn inte gör honom rätt­vi­sa kal­las han Björn. Stugan lig­ger hela tiden på sam­ma plats ett sten­kast mel­lan herr­gård och masugn. Den över­tas av tre eller om jag räk­nar rätt till fyra Björnar innan Jussi Björlings far­far (född 1842) inträ­der på sce­nen. För så är det att det är från Woxna som Jussis långa släkt stam­mar. Efter en tid i Finland åter­kom­mer famil­jen 1895 till Sverige och Borlänge där släk­ten tar emot. Namnet Björling tas efter en bror till Jussis far­far. På kyr­ko­går­den intill Woxna kyr­ka vilar sedan dess alla des­sa tidi­ga släk­ting­ar. Men inne i kyr­kan fram­trä­der de alltjämt via sin beröm­de släk­ting. Här äger i juli sedan sjut­ton år till­baks en för­näm­lig fes­ti­val till Jussi Björlings ära rum. Vi var där i år. Och som det sjöngs. Eldsjälarna bakom är ofta sen­ti­da ätt­ling­ar till och beva­ra­re av Hälsinglands impo­ne­ran­de går­dar.

Men vad tänk­te hon då på fru Muller där hon nat­te­tid vand­ra­de omkring i sina tys­ta och allt mer tom­ma salong­er i två hund­ra år. Alla som över­nat­tat på herr­går­den har, får man för­mo­da, känt hen­nes när­het. Även min fru Ingrid, som sju år gam­mal och född i Ljusne, inkvar­te­ra­des på Woxna herr­gård som kolo­ni­barn. Gården var då blott ett min­ne av sin for­na jag. Men än spö­kar hon, sägs det. Och än kan man, om man vågar öpp­na sig för det för­gång­na gå igång på den histo­ria som all­tid göm­mer sig där man minst anar det. Och där inte säl­lan det ena hör ihop med det and­ra på ett sätt man ald­rig kun­de dröm­ma om.

Spöket på Woxna var, eller är, dock inte ensamt. Även en mans­ge­stalt i släng­kap­pa från tiden har synts i den vack­ra par­ken. Men vem han var i mer fast form, förs­te bok­hål­la­ren David Nyberg, kom­mers­rå­det eller någon annan för­för­de­lad när rike­dom ska för­de­las och rätt­vi­sa straff utde­las det får den spe­ku­la­tivt lag­de fun­de­ra över.

Tillåt mig kom­ma med en pri­vat fun­de­ring. Hon kan ha tänkt på orätt­vi­sa, kanske till och med hämnd. På hur hen­nes tid togs ifrån hen­ne, hur hon tving­a­des till ensam­het i rum som nyss var fyll­da av liv. Hur hon gjor­des oåt­kom­lig för and­ra. I så fall har hon del­vis fått upp­rät­tel­se. Jag ser mig om i säll­ska­pen och tän­ker på hur lätt vi idag låter oss fång­as av digi­ta­la värl­dar och där­med för­lo­rar tid och rum som annars kun­de ha fyllts av helt van­ligt, inte säl­lan minst lika spän­nan­de, liv.

Dela artikeln om du gillade den!

Förslag på mer läsning

Facebooks ”gilla”-knapp granskad av EU-domstolen

Tänk till innan du instal­le­rar Facebooks ”gilla”-knapp och and­ra plu­gins på din webb­plats. Ansvaret vid behand­ling av per­son­upp­gif­ter­na kan näm­li­gen bli din huvud­värk. Detta slår ett för­hands­av­gö­ran­de i EU-dom­sto­len fast. Läs mer i dagens arti­kel skri­ven av advo­kat Erik Ullberg och biträ­dan­de jurist Gunilla Karlsson på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Därför är redaktörens roll så viktig

Digitala platt­for­mar har öpp­nat upp fan­tas­tis­ka möj­lig­he­ter för före­tag att dela med sig av vär­deska­pan­de inne­håll till kun­der och and­ra intres­sen­ter. Men intryc­ket kan bli spre­tigt i den digi­ta­la mil­jön. Därför är redak­tö­rens roll cen­tral i all inne­hålls­mark­nads­fö­ring. Läs dagens arti­kel skri­ven av Lars Wirtén och Jörgen Olsson.

Läs artikel »

Utveckla din story med rätt design

Har du en inre bild av hur din arti­kel skul­le se ut när den kom­mer i tryck? Med design kan du utveck­la din sto­ry och ska­pa ett nytt per­spek­tiv. Bilder, färg och form kan bli verk­tyg även i din kre­a­ti­va verk­tygs­lå­da.

Läs artikel »

Om jag var i Almedalen …

Att Almedalen blir allt vik­ti­ga­re för kom­mu­nik­tions­bran­schen är de fles­ta över­ens om. Men i en djung­el av pro­gram­punk­ter kan det vara svårt att sål­la agnar­na från vetet. Här kom­mer hjälp på vägen! Martin Modigh Karlsson har gjort grov­job­bet och lis­tar sina bäs­ta tips i dagens krö­ni­ka. För dig som ska dit och för dig som tar del av pro­gram­met i efter­hand.

Läs artikel »

Detta gäller vid marknadsföring av din arbetsgivare på sociala medier

Publicerar du inlägg om din arbets­gi­vares verk­sam­het i soci­a­la medi­er? Då kan du behö­va vara för­sik­tig så att du inte fälls för vil­se­le­dan­de mark­nads­fö­ring. Ta reda på vad som gäl­ler genom att läsa den­na arti­kel skri­ven av Tobias Bratt, biträ­dan­de jurist på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »

Ursäkta röran. Vi har byggt om.

För ovan­lig­he­tens skull pra­tar vi om oss själ­va. Vi vill berät­ta att vi från och med nu är en con­tent­by­rå som gör con­tent. Men vi gör det på ett annorlun­da sätt än and­ra con­tent­by­rå­er. Vi har ock­så en ny digi­tal platt­form som ska slå Hubspot på fing­rar­na. Och vi har gjort lego av vårt stra­te­gi-erbju­dan­de. Dessutom har vi en mas­sa nya med­ar­be­ta­re, och söker ännu fler. I den­na krö­ni­ka berät­tar Thomas Barregren om allt det­ta och lite till.

Läs artikel »

Därför ska du ha egen plattform

Det är fres­tan­de att använ­da LinkedIn, Facebook eller någon annan platt­form som din mål­grupp redan använ­der. Med deras annons­lös­ning­ar (”spons­ra­de inlägg”) kan du snabbt nå ut till din mål­grupp. Dessutom är de lät­ta att använ­da. Men det finns pro­blem. Du läg­ger din fram­gång som mark­nads­fö­ra­re och säl­ja­re i hän­der­na på bolag som han en annan agen­da än ditt bäs­ta. Du kon­trol­le­rar inte vem som ser vad och när. Du har inte till­gång till de vär­de­ful­la digi­ta­la fot­spår som din mål­grupp läm­nar efter sig. Därför behö­ver du en egen platt­form.

Läs artikel »

Därför jobbar vi annorlunda

Vi job­bar på ett annorlun­da sätt. Våra kon­sul­ter arbe­tar i ditt team (eller är ditt team) och har sam­ti­digt full upp­back­ning vad gäl­ler kom­pe­tens och resur­ser från våra kon­sul­ter som job­bar “back office”. Men var­för job­bar vi på det sät­tet?

Läs artikel »

Är du redo för robottexterna?

Content och mar­ke­ting – båda delar­na behövs. Men vad hän­der när robo­tar tar över text­pro­duk­tio­nen med fokus på det sist­nämn­da? Med de rät­ta nyc­kelor­den och rubri­ker­na som slår. Finns det fort­fa­ran­de en plats för den enga­ge­ran­de och per­son­li­ga berät­tel­sen? Om det­ta hand­lar Lars Wirténs krö­ni­ka.

Läs artikel »

Varning för gratis wifi när du jobbar på distans

Du vet nog redan att det kan fin­nas säker­hets­hål när du job­bar på distans i öpp­na nät­verk. Men stop­par det dig att mej­la kun­den kam­panj­re­sul­ta­tet eller knap­pa in kre­dit­kor­tets siff­ror via café­ets gra­tisupp­kopp­ling? Det bor­de det! Risken finns näm­li­gen att du ger obe­hö­ri­ga till­gång till din infor­ma­tion. Martin Modigh Karlsson beskri­ver faror­na och ger dig sva­ren på var­för gra­tis (nät­verk) inte all­tid är gott – och där­för bör använ­das med stor för­sik­tig­het – samt tip­sar om tre saker du kan göra för att höja säker­he­ten. 

Läs artikel »
nunc ut facilisis odio sem, consequat. libero adipiscing accumsan neque. ante.

Missa inte nästa artikel!

Få gratis nyhetsbrev varannan vecka

i din inkorg – med senaste artiklarna

Dina personuppgifter hanteras enligt vår integritetspolicy.

Pin It on Pinterest